Liten låda, stora känslor






Den där kvällen på hotellet Downtowner i centrum av Florence i januari 1967.

Man skulle ha varit med. Bara för att få se vad som egentligen hände.

Eller inte. Det hade sannolikt varit säkrast så.

Det var nämligen då Fame Studios-överhuvudet Rick Hall kom i gräl med Aretha Franklins beskyddande make Ted White. Myten – som förmodligen inte är lika med sanning – gör gällande att vapen drogs och att skottväxling utbröt. Aningen starkare vittnesmål hävdar med bestämdhet att de båda stridstupparna åtminstone brakade samman med nävarna. De mer försiktiga utsagorna hävdar att herrarna nöjde sig med att kalla varandra mindre smickrande saker med ganska uppskruvad röstvolym. Det lär ha varit ett herrans kackel och tumult där i hotellkorridorerna.

Oavsett vilket vet alla vad följden blev: White och hans hustru lämnade Alabama så fort de bara kunde, trots att de i Rick Halls uppburna Muscle Shoals-studio bara hunnit att färdigställa en enda låt. Förvisso inte vilken som helst, »I Never Loved a Man (The Way I Love You)« skulle visa sig ge den vid tidpunkten oomtvistat fantastiska men karriärmässigt desorienterade Detroit-sångerskan en omstart utan like. Den tog henne rent musikaliskt tillbaka till Södern där hon en gång föddes. Mer än så, singeln kom att ge soulmusiken som sådan en betydande skjuts framåt, helt nya möjligheter, en definitiv drottning.

Det var när låt nummer två skulle spelas in som problemen hade börjat. Såväl Aretha som den influgne Atlantic Records-höjdaren, tillika producenten, Jerry Wexler gillade en komposition som Dan Penn och Chips Moman – hovleverantörer av högklassigt countrysoulmaterial (Penn oftast i sällskap med Spooner Oldham) – presenterade. Men det tog, med Fame-mått, viss tid att få ordning på »Do Right Woman, Do Right Man« – exempelvis hade den ingen text. När lyriken väl fanns klar fick Dan Penn instruera Aretha Franklin hur låten skulle sjungas. Ett i sammanhanget överkomligt problem, värre var att Rick Hall tvingades ta in en annan blåssektion än den han egentligen ville använda. Varken han eller hans musiker visste vilken kapacitet, eller personlighet, de nya blåsarna hade. Detta adderade ytterligare osäkerhet till en redan småspänd situation. Det fanns trots allt i sextiotalets USA somlig inbyggd laddning i att flyga ner en svart, mellanvästernuppvuxen artist till den på sina håll alltjämt svårt segregerade Södern för att spela in hos en vit studioägare med uteslutande vita musiker.

En bit in i jobbet med »Do Right Woman, Do Right Man« råkade så blåssektionens trumpetare, en kille ingen vare sig hade träffat eller hört talas om tidigare, i dispyt med Aretha. Få andra tycks ha hört exakt vad som sades, eller ens noterat ordväxlingen, eftersom skärmar stod uppställda mellan musikerna. Men lite beroende på vilken källa man väljer att tro på riktade trumpetaren, som vid tillfället uppges ha varit lite på pickalurven, rasistiska eller sexuella tillmälen gentemot sessionens stjärna. Spooner Oldham säger att Aretha rentav nöps i ändalykten. Andra uppgifter pekar på att gruffet uppstod då trumpetaren utan lov smakade av den sprit som Ted White tagit med sig.

Hur som helst krävde Ted White att snubben skulle kastas ut, vilket Rick Hall gick med på. Arbetet fortsatte ett tag till men arbetsdagen gick mot sitt slut och utan att få den andra låten klar gick samtliga inblandade hem i tron om att de kunde slutföra den nästföljande dag.

Eller; riktigt alla gick nu inte hem.

Några hamnade på Downtowner i intilliggande Florence. Det var där Aretha Franklin och Ted White bodde vid sin vistelse i Alabama. Även Jerry Wexler huserade på hotellet, likaså Dan Penn samt studiomusikerna Tommy Cogbill och Chips Moman. Framåt kvällen anslöt även Rick Hall eftersom han ville prata ut med sångerskan och hennes make om arbetsdagens »incident«.

Och det som sedan utspelade sig – vad det nu var – fick Aretha Franklin och Ted White att lämna Muscle Shoals för gott.

»Do Right Woman, Do Right Man« gjordes sedermera klar i New York, med Fame-musikerna influgna för ändamålet. Rick Hall fick dock inget veta. Jerry Wexler, som var synnerligen mån om att ha goda relationer med det svarta musikamerika i allmänhet och en prestigeartist som Aretha Franklin i synnerhet, hade så dags bestämt sig för att avveckla Atlantics samarbete med Fame.

halljames.jpgDetta hindrade nu inte Rick Hall från att köra vidare och han gjorde det med oförminskad takt och framgång, bland annat genom att ta sig an ett flertal av Chess soulartister. I många fall (Laura Lee, Irma Thomas, Maurice & Mac, Etta James – som syns på bilden här intill ihop med Rick Hall) med enastående, om än ibland egendomligt förbisedda, resultat. På sjuttiotalet kom kommersiella tungviktare som Tom Jones, Liza Minelli, Paul Anka och inte minst det unga popfenomenet The Osmonds förbi studion. En god affärsrörelse blev lukrativ for real. Soulmusiken som hade utgjort studions ryggrad drevs allt längre ut i periferin, detta parallellt med att den sortens soul på listorna fick ge vika för den mer urbana variant som ledde till funk och disco.

Den grymme keyboardisten, sedermera producenten, Barry Beckett brukade vara bra på att ringa in Rick Halls storhet. Beckett pratade ofta om hur Hall alltid månade om att i soulmusikens extroverta känslosvärm, stötiga riff och markerade rytm integrera countrymusikens raka melodispråk. Över huvud taget var melodierna grundläggande för Hall – han yrkade på att vokalisten inte skulle vara ensam om att leda melodin, även musikerna skulle tänka i melodier när de spelade. Arrangemangen skulle över huvud taget backa upp sången, i stället för att lägga till en massa bjäfs som ändå inte hörde hemma där.

Man behöver knappast vara begåvad med livlig fantasi för att lägga märke till just detta – basgången i Etta James »Tell Mama«, någon? – när man någorlunda koncentrerat lyssnar igenom trippelsamlingen »The Fame Studios Story, 1961–1973 – Home of the Muscle Shoals Sound«.

Rick Hall – nu snart åttio år, pensionerad sedan länge – var skivbolagsboss, studioägare, producent och tekniker. Han hade ett finger med i det mesta när skivorna blev till. Hall själv var ingen särskilt produktiv låtskrivare (är som kompositör med på en dryg handfull av Ace-samlingens sjuttiofem spår), fast såg till att dra till sig de bästa i ämnet: förutom Dan Penn & Spooner Oldham även ess som George Soulé och George Jackson. Vidare hade han de skarpaste musikerna. Att husbandet i Fame – som från början skrevs med versaler, som i Florence Alabama Music Enterprises – byttes ut flera gånger om utan att studion tappade i magi eller triumfer vittnar om att 1) hans egna musiköron låg bakom stor del av framgången (de flesta artister som var där vittnar om just det, från Clarence Carter till Wilson Pickett), 2) han hade en osviklig förmåga att plocka upp begåvade musiker.

Framför allt visste Rick Hall hur musiken låta. Likt Sam Phillips och Jerry Wexler var han en studiovisionär vars succé inte kom trots att han gick utanför ramen, bortom konventionerna, utan tack vare det faktumet. Hans studio var omvittnat välljudande, hade inte dyrast utrustning men den bästa. I omslagshäftet till »The Fame Studios Story« skriver Alec Palao om hur perfekt distad sången är på sena sextiotalsinspelningar med exempelvis Candi Staton och Clarence Carter, och hur mycket detta gör för skivornas känsla av mänsklig värme. Även artister som egentligen inte hade hos Rick Hall att göra, exempelvis Otis Redding som ju redan hade en schysst hemmabas i Memphis-belägna Stax-studion, kunde inte hålla sig ifrån Fame-faciliteterna. Otis primitiva men definitiva (demo)tagning av »You Left the Water Running« hör till det absolut bästa han spelade in. Den inspelningen ingår också i »The Fame Studios Story«.

Lådan är förstås magnifik men ska man vara petig hade kompilatörerna gärna fått lägga en större tyngdpunkt på den djupa soulen snarare än att som nu försöka täcka in allt som försigick i lokalerna. Det är kanske aningen för många trivialiteter och samlarrariteter för att vara den definitiva guiden till den rättvist ryktbara Fame-soulen. Men som historielektion – understrykt av det åttiosidiga omslagshäftet – är den allt annat än förutsägbar, närapå löjligt välljudande, underhållande och känslomässigt översvallande. Framför allt den tredje skivan där oförglömligheter med Lowell Fulson, Wilson Pickett, Bobbie Gentry, Little Richard, Willie Hightower, Candi Staton, Clarence Carter, Bettye Swann, George Jackson och Travis Wammack avlöper varandra i sådan takt att man knappt hinner hämta andan som man nyss tappade.