GAS: Narkopop

1995–2000 släppte Wolfgang Voigt fyra album och två EP-skivor under sitt alias GAS. Skivbolaget som musiken gavs ut på, Mille Plateaux, gick senare i konkurs men för nio år sedan gav Voigt ut GAS-musiken i boxform, »Nah und Fern«, på Kompakt som han var med och startade på nittiotalet. Förra året aktualiserades skivorna igen, släpptes både som tio LP och fyra CD.

Wolfgang Voigt har använt sig av många pseudonymer men det är GAS som har tagit sig in i den elektroniska musikens historieskrivning. Det var under det namnet han skapade extremt suggestiv, symfonisk musik, mitt emellan ambient och pulserande techno. Musiken skulle vare en metafor till vistelser han gjorde i skogen utanför Köln i ungdomen. Det är nästan en slags Caspar David Friedrich-känsla som infinner sig, även på nya GAS-albumet, det första på sjutto år. Det märkliga är hur den överdrivna romantiken fungerar.

Det hörs efter några sekunder att det är GAS. Voigt har inte utvecklats särskilt mycket under alla år egentligen, men det är omöjligt att inte ånyo stiga ner i långsamma beats, mjuka droneklanger och molnen av symfoniska melodier som lägger sin skugga över landskapet. Jag upplevde delar av den tidigare musiken som mörkare än det här. Allt är lite mer episkt och ljust nu. Men det finns ett dis, ett filter, som förskjuts, perspektivet skiftar – det är som att jag, ofta i samma låt, både befinner mig långt bort och är nära. Delvis beroende på hur rytmerna beter sig.

Låtarna heter som skivan, fast uppdelat i siffror, »Narkopop« 1­10. Kallt och tekniskt? Tvärtom. Personligt och emotionellt. »Narkopop« känns dessutom inte daterad över huvud taget. Musik som befinner sig utanför tiden.