Rihanna: Talk That Talk

RIHANNA

Talk That Talk

Def Jam/Universal

Betyg: 6

Det är höst och solen går ner redan efter lunch. Rihanna har på drygt tre veckor ställt in två av tre sverigespelningar och givit ut sitt sjätte album på sju år. Det är mycket siffror med Rihanna. Kanske för att hon är en av få kvarvarande megaartister som är möjliga att räkna med i både strikt ekonomiska och musikaliska avseenden. Mycket för att det alltid har funnits mer bakom fasaden hos Rihanna. Mer än medioker listpop. Smärtsamma historier, sårade känslor och mörka erfarenheter värda att både uttrycka och förmedla. De har antagligen plågat henne men även gett henne ett djup som artist.

Samtidigt representerar Rihannas musik i flera avseenden den gamla skolans kommersiella pop. Hennes album föregås av en eller två singlar och följs sedan upp med ytterligare ett antal singelsläpp – allt enligt klassisk listlogik. Allt det där handlar säkert om siffror. Så är även fallet med »Talk That Talk«, som föregås av singlarna »We Found Love« och »You Da One«. Den förstnämnda ett svepande ambitiöst samarbete med Calvin Harris i den vräkiga electrohousens tecken, den senare en med lätt hand utförd flirt med klubbetonad dubstep-musik. Tillsammans illustrerar de två även den mångfald skivan vilar på. Rihanna rör sig mellan r’n’b, electro, dancehall, hiphop och pop, en blandning som lika mycket reflekterar mångsidighet som det bidrar till ett splittrat uttryck. Det är prövande, nästan spekulativt, som om alla aktuella marknader måste täckas in för säkerhets skull. Jay-Z gästar titelspåret med en sjukt oinspirerad vers fylld av plattityder om ganja i Västindien och alla hans pengar. Allt det där handlar om siffror och blir direkt väldigt tröttsamt.

Kvaliteten finns i stället i Rihannas styrka som sångare. Hennes uttrycksfulla röst fungerar lika bra när den sjunger om avlägsen kärlek som när den framför allusioner om oralsex. Här finns inte längre något mörker, bara – på gott och ont – välproducerad popmusik.

Allt är tillbakalutat, utforskande men även ganska osäkert. Bäst är den alltför korta »Birthday Cake«, producerad av The-Dream och Da Internz, sämst den kladdigt övertydliga »We All Want Love«. Det är påkostat, fint och professionellt utfört, som en dag på jobbet. Som ett dagsverke där alla siffror är kontrollerade och vinst garanterats. Det är höst. Jag trodde inte att jag skulle sakna mörkret nu, om än bara för en stund.

TOBIAS NORSTRÖM

201-11-22