Åtta frågor till Alexandra Sundqvist

»Barbro Hörberg: Med ögon känsliga för grönt« hör till det du måste läsa i vår. Boken, skriven av Alexandra Sundqvist vars signatur ni sett i Sonic men också i exempelvis DN och Vi, går med känslig hand på djupet av en av svensk populärmusiks mest säregna, mångsidiga och stundom underskattade stilister. Barbro Hörberg var mycket – rörde sig inom visa, revy och jazz över barnsånger, försvenskad chanson och något som liknade singer-songwritersentiment – men kanske framför allt en vardagsskildrare utan like; träffsäker, finurlig, melodramatisk, nytänkande. Du hör direkt när det är hon. Ett barn av sin tid som vill förändra saker. Med Barbro Hörbergs skivor i lurarna har du aldrig särskilt långt vare sig till tårar eller skratt, ibland samtidigt. Det är sånger som får dig att känslomässigt reagera (lyssna gärna på Alexandra Sundqvists spellista). Vilket är fallet även med boken. Den är svår att lägga ifrån sig, ännu svårare att lämnas oberörd av.

Hur har arbetet med boken påverkat dig – som människa och som journalist?

– Oj, det var en svår fråga. Jag har levt med den här boken i två år – i perioder har jag haft svårt att sova, drömt om hur jag löser »problem« i texten. Men som människa och journalist… jag har blivit mer ödmjuk inför folk som skapar saker. Jag har exempelvis svårt att tänka mig att gå tillbaka till att skriva musik- eller litteraturkritik. Det är väldigt lätt att tycka saker, en annan sak att bygga dem från grunden.

Att bestämma sig för att skriva en biografi är en sak, att genomföra det en annan. Vad har varit det svåraste längs vägen?

– Det svåraste var att skriva om hennes sjukdom, hon dör ju i cancer 1976. Att göra det på ett nära, sanningsenligt och samtidigt respektfullt sätt. Själv ville hon inte att någon utanför den närmaste familjen skulle veta att hon var sjuk. Jag slet väldigt mycket med den delen av boken.

Kändes det viktigt att få den här boken gjord, och i så fall varför?

– Ja, det gjorde det – framför allt för att det inte fanns någon biografi om Barbro Hörberg. Förutom att hon skrev fantastiska sånger och sångtexter så arbetade hon med namn som Povel Ramel, Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Lars Forssell och Jan Johansson – alla de har fått böcker tillägnade sig, men inte Barbro! Hon var delaktig i många stora händelser i svensk nöjeshistoria, från Povels första Knäpp upp-föreställning 1952 till att ge vanliga kvinnor en plats i musiklyriken i början av sjuttiotalet. Min känsla var: den här boken bör redan finnas.

Vad har varit roligast med att göra boken?

– Att få förtroende av Barbros efterlevande att gå igenom allt hennes privata material så som anteckningar, brev, låtskisser och därmed ha möjlighet att skriva en väldigt nära, ingående bok. Men också att träffa och lära känna alla de människor som stod henne nära.

Vad i allt det du fick fram om Barbro Hörberg överraskade dig mest?

– Framför allt att hennes sångtexter är så tydligt förankrade i hennes eget liv, de är ofta väldigt självbiografiska! Men också att Barbro alltid var på väg framåt. Hon drevs av en nyfikenhet och en vilja att frigöra sig, vilket märks tydligt i hennes skivproduktion. »Med ögon känsliga för grönt« (1973) har en speciell klang och färgas en hel del av den musik hon lyssnade på då – fransk chanson, jazz, klassisk musik… Med »Gamla älskade barn« (1974) vill hon göra en bredare och mer kommersiell skiva, där jazzen möter popmusiken! Janne Schaffer är med och spelar elgitarr bland annat, och titelspåret blir hennes första ­ och enda ­ låt som hamnar på Svensktoppen. På »Gråt i gräset« vill hon skapa ännu mer utrymme för sig själv, inte minst texttematiskt. Där hon tidigare sjöng om grönskan i parken så använder hon djärvare metaforer som porrblaskor och navkapslar. I »Vill du bli min soptipp«, en av de bästa relationslåtarna som skrivits, jämför hon exempelvis ett förhållande med en soptipp; Kanske ska man börja bakifrån, i stället för att göra sig till? Börja med sitt bagage, det vill säga öppna sin soppåse – i stället för att le och hålla med? Det är ett så smart grepp!

Hur skulle du, kort, beskriva hennes storhet?

– Hon var unik, en av de bästa textförfattare vi haft i Sverige. Hon skrev om vanliga kvinnor och vardagliga situationer i en tid då det inte var så vanligt. Hon var en pionjär – när hon började skriva sina sånger i Paris, 1966, fanns det väldigt få kvinnliga förebilder. Få kvinnor som både skrev och framförde sitt eget material. Och hon skrev fritt, meningarna kunde vara långa, fraseringarna ovanliga, det behövde inte alltid rimma.

– Hennes sätt att framföra sina låtar var också speciellt, hon hade en verklig närhet till texten när hon sjöng och en säregen förmåga att gestalta den. I låten »Det är ingens fel« till exempel, som är en slags teatervisa, spelar hon ut hela sitt register, jag älskar den!

Barbro Hörberg är väldigt distinkt, väldigt egen, både i sina texter och i sitt tilltal. Ser du mer eller mindre tydliga »arvtagare« till Barbro Hörberg i svensk musik eller, för all del, underhållning i dag?

– Jag tycker att Frida Hyvönen är den som skriver mest i hennes anda i dag, det finns en svart humor i båda deras texter och de har båda något teatralt i sina sångröster, på ett bra sätt. Såväl Hyvönen som Iiris Viljanen lyfter, liksom Hörberg, fram ämnen som inte är så vanliga i musiktexter – de berikar musiklyriken. Som Fridas »Fredag morgon«, en sju minuter lång låt om en destruktiv relation ­ den är som en novell i sig. Eller Iiris »Plötsligt ful« som handlar om svår pms. Även Annika Norlin har en förmåga att beskriva vardagens små, upphöjda ögonblick – som påminner om Barbros.

Barbro var lite bortglömd ett tag men det känns som att hon på senare tid fått något av en renässans: fanns med på Sonics bästa 100 svenska albumen-lista 2013, dokumentären 2014, invald i Swedish Music Hall of Fame 2016 och nu din bok. Vad tror du det beror på? Vad är det som gör att hon åter är relevant?

– Jag tror att det delvis beror på att att hon skrev vardagsnära texter med ett rakt, personligt tilltal. Hon höll inte på med några poser på det sättet, något som jag tycker går igen i dag. Det finns en längtan efter det personliga, men ändå allmängiltiga. Det som är på riktigt. Sedan tror jag också att det finns ett intresse för konstnärskap som blivit lite bortglömda, för de som inte fått vara med när musikhistorien skrivits. I visantologier nämns de kvinnliga föregångarna ofta i ett par-tre meningar, medan männen får betydligt mycket mer plats.