Pascal: Revy




8
av 10
  • Artist
  • Pascal
  • Album
  • Revy
  • Bolag
  • Novoton/Bengans


Pascal är inte här för att göra vad vi vill, de gör bara vad de måste – och ska nog, menar Pierre Hellqvist, älskas framför allt av den anledningen.

Bad moon rising.
Du vet att något jobbigt tornar upp sig där borta. Du kan börja förbereda dig mentalt men har i själva verket inte en jävla aning om hur du ska komma ur situationen. Det är bara att vänta in den. Hoppas på det bästa. Vilket alltid betyder det minsta dåliga.
Pascal är på det stora hela ett mörkt oväder vars blotta varsel får det att skorra ända in i djupet av din själ. På »Revy« kanske mer än någonsin. Smärta, svek, misstänksamhet och skriande desperation stryker omkring i varje skrymsle.
Som alltid med Pascal – och det faktumet allena kan göra deras skivor en smula enerverande, men också förvandla deras spelningar till ren exorcism – handlar det lite om intagande melodier, fiffiga refränger eller elegant formulerade historier. Nej, trion ägnar sig åt att med lika fåackordig som fåordig kraft nöta och hamra, nöta och hamra, nöta och hamra in låtarnas poäng i ditt snart inte särskilt medvetna medvetande tills det gör lika ont på dig som hos dem. Från deras gig på Nefertiti i Göteborg i somras gick jag med blodsmak. Det kändes helt naturligt. Bara en logisk konsekvens av varje metodiskt konstruerat klimax.
På sina ställen känns »Revy« som det stora Pascal-albumet. Inte minst har de i sammanhanget tämligen omedelbara, för att inte säga monumentala, singlarna »Jag vill ju bara« och »Forever« indikerat att någonting alldeles särskilt varit att vänta. Lätt två av årets bästa svenska inspelningar. Nu har rätt lite i övrigt just den slagkraften (även om Pixies-aktiga »Hon svingar sitt svärd« kommer nära), men något annat var knappast att vänta. Pascal är inte här för att göra vad vi vill, de gör bara vad de måste – och ska nog älskas framför allt av den anledningen.




Relaterat

I.B. Sundström: 1592