Fyrverkeri som förlänger livet

    För det är ju så, att lika lite som genialitet kan tillkomma på beställning kan magi återskapas i en annan tid eller i ett annat format. Stunden eller händelsen, som lika gärna kan vara en småskaligt fantastisk icke-händelse, må vara exceptionell och livsavgörande just när den inträffar. Men man kan aldrig få en person som inte fanns med just där och då att förstå exakt hur fantastiskt det faktiskt var genom att spela upp ljud eller bild därifrån på, säg, sin telefon eller dator. Personen hade behövt vara med för att begripa, för att se, höra och känna.
    Att man på egen hand har konserverat en konsert är långt ifrån synonymt med att man sprider en gloriös stund vidare – de flesta skakiga, oskarpa, rätt fula Youtube-klippen från spelningar är väl ett tecken på detta. Många av dem får hos betraktaren ofta rentav motsatt effekt än den avsedda; det var inte mer märkvärdigt än så?
    Något speciellt har reducerats till något högst ordinärt.
    Förutom att do it yourself-inspelade konsertvideor – eller, som i mitt fall, semesterbilder – är en sorts souvenir är de också ett utslag av att människan har svårt att se sin begränsning. Med dagens teknik kan man göra och lösa i princip vad som helst. Att vi alltjämt går bet på att förpacka magi hindrar inte miljontals människor från att om och om igen försöka. Och det är väl helt okej – förr eller senare finns nog fan magin inkapslad i en app.
    Men än så länge är det först när någon i text och/eller toner lyckas fånga känslan av livets stora och små ögonblick som det blir intressant på riktigt. När man utifrån dem skapar egen konst som inte sällan blir mer omvälvande än händelserna den baseras på. Några av musikhistoriens största stunder hämtar näring just här; från Van Morrisons »Astral Weeks« till Håkan Hellströms samtliga album, från Waylon Jennings »Dreaming My Dreams« till Anna Järvinens »Jag fick feeling«, från The Triffids »Born Sandy Devotional« till Bobby Womacks nya album »The Bravest Man in the Universe«.
    Några som också lyckas bringa skimmer åt sin egen livsvandring är Vancouver-duon Japandroids. Deras aktuella andra album, med den talande titeln »Celebration Rock«, fångar med urladdningar, nerv och villkorslös kärlek allt det som de befinner sig mitt i: bandgemenskap, vänskap, lika prövande som underbar dårskap. »There’s no high like this/adrenaline nightshift«, som de sjunger. Förutom att det är årets bästa amerikanska rock’n’roll jämte The Mens »Open Your Heart« kan man utan problem beskriva albumet som en kärleksförklaring till inte bara rockmusik utan även en viss livsstil, en annan livsstil, en som lägger allt annat åt sidan i hopp om att uppnå total… frihet. I alla fall några år, de år som det går.
    »Celebration Rock« har inte många lugna moment, men det var längesen jag hörde något så här vackert. Understrykt av en cover på The Gun Clubs »For the Love of Ivy«.
    Att skivan både börjar och slutar med ljudet av ett fyrverkeri känns logiskt. Det här är det triumfatoriska ljudet av firande.
    Och det kan det kanske vara värt, när något speciellt uppgraderas till något rent spektakulärt.
    Hade jag varit yngre skulle skivan förmodligen ha förändrat mitt liv. Nu nöjer den sig med att förlänga det.