Jake Bugg: Jake Bugg

JAKE BUGG
Jake Bugg
Mercury/Universal
Betyg: 7

Han har mycket som talar för honom, inte ens tjugoårige Jake Bugg från Clifton, Nottingham.

Det mest uppenbara: han ser ut som en ung Ian Brown, har karisma som en ung Paul Weller och sjunger som Pete Doherty en gång gjorde, strax före det att intresset för centralstimulantia tog över på bekostnad av kärleken till vaudeville och sjuttiotalets melodiösa punkrock.

Vägen till framgång utmejslad. Eller, åtminstone vägen till omslagen på patriotiska brittiska musiktidningar. Där heter det redan att Bugg »kanaliserar en ung Bob Dylan«.

Klappat och klart, alltså. Ung, karismatisk, begåvad. En hyllad singel i ryggsäcken. GPS:en inställd på »stjärnorna«.

Man behöver inte vara astrofysiker för att förstå att uppmärksamheten är oproportionerlig. Jake Bugg är en trubadur, varken mer eller mindre. Men, och det tål att understrykas, som sådan är han tveklöst begåvad, med en känsla för melodier som är få förunnat vid en så ung ålder. Musiken på hans första album ger på samma gång intrycket av att ha krafsats ner på restaurangservetter i flykten som att vara produkten av minutiösa studier av musikhistorien under ett helt liv.

Ibland blir det väl klichétyngt. När Jake Bugg anstränger sig för mycket, när han på nordengelskt manér vägrar att sjunga ut trots att han kan, låter han inte sällan som just den sortens ordinära sång- och dansman som fyller pubarna varje kväll veckorna igenom på valfri engelsk bruksort. Men när han är sig själv trogen, när han vågar lita på sin egen begåvning, inte minst i närapå perfekta singeln »Trouble Town«, låter han som om Buddy Holly återuppstått i Nottinghams rännsten.

En finare komplimang är svårt att föreställa sig.

NIKLAS ELMÉR

2012-09-19

»Jake Bugg« släpps 12 oktober.