Svensk hiphop VT-2014, enligt Ametist
Nu frågar inga journalistkollegor och kompisar mig längre om jag ska »gå vidare« från hiphopjournalistiken. Annat var det för bara tre år sedan. Jag fick ständigt känna att hiphopjournalistiken inte var lika värdefull som rockjournalistiken. Jag tyckte alltid att det var en märklig underminerade inställning gentemot genren, för i min mening stannar man i hiphopjournalistiken, den är ingen avstamp mot annat. När jag hade sänt sista säsongsavsnittet av mitt SR-program Kärleksattacken och funderade på hur jag skulle sammanfatta halvåret i det här inlägget slog det mig plötsligt – nu är de kritiska rösterna tysta, för nu vill ju »alla« ha en bit av svensk hiphop. Det senaste som hänt är att en ordentlig industri vuxit fram inom genren. Artister ger ut klädlinjer och är kontrakterade för att skriva biografier som aldrig förr. Jag sammanfattade ljudet av svensk hiphop VT-2014 i den här listan. Låtarna har (med några få undantag) släppts under halvåret och önskats mest i mitt program.
En annan sak som slagit mig är att svensk hiphop som genre inte bara är främsta företrädaren för antirasismen, utan har även haft en viktig roll i framväxten av en ny unga och mediala feministisk rörelse. Kollektivet Femtastic och Fatta-kampanjen för sexuellt samtycke har just rapen och hiphopen som sin kommunaktionsgenre. Hiphopartister som Cleo har varit oerhört viktig för spridningen av feminismen i landet, men också för att svensk hiphop nu har fler aktiva kvinnor än någonsin tidigare i genrens historia. Det här halvåret har jag intervjuat lika många kvinnor i mitt program som jag har gjort totalt under de sju år som programmet funnits. Vilken boom. Jag vill slå ett slag för Jeaff. Hon tillhör kollektivet Delli från Göteborg, är ännu oetablerad men en helt fantastisk rimmakare och rappare med en rytmik och rimstruktur som är lika teknisk, varierad och dynamisk. Jag vågar nästan säga att Jeaff kommer bli ett av landets absolut bästa rappare (oavsett kön) om hon fortsätter. Solosingel kommer i höst men du kan redan nu höra henne rappa på Rikard »Skizz« Bizzis singel »Svett« (hon kommer in sist på låten). I höst ser jag också fram emot Fevens återkomst. Feven har bekräftat för mig att det kommer ny musik då, efter ett nästan femton år långt uppehåll.
I höst kommer jag fortsätta kampanjen #decentralisering i radioprogrammet. Kampanjen innebär en fortsatt storsatsning på svensk hiphop från svenska småorter för att motverka andra mediers centralisering. Akter från Stockholm och andra storstäder får ett oproportionerligt utrymme. Småstädernas hiphop har andra musikaliska uttryck och samtidsbeskrivningar i texterna än storstädernas. Lyssna in David Kroons debutalbum »Tills ljuset tar oss«. Karlstadsonen är ett exempel på helt fantastisk småstadshiphop som hippa storstadstidningar kanske inte tycker är exotisk nog. David Kroon griper tag i mitt hjärta med sina berättelser om missbruk och självhat. Han är framför allt ett tvärsnitt av det unga Sverige vi missar om vi utesluter småstadshiphopen. Det är via hiphopen den unga svenska arbetarklassen berättar om sina drömmar och livsutmaningar.
Den musikjournalistiska utmaningen blir kanske för många att inte söka sensationella »förorts-stories«, utan intressera sig för resten av Sverige och musiken i hiphopen på en bredare plan. Jag känner att det ibland pågår en exotifiering av hiphopen där de som är politiska eller representerar »förortsrapen« per automatik får det större mediala utrymmet eftersom de är kittlande. Exotifierandet underminerar också hantverket i hiphopmusiken. Patrik »DJ Sleepy« Elofsson sa i P1 för någon vecka sedan att »rap kan faktiskt bara vara poesi« och spelade sedan upp låten »Bedövad« med 1999. Lyssna på låten, vad fint det vore om hiphopen oftare fick bara vara musik och rappare fick vara kreatörer, textförfattare. Jag vill höra och läsa fler intervjuer med rappare – även politiska »förortsrappare« – som också berör det manuella arbetet jämte politik, samhälle och sensationer. Nu när hiphopgenren har musikbranschens erkännande genom fina försäljningssiffror, magnifika konsertlokaler, grammisnomineringar i fler kategorier än någonsin och intåg på Music Hall of Fame jämte Evert Taube är det dags för journalister att ta sig i kragen och ge sig an det raffinerade hantverket i textförfattandet, musikalitet och rapfilosofi. I kommande numret av Sonic intervjuar jag Schoolboy Q som pratar med mig om just det här, om hur han sällan blir intervjuad som en musiker och bara får frågor om sitt gangsterliv. Läs den intervjun.
Jag brukar titta på Antikrundan och hänförs alltid när experterna zoomar in och går in på minsta möjliga detaljnivå kring penseltekniken när de tittar på en målning. Exakt så skulle jag vilja att raplåtar behandlades – med största möjliga engagemang för just, hantverket.
