Leppen: En låt om året
LEPPEN
En låt om året
Playground
Betyg: 7
Många band är underskattade, men få band är så underskattade som Grand Tone Music.
Den i dag slumrande gruppen, som 1998–2003 spelade in tre album, erövrade aldrig någon stor publik. Men Nina Ramsby, Jim Tegman och Dan Lepp (senare även Patrik Andersson) lyckades med konststycket att spela in en popmusik som gjorde ett outplånligt avtryck på det fåtal som köpte deras skivor.
I centrum för deras musik stod Dan Lepps orgel, en lika betydelsefull beståndsdel i Grand Tone Music som Peter Hooks bas i New Order eller The Edge elgitarr i U2. Som instrumentalist var Lepp långt ifrån någon virtuos. Men det viktiga var inte vad han spelade, utan vad han inte spelade. Styrkan i Grand Tone Music låg i hur de begränsade sig, hur de skalade av lager på lager i sin musik tills det att bara gråskalorna återstod och instrumenten kunde få fritt spelrum.
När nu Dan Lepp debuterar som Leppen ett decennium efter det att vi hörde av Grand Tone Music har han ömsat skinn och kommit ut på andra sidan som en blåögd soulsångare.
»En låt om året« är just som titeln gör gällande en samling om tio låtar – en för varje år som passerat sedan Grand Tone Musics senaste skiva. Mot en bakgrund av smygande trummaskiner och viskande synthesizers sjunger Dan Lepp om svårigheterna med att förena ungdomens illusion om romantisk kärlek med vuxenvärldens löften om evig trohet. Musiken kan beskrivas som tidstypisk sängkammarsoul, med artisten som passiv betraktare snarare än aktiv deltagare. Det är korsdrag i sovrummet. På nattduksbordet ligger en tummad blankett med texten »Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad«.
Ibland är det svajigt i överkant. Men däri ligger också storheten. När Dan Lepp sjunger »jag är så trött på att vara vi« i »Sams« låter det som om han kupar handen om munnen och viskar rakt in i örat på lyssnaren.
NIKLAS ELMÉR
2013-09-19
