LÅTEN Lorde: Hard Feelings/Loveless

Det var under vårt tredje glas vin för kvällen som min vän kom till insikten. »Fan, vi lever ju i en tid där ingen är beredd att kämpa för kärleken längre.«

Det hade hon fått lära sig på det svåra sättet. Genom att gå från ren eufori till skär dystopi. Från att ha upplevt fullständig hängivenhet till att ha blivit dumpad för nästa Tinder-matchning.

Lorde kom till den här insikten betydligt mycket tidigare än de flesta av oss. Som sextonåring släppte hon »Pure Heroine«, ett album som skildrade hoppfullheten kring att växa upp. Fyra år senare har hon med uppföljaren »Melodrama« redan vuxit upp. Men hennes förhoppningar förblir ouppfyllda.

Det är svårt att hitta musikaliska svagheter hos Lorde. »Melodrama« berättar skickligt om hur det är att vara ung, kvinna och poet. Med få brister berättar hon om ett liv med känslorna utanpå i en tid då känslor ska behandlas i hemlighet. Vid ett tillfälle gör tjugoåringen det enda hon kan göra — hon slutar att känna.

I »Hard Feelings/Loveless«, två låtar som har sammanflätats till en, gör Lorde den dystra övergången mellan hopp och hopplöshet. Den mellan passion och likgiltighet.

Med karaktäristiskt viskande sång varvar hon mellan förtvivlan över att ingenting är som det en gång var, till total apati. Hon har insett det nu. »We’re generation loveless«, sjunger hon.

Jag tänker på de tomma vinglasen som hade utmynnat i en bitter insikt. Jag beundrar Lordes förmåga att förena realitet med musik. Och jag fascineras över hur hon går från ren eufori till skär dystopi på loppet av några sekunder. Precis som livet själv.