Tinariwen: Elwan

Jag har sett Tinariwen några gånger och i mars kommer de till Sverige igen, på turnén som följer på nya albumet »Elwan«. Konserten på Clandestino Botnik-festivalen 2012 har stannat kvar i minnet. Det kändes självklart att de var där, i Bohuslän, vid klippor och ett magnifikt träd, långt från tuaregernas hemtrakter i Sahara och Sahel. Deras musik är tidlös, djupt förankrad i en tradition, i en historia, i en geopolitisk situation, samtidigt lätt som vinden. Smålunkande rytmer och gitarrslingor filtrerade genom västerländsk rock och nord- och västafrikanska föregångare som Ali Farka Touré och Nass El Ghiwane.
Precis som på förra plattan »Emmar« har Tinariwen lämnat norra Mali (främst på grund av den politiskt instabila situationen) och spelat in delar av skivan i Kalifornien, vid Joshua Tree-nationalparken, med gäster som gitarristen Matt Sweeney, Mark Lanegan och ljudteknikern Andrew Schepps som bland annat jobbat med Red Hot Chili Peppers. Låtarna som spelats in senare, vid en oas i södra Marocko med lokala musiker, har en mer intim och traditionell atmosfär.
Tinariwen är trygga i sitt sound och har gjort ännu en bra skiva utan att du som lyssnare hoppar till. Jag har skrivit det tidigare: varför inte bjuda in någon kvinnlig vokalist eller testa nya musikaliska grepp? Men visst trivs jag i musiken. Gitarrerna. Den smygande accelerationen. Den avslappnade sången. Tinariwen stressar aldrig – det är som att se en karavan med dromedarer långsamt försvinna mot horisonten. »Nizzagh Ijbal« och »Talyat«, som båda byggs upp med akustisk gitarr, är favoriter, liksom den ödsliga »Ittus« som har en nattlig känsla över sig. Ibland drar de upp tempot som i »Sastanáqqám«, med arketypiska Tinariwen-elgitarrer, och den svängiga »Assàwt«.
Tuaregernas frihetskamp har kidnappats av militanta islamister. Tinariwen fortsätter att kriga, med musiken som vapen. Slowmotionblues från Azawad – det bortglömda landet.