Brian Eno: Reflection

Förra året befann jag och ett tjugotal museibesökare oss i ett mörklagt rum på Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn för att lyssna till Brian Enos ljudverk »The Ship«. Tillsammans låg vi utspridda på kubformade sittpuffar, sammanfogade till soffor, och försökte orientera oss med hjälp av neonfärgade ljuskuber som placerats längs väggarna. Några personer sov, andra såg mer stillsamt sakrala ut. Mest kändes det som att ligga i en enorm livmoder.
Så är Brian Enos musik också ofta av det mer omfamnande och långsamma slaget. Ett mjukt vaggande till ro, en slowmotioneffekt i en redan händelsefattig film. »Reflection« är inget undantag, och med tanke på titeln är nog få förvånade.
Dessa fyra låtar är en japansk teceremoni, ett löv som faller om hösten, en stilla undervattenssimtur bland tropiska fiskar, en harpa med reverb och den ekande, vibrerande tonen som uppstår då en bomullsklädd pinne vidrör ett klockspel.
Om det är bra eller dåligt är egentligen svårt att säga. Det är bra för den som behöver det, för den som har ett behov av att vila tanken, omslutas av någonting stort och rumsligt. Efter att ha lyssnat på skivan medan jag gjort andra saker märker jag att den lugnar mig. Jag måste inte lyssna fokuserat, utan förnimmer den i bakgrunden och det känns tryggt, det känns som att jag behöver den.