The Fall: Ersatz GB

THE FALL

Ersatz GB

Cherry Red/Border

Betyg: 7

Jag tar en paus. Mitt i skivan. Inte för att lämna The Fall. Nej, det blir Youtube en stund, liveklipp från början av åttiotalet. »The Man Whose Head Expanded« inspelad 1983 på Hacienda i hemstaden Manchester och samma år är The Fall med i TV-programmet »The Tube«, introduceras av John Peel och spelar »Smile« och »2X4« och det är så bra att jag skrattar högt och känner att jag dyrkar det här bandet.

Men nu är det 2011 och Mark E. Smith är mycket äldre och musikerna i den nuvarande The Fall-upplagan är långt ifrån lika vassa. Å andra sidan, lyssna på i princip vilken The Fall-skiva som helst från de senaste tio–femton åren och förundras över konsekvensen. Ojämna skivor, visst, men det är alltid uppfriskande att lyssna på The Fall.

Förra plattan »Your Future Our Clutter« hyllades av många fans som bland det bästa de har gjort på länge. Jag var något mer tveksam, tyckte det var bra utan att kännas något särskilt. »Ersatz GB« har en hafsigare produktion, bandet hamrar på, ibland som ett garerockinfekterat metalband, som i »Greenway« där Smith blandar in sin katt i en paranoid text där han tydligen sprungit på en yngre dubbelgångare eller någon som apar efter honom.

Jag gillar det, även om det hårda kompet i grunden är ganska stendött rent kreativt. Flera andra låtar – som »I’ve Seen Them Come« – har samma dumma tempo. Men det finns samtidigt något lockande i stenkrossarsoundet. The Fall kör på, oförmögna att lyssna på världen utanför den egna bubblan, de ökar hastigheten, lägger på en växel, mannen vid ratten beter sig som en trafikfara, han är en trafikfara, han vevar ned fönstret och mumlar något osammanhängande, hytter med näven och fortsätter, med blicken rakt framåt, vägrar att lyssna på några invändningar.

Jag borde vara mer kluven men blir på gott humör. Jag återvänder till »Greenway« gång på gång och tänker att Lou Reed kanske skulle hyra The Fall – utan Smith – när han tröttnat på Metallica. Nja, kanske inte… En av flera saker jag gillar med »Lulu« är bettet i Lou Reeds röst och detsamma gäller Mark E. Smith på »Ersatz GB«. Det är ingen sömnig gammal ikon som misslyckas med att återerövra ungdomens kaos. Mark E. Smith är på hugget, rösten är högt mixad, han låter elak. Arg. På ett positivt sätt.

PM JÖNSSON

2011-11-22