David Byrne: American Utopia

Det är lätt att känna sig underlägsen när du har med en av rockvärldens mest elektriska och hyperaktiva hjärnor att göra. Vi har liksom lärt oss att David Byrne alltid ligger steget före. Att det som lyssnare kan ta lite tid att ta in och hantera alla hans sprakande idéer och musikaliska impulser.

Åtminstone var det så ett tag. Högst oklart om det gäller längre. Även när du inte greppat allt som sägs och pågår har du i regel ändå haft svårt att bli annat än road eller förundrad av tonerna. David Byrne har inte alltid gjort det lätt för sig men aldrig glömt vikten av sväng, intellektuell stringens och kanske framför allt kommunikation.

På »American Utopia« är ett huvudproblem att den sextiofemårige Talking Heads-ikonen får slita hund med att försöka skaka liv i stumma rytmer skickade från Brian Eno. Ett annat huvudproblem är ett ovanligt platt låtmaterial. Väldigt lite får fäste eller gör dig nyfiken. Somligt – »It’s Not Dark Up Here«, »This is That« – är bara frustrerande att ta del av. Allt är inte lika ointressant, här finns absolut medryckande stunder, men för att komma från någon av David Byrnes kaliber är mycket påfallande lite intressant och… utsiktslöst.

Det är svårt att begripa vad för en skiva det här ska vara, och då inte i betydelsen att vi vanliga dödliga kommer greppa det om tre år utan att Byrne inte heller har en aning. Och när artisten är vilsen och rådvill blir det ofrånkomligen svårt för lyssnaren att orientera sig.