Young Thug x 10

Do U Love Me

[från »Beautiful Thugger Girls«, juni 2017]

Det är med anledning av Young Thugs sprillans nya album »Beautiful Thugger Girls« som den här texten skrivs. Ni får ingen regelrätt recension, ni får i stället en sorts lista på tio absoluta favoriter med Atlanta-sonen. Vi börjar framifrån, just i detta nu, sommaren 2017, och rör oss bakåt i karriären, tillbaka till början av 2013, då han syntes på radarn på riktigt allvar för första gången.

Det var den amerikanska rapskribenten Meaghan Garvey som skrev det, bara några timmar efter att Thugs nya album släppts: en screencap på låten »Do U Love Me« och så texten: »my depression is cured«. Och det är så det känns att lyssna på Young Thug; som att han botar ens depression. Det svartvita övergår i Technicolor, man vet att världen fortfarande är en fruktansvärd plats men att det finns hopp så länge sådan här musik kan få lov att existera.

»Beautiful Thugger Girls« är Young Thugs popalbum: lättlyssnat och lättnynnat. Melodiöst och sommarlätt. Men allting genomsyrat av det oundvikligt politiska faktum att det är en tjugofemårig svart man från Jonesboro South som nu är en av amerikansk populärkulturs största. Ingen annan kan matcha Jeffery Lamar Williams rags to riches-berättelse.

Guwop

[från »No, My Name is Jeffery«, augusti 2016]

När Thug släppte fjolårets »Jeffery«-album kunde jag inte ens recensera det. Det gick inte. Det var för mycket, för bra, för extravagant. I slutändan skrev jag nio haikus på engelska. Det var vad jag fick fram. Och det kändes som att det var Thug som styrde min penna, som att han ledde orden. Gettosamurajen Young Thug tog sig in i hjärnan och hjälpte till att formulera mina tankar.

Gucci Mane-hommaget »Guwop« är ett av de starkaste spåren från »Jeffery«. Alla tio låtar är magnifika, här finns inget dödkött, men »Guwop« har ett oerhört driv framåt i färdriktningen. Quavo, Offset och Young Scooter gästar och alla får ut maximalt. Thug själv låter elektrisk.

Young Thug har släppt två helt igenom fullödiga album, »Jeffery« och »Barter 6«. Det skiljer ett drygt år mellan dem. Bägge plattorna är sinsemellan ganska olika, de bärs fram av varierande sorters kvalitet. Det som framför allt drabbar en på »Jeffery« är hur kompakt albumet är. Tio låtar, alla producerade av blott två–tre olika producenter, tajt och massivt. »Jeffery« har en kärna hård som diamant.

Digits

[från »Slime Season 3«, mars 2016]

Under sex månaders tid (hösten 2015 till våren 2016)  släppte Thug tre mixtaper som alla hade »Slime Season« som titel. Alla var bra, men de blev bättre och bättre efterhand och »Slime Season 3« var klart bäst.

På »Digits« pratar Young Thug om ett av sina favoritämnen: pengar. Det är lätt att håna amerikanska rappare för att de bara bryr sig om stålar. Speciellt om man kommer från det inhägnade medelklassområde som heter Sverige. Det går knappt att föreställa sig fattigdomen i delar av södra USA, det är bortglömt och övergivet, som vore det hämtat från en Dickens-roman från förrförra århundradet.

Young Thug kommer från Sylvan Hills i södra Atlanta, född och uppvuxen i Jonesboro South, ett av USA:s allra mest beryktade projects. Här klämde man in tusentals familjer i utdömda höghus, och lät dem klara sig själv. För tio år sedan insåg staden att det inte var människovänligt och rev rasket. Det är sådant här man ska ha i åtanke när man dissar rappare för att de köper guldkedjor i stället för att pensionsspara. Det finns goda grunder till att man skryter om sin förtjänst.

I Know There’s Gonna Be (Good Times)

[från Jamie xx »In Colour«, maj 2015]

Sommarlåten 2015 framför alla andra. Engelske elektroniske musikern och producenten Jamie xx tog en paus mellan två The xx-album och släppte soloplattan »In Colour«, där »I Know There’s Gonna Be (Good Times)« stod ut med gästrap av Thugga.

Återigen: det här är så smakfullt lycklig musik. Jamie xx samplar en gammal Persuasions-låt och jamaicanske Popcaan lägger lite patois, och så Thugs röst som ett vattenfall i ditt inre. Jamie xx fick Thugs röst via mejlen, de träffades aldrig, och han måste ju ha gått ner på knä av lycka framför datorn när han fick verserna. Kan man ens rappa bättre än Thugga gör här? Är det fysiologiskt möjligt?

Det här är egentligen inte Thugs egen låt, men han gör den så tydligt till sin att jag tycker att den platsar på en sådan här lista. Hur många gånger spelade man den under sommaren 2015? Tusen? Tiotusen? Jag minns inte ens längre.

Halftime

[från »Barter 6«, april 2015]

»Barter 6« slog ner som en bomb våren 2015. Nog för att Thug hade levererat magnifik musik under nästan två år men det var snarare enstaka singlar, skott i mörkret. »Barter 6« var ett fullödigt album, 2015 års bästa, en omedelbar hiphopklassiker. En amerikansk rapsajt kallade plattan »the definitive strip club album of the modern era« och det var väl sammanfattat.

I en intervju jag gjorde med honom i augusti 2015  pratade han väldigt mycket om sin kärlek till Lil Wayne: »Han hade så många olika stilar, så många olika språk, så många olika swags, rytmer, flow. Han hade otrolig påverkan på mig. Det var han som gjorde så att jag förstod att jag kunde sjunga och rappa precis som jag ville.«

Och jag tror att man kan konstatera att Thugs involvering med New Orleans-mogulen Birdman och hans Cash Money-bolag (och titeln på det här albumet) ska ses som en hyllning till Lil Wayne. Ingen annanstans har Thugga så tydligt kanaliserat Lil Waynes rapstil som på »Barter 6» och »Halftime«.

Check

[från »Barter 6«, april 2015]

»Allt det jag skriver om är det som sker inne
i mitt huvud just den stunden. När jag skrev ’Check’ hade jag precis fått en check på en miljon dollar.« Så beskrev Thugga den här låten för mig. Det låter enkelt. Det är enkelt. Men det är en försåtlig enkelhet. För få andra rappare hade klarat av att fylla en checkutbetalning med så mycket känsla och originalitet.

Young Thug låter bra på alla beats, ja, på alla sorters produktioner. Det bevisar inte minst nya albumet »Beautiful Thugger Girls«, där ju Thugga till största delen rappar över mjuka, akustiska idéer. Men allra bäst låter nog Young Thug över ett London on da Track-beat. Det är som att de är gjorda för varandra.

Och »Check« är ett av Londons allra skarpaste beats. Försiktigt, tassande, men samtidigt dynamiskt och spännande. Man har hört låten tusentals gånger men sitter ändå och väntar på vad som ska hända, som att man är en förstagångslyssnare. Och som Thugga rider beatet? En säker ryttare på en pålitlig häst.

Freestyle

[från Rich Gang »Tha Tour Pt. 1«, september 2014]

Enligt Alex Tumay, som fungerat som Thugs privata inspelningstekniker under några år och som var DJ på hans senaste turné,  spelades den här låten in som en ren freestyle i studion. Rich Homie Quan började rappa och när han var klar tog Thugga över. Tumay mixade och låten var klar. Allting låter förunderligt organiskt. Varför? För att det är organiskt.

Jag ska mycket kort kommentera föreställningen om att Young Thug och den nya generationens rappare inte kan rappa. Att det är »mumble rap« och musik för barn. Hör nu: trap är modern musik. Och modern musik bryter konventioner, det ligger i dess DNA. Äldre generationer kommer alltid att gnälla på den yngre generationens musik. Min morfar tyckte att det jag lyssnade på var »dunkadunka«. Så lyssna nu: om ni inte gillar Thug  betyder det att ni helt enkelt blivit för gamla. Det är inte svårare än så.

Det går att älska Thug samtidigt som man älskar den gamla New York-stilen. Trap kommer ur boom bap. Ja, det går bra att jämföra med dixie och bebop, soul och r’n’b. Ni vet att jag har rätt, ni vet det.

Lifestyle

[singel, juni 2014]

Hela tiotalets bästa låt? Nästan hundra miljoner spelningar på Spotify. Jag vet knappt vad jag ska säga om den här låten. London on da Track har producerat, så klart. Låten släpptes under Rich Gang-namnet, vilket egentligen bara innebar att Young Thug rappade, Rich Homie Quan försökte följa upp, och att Birdman stod för kalaset.

Allting verkar så självklart för Thugga när det kommer till hans konst, det är som att han inte behöver bekymra sig. Han påstod själv i den där intervjun jag gjorde att han antagligen var ett geni. Och jag säger inte emot. Han har förändrat rap i USA. Han har gjort det genom sitt artisteri, genom sin attityd, och genom hur han hela tiden struntat i konventionerna.

»Lifestyle« är en uppvisning i hur en konstnär till synes obekymrat kan skapa stor konst. Thug skryter om sin livsstil, han verkar inte lägga ner så mycket energi på det, orden liksom ramlar ur honom, men det är slipat, skarpt, totalt och allomslutande färdigt.

Stoner

[singel, februari 2014]

Thugs första riktiga hit. Om man ens kan kalla den det. Till ett ödsligt Dun Deal-beat  konstaterar Young Thug att han är en »motherfuckin’ stoner«. Alla hörde den här. Drake och Kanye visade uppmuntran. Birdman och Migos dök upp i videon. Young Thug var plötsligt ett namn. De första intervjuerna kom, alla storögt fascinerande över denne man, ofta i feminina kläder och med en knivskarp attityd.

Jag längtade efter att få träffa honom och intervjua honom. Han stod allra högst upp på listan. När han sedan kom till Köpenhamn hösten 2015  åkte jag och Mats Nileskär in tillsammans, tjatade oss förbi vakter och management, väntade i åtta timmar och trängde oss sen in i hans lilla loge.

Och där satt han, en »motherfuckin’ stoner« med drink och röka, och ville inte alls bli intervjuad, men han mjuknade snabbt efter att vi börjat med att fråga honom om hans mamma, hon som kallas »Mama Duck«, och sedan pumpade vi honom på information. Trettio minuter senare var det över och hans berättelse hade fördjupat hans konst, hade satt den i ett sammanhang, hade tydliggjort allt det han står för.

Picacho

[från »1017 Thug«, februari 2013]

Här hörde jag honom för första gången. Eller: hörde och hörde. Jag hade lyssnat på tredje volymen av »I Came from Nothing«-tapen, året innan, med ett halvt öra. Men ingenting hade förberett mig för hur »1017 Thug«-albumet skulle låta. Thug lät transformerad, som om att han genomgått en metamorfos och nu kommit ut som den rappare han ville vara. På »1017 Thug« manifesteras Young Thug för första gången som den helt unika artist han är.

Var det här allra första gången som Thug sträckte ut sin röst i dess fulla längd, bortom det konventionellt acceptabla? Jag tror det. Plötsligt syntes han lite överallt, folk drog i honom, han fick tag i bra beats, han var på väg uppåt. Det skulle ändå dröja ett år innan han slog på riktigt allvar. Jag spelade den här låten ute då och då och fick mest förvånade ansiktsuttryck till svar från en förvirrad publik.

Jag blir fortfarande lycklig när jag hör den här låten. Huden knottrar sig. Det här är musik från Södern, man hör det nästan omedelbart: här finns inget av det mer akademiskt tillrättalagda och ansträngt trendletande som varit New York-rappens signum de senaste tio–femton åren. Här finns bara äkta känslor, absurd humor, ofiltrerad storytelling.