The Pastels: Slow Summits

THE PASTELS
Slow Summits
Domino/Playground
Betyg: 8

Jag blir sällan starstruck. Lite blyg, visst, men inte stum och högröd av beundran. Men, för kanske fem år sedan gick jag in i skivbutiken Monorail i Glasgow, där jag ju visste att jag kunde förvänta mig Stephen Pastel bakom disken och drabbades av någon sorts obeskrivlig känsla av tonårsfnittrig beundran. Jag kunde inte koncentrera mig på några skivor och jag vågade knappt snegla i riktning mot sångaren. Jag tror jag smög ut baklänges och jag grämer mig än i dag över att jag inte åtminstone köpte en sjutumssingel av mannen med den perfekta pottfrisyren. Glasgow-bandet har varit en del av min musikvärld så länge jag vill minnas. Det finns något så oerhört varmt, något så vänligt och så bekant över The Pastels. Det är så nära, mjukt och nästan intimt.
   Detta är deras första fullängdsalbum på evigheters evighet och trots att Stephen och Katrina på senare år gjort musik som är lite mer orkestrerad och lite mindre skramlig känns det som att »Slow Summits« skulle kunna vara en alldeles självklar uppföljare till »Mobile Safari« från 1995. Visst, här finns tvärflöjter, stråkar och visptrummor, men Stephen Pastel låter lika vinglig som alltid och Katrina Mitchells röst är fortfarande samtidigt så avslappnad och så tuff att jag blir alldeles knäsvag. »Slow Summits« låter på sina ställen alldeles fjäderlätt och småputtrande, men hela tiden finns där ett stråk av bångstyrighet som gör att det förblir intressant. The Pastels gör liksom tidernas tystaste punk, den hårdaste tänkbara musiken i den allra mjukaste kostymen.
JOSEPHINE OLAUSSON
2013-06-06