MGMT: MGMT

MGMT

MGMT

Columbia/Sony

Betyg: 8

Det är svårt att tänka sig något fluffigare än inledningen på MGMT:s tredje album. Med barnsång, molnmjuka syntar och akustiska gitarrer låter öppningsspåret »Alien Days« kanske mest av allt som ett perfekt soundtrack till något småspsykedeliskt barnprogram från sjuttiotalet. Konturerna är diffusa och det låter så puttrande avslappnat att det nästan är svårt att behålla skärpan. »MGMT« som album raspar och gungar och böljar fram – hela tiden full av detaljer – men är aldrig plottrig. Med reverb som liksom lyckas förvandla duons låtar till något som på en och samma gång låter stort och blygsamt. Ord som studsar från högtalare till högtalare, gitarrer som fladdrar och trummor som driver alltsammans framåt utan verka pockande.

Sedan den oväntade och överväldigande succén med »Oracular« från årsskiftet 2007–2008 har en del ändrats i bandets låtskrivande. De hookiga och glammiga hitsen från debuten har ersatts av något aningen mer introvert. Här finns inte många synthslingor att tjoa med i, snarare tycks den Brooklyn-baserade duon jobba stenhårt på att fjärma sig från pumpande knytnävar och allsångssjungande publikhav.

Jag är dock inte helt säker på att de lyckats.

»MGMT« må vara en lite mer tillbakahållen skiva, lite luddigare, mjukare, men låtarna är fortfarande smittsamt medryckande. Skivan är varm och snudd på gullig. Och jag vågar nästan lova att det går att sjunga med i ett par av låtarna.

JOSEPHINE OLAUSSON

2013-09-19