Kate Tempest: Let Them Eat Chaos

Bara någon timme innan jag för första gången lyssnar på brittiska Kate Tempests andra album passerar jag en nyöppnad estradpoetbar i den gentrifierade berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Det, om något, måste vara beviset för att spoken word nu välkomnats in i värmen av den etablerade hipsterkulturen.
Detta är dock inte några småmysiga underhållningsdikter, utan ganska hård, politisk samtidskritik, tonsatt med enkla, monotona och nästan hypnotiska beats. Tempest påminner om The Streets, men är mer återhållsamt förbannad och har ett bredare perspektiv. Hon spottar på det självcentrerade selfiesamhället som inte bryr sig om klimatkatastrofer, krig eller isbjörnar utan lever för dagen, hennes texter är vardagsrealistiska framtidsprofetior och det ser mörkt ut.
»Let Them Eat Chaos« är inte en skiva i klassisk bemärkelse, låtarna är inte låtar per se och musiken är inte det centrala. Därmed inte sagt att det inte går att slölyssna på albumet. Tempests rytmiska rabblande på arbetarklassengelska blir en behaglig ljudkuliss i sig, men när man fokuserar på orden är det en dyster bild av fattigdom, hemlöshet och utanförskap som uppenbarar sig.
»It’s a cold night in London«, säger Tempest i sista spåret »Tunnel Vision« och menar inte bara i London och inte bara i natt. För även om skivan inte kommer att kvala in på min musikaliska årsbästalista borde den definitivt klassas som viktig samhällsinformation.