»Man överlever, för det mesta…«

Käppen har ett snidat ormhuvud och cigarren sitter placerad bakom örat. Freddie Wadling ser oväntat pigg ut. Han hinner knappt sätta sig ner inne på Gillestugan i Göteborg med sin öl förrän han är i gång:

– Får jag vara krass?

Han ser så bestämd ut att det känns som att det inte är någon idé att protestera. Det här är ju mannen som med en karriär som sångare i Liket Lever, Cortex och Blue For Two byggt upp en synnerligen stabil image som svensk populärmusiks svar på skräckförfattaren H.P. Lovecraft med allt vad det innebär av vurmande för ohyggliga varelser och andra fasor… Så det får han, så klart.

– Jag var tvungen att göra den här skivan för att överleva. Egentligen vill jag sjunga på engelska, men det får jag inte göra för skivbolaget.

Skivan han pratar om heter »Jag är monstret« och är exakt den där sortens välgörenhetsprojekt som den svenska artisteliten då och då samlar ihop sig till för att rädda någon halvt bortglömd, eller rentav död, kollega från att glömmas bort helt.

Men det här fallet skiljer sig samtidigt från andra liknande historier. »Jag är monstret«, där Freddie fått hjälp från Per Gessle, Mauro Scocco, Jocke Berg, Thomas Öberg och en herrans massa andra namnkunniga musikprofiler, låter faktiskt briljant. Dynamisk, välproducerad och ändå ganska egen. Med ett perfekt avvägt material för honom som sångare.

Antagligen är det väldigt typiskt Wadling att försöka svepa förbi den lite lätt, som att det bara var något han gjorde för att kunna handla mat. För att provocera honom säger jag att idén först lät väldigt tacky.

– Det är inget tacky med det, säger han tvärt och ganska surt.

Han tystnar, tar en liten klunk öl och laddar om.

– En artist som Mauro Scocco har ett sound som passar mig mycket väl. Jag har alltid gillat hans grejer. Jag gillade Ratata, deras grejer var ju synthbaserade och det var egentligen inget som skilde det de försökte göra från vad Soft Cell gjorde.

I ett reportage från inspelningen av Fläskkvartettens kommande album i SVT:s »Sverige!« tidigare i år framstod Wadling minst sagt som ganska svårmanövrerad. Men trots det säger han att inspelningen av »Jag är monstret« gick oerhört snabbt.

– Det var EMI:s pengar och de satsade inte så mycket. Fast jag har fortfarande lite dåligt rykte vad jag förstått. Jag har redan hört grejer om att jag ska ha sniffat lim och deklamerat rysk poesi under inspelningen. Och jag gillar inte ens rysk poesi! Det enda förhållandet till Ryssland jag har rör en kompis som sjunger i bandet Bolsjevikingarna.

De flesta rykten man hör om dig rör sig faktiskt oftare kring din hälsa. Hur mår du egentligen?

– Jag har ju dubbla diskbråck efter ett fall som barn, så jag har ischias och måste sitta för det mesta. Å andra sidan har jag aldrig varit någon dansare direkt. Så man överlever, för det mesta…

Hur valde du ut vilka låtar som skulle hamna på plattan?

– Det var egentligen de som var klara i tid. Thåströms och Stry Terraries låtar kom aldrig med tyvärr. Jag hann inte. Kajsa Grytt skrev också en helt ny som var fantastisk, men jag var envis och spelade in en av hennes gamla låtar, »Farlig liten djävul«, ändå. Jag ville göra den helt enkelt. De här artisterna verkar över huvud taget ha en oerhörd känsla för att pricka rätt låtar för gamle Wadling…

Så vad är tanken – att du ska bli lite folkkär på riktigt nu när du sjunger Jocke Berg-låtar?

– I så fall hade jag väl sjungit Taube, eller hur?

Hur ser du egentligen på att många av låtarna som folk skrivit för dig fått titlar som titelspåret »Jag är monstret«?

– Alltså, lyssnar man på texten så tror jag inte att Tomas Andersson Wij skrev den med mig i åtanke. Den tar upp helt andra saker än fysiska anomalier. Apropå den, och ufos och sånt, på förra filmfestivalen här i Göteborg kom en grabb gående… Jag kände igen honom lite vagt men såg plötsligt att det var han som spelade den lille pojken i »E.T.« – Henry Thomas!

Hur tog du kontakt?

– Jag blev helt paff och sa bara »phone home!«. Vi blev faktiskt ganska goda vänner. Det hade man aldrig kunnat föreställa sig. Jag frågade honom om hur det var att arbeta med Leonardo DiCaprio. Sånt är alltid intressant att veta.

När får vi egentligen höra dig sjunga på engelska igen då?

– Jag vet inte. Mina skivbolag har alltid tvingat mig att göra två plattor de vill ha – sen när jag ska göra den skiva jag vill så har de inte råd, då är det kris. Det är alltid kris. ■