Arctic Monkeys: AM + Franz Ferdinand: Right Thoughts, Right Words, Right Action + Babyshambles: Sequ
ARCTIC MONKEYS
AM
Domino/Playground
Betyg: 6
FRANZ FERDINAND
Right Thoughts, Right Words, Right Action
Domino/Playground
Betyg: 4
BABYSHAMBLES
Sequel to the Prequel
Parlophone/Warner
Betyg: 6
För vad som känns som härom dagen var de framtiden. Nu tillhör de gårdagen och får, åtminstone utanför Storbritannien, kämpa för att också ha en plats i samtiden.
Tre band som dominerade brittisk gitarrpop på nollnolltalet; Franz Ferdinand och Arctic Monkeys var fenomenen som slog rekordsnabbt, Babyshambles var den ostyriga fortsättningen på det ostyriga fenomenet The Libertines.
Sheffield-kvartetten Arctic Monkeys är folkhjältar på hemmaplan. Säljer fortfarande massor skivor, fyller skrymmande hallar, är nog dessutom det ur den här trion band som bäst acklimatiserat sig till nutiden genom ständiga, nyfikna uppdateringar av influenser och ljudbild. Inte minst på »AM«. Även om Alex Turner och kompani på sitt femte album är mjukare i kanterna och mindre yxiga än tidigare – sägs ha präglats av r’n’b-produktioner – lider de alltjämt av en skriande brist på melodier. Riff och rytmiska infall av olika slag kan de stapla på hög, Turner är aldrig ointressant som textförfattare, men den som söker minnesvärda låtar får leta annorstädes.
Länge kändes Arctic Monkeys lite som ett valpigare Franz Ferdinand, i dag har de vuxit om för länge sedan. Franz Ferdinand har stannat i tiden. Fjärde fullängdaren »Right Thoughts, Right Words, Right Action« liknar ibland ett försök av Glasgow-gruppen att göra postpunk för barn. I teorin låter det kanske festligt men i praktiken är det mest sorgligt. Gitarrsoundet är detsamma, Alex Kapranos manierade sång ännu mer manierad, varje låt ska vara hysteriskt trallvänlig, alla lyssnare ska kunna studsa i takt. De borde montera ner, bygga upp något annat.
På album nummer tre snubblar Babyshambles alltjämt sig fram, anförda av den där hopplöst junkarbluesige frontfiguren. Debuten »Down in Albion« var charmig men vag i konturen, dess uppföljare »Shotter’s Nation« överraskande koncentrerad och sex år senare så en »Sequel to the Prequel« som låter avspänd, enkel, trivsamt puttrande, men möjligen… i tunnaste laget. Och kanske mer konventionell, för att inte säga oförarglig, än vad vi vill ha vår Doherty. Förutom en engagerande öppning med punksmockan »Fireman« och fint jangliga singeln »Nothing Comes to Nothing« finns inte mycket att hålla fast vid. Man lyssnar, rycker på axlarna och går vidare som om inget har hänt. Pete Doherty brukade ändå äga en förmåga att engagera, gjorde rentav något av en karriär på just det. Klarar han av att vara en i mängden?
PIERRE HELLQVIST
2013-09-18