En enda lång rysning

»Freddie är en fenomenal sångare och låtskrivare. Han har en nerv som är 100 procent äkta, det är både brutalt och känsligt på en gång. Han är som bäst när han är i form live och det finns ingen i Sverige som slår det han gör, det är som en enda lång rysning.«

Det säger Cortex-producenten Henrik Venant i den högst läsvärda boken »Svensk punk 1977–81 – Varför tror du vi låter som vi låter…«.

Och allt det där Venant säger stämmer ju. Ibland spelade ingen roll vad för material Freddie Wadling tog sig an – Bond-plattan någon? – som lyssnare rös du likförbannat. Oavsett om han sjöng punk, visor, sjövild new wave eller barnsånger försvann aldrig ett uns av hans känsliga brutalitet eller brutala känslighet. Av sitt liv och sin smärta och hela sin existens utvann han det mesta möjliga. Ingen annan lät som Freddie. Ingen annan kommer någonsin låta som Freddie.

Spotify-sortimentet rymmer det mesta ur hans produktion men inte riktigt allt. Liket Lever saknas och egendomligt få Blue For Two-inspelningar går att hitta. Urvalet på vår spellista torde ändå ge en hyfsat rättvis bild av sångaren som från början till slut var en enda lång rysning. Och även om han själv inte längre finns med oss lever rysningen kvar.