Johnny Thunders och Sverige

Frisyrernas och skandalernas Johnny Thunders.

Strulpellen och charmknutten Johnny Thunders.

Soloartisten, New York Dolls-gitarristen och Heartbreakers-ledaren Johnny Thunders.

Låtskrivaren och framför allt människan Johnny Thunders.

Många delar av Thunders skildras i den aktuella dokumentären »Looking for Johnny«.

Men något som Danny Garcias film bara snuddar vid är sverigevännen Johnny Thunders. Johnny och Sverige flätades på olika sätt samman under gitarristens sista turbulenta decennium i livet. Han påverkade många människor han hade att göra med här för alltid.

»I Johnnys huvud blev Sverige en ren och orörd plats. Ett Camelot eller Avalon dit du kan fly undan de vanliga problemen«, säger Thunders biografiskrivare Nina Antonia i dokumentären.

Det här är berättelsen om Johnny Thunders och Sverige.

När Johnny Thunders kom hit hade han redan ett rock’n’roll-liv rikt för flera karriärer bakom sig.

John Anthony Genzale Jr föddes 1952 i Queens, New York. Fadern lämnade familjen tidigt. Som grabb fastnade John för baseboll. Han var duktig och hade talang, kunde ha blivit någon. Sedan kom gitarren in i bilden. Under tonåren hängde han på spelställen inne i stan, träffade de polare som han sedan kom att bilda New York Dolls med.

Det var då Johnny Thunders föddes, gitarristen med sjavig stil, stort hår och åtsittande kläder.

Efter två plattor med Dolls, som kom att betyda mer efter sin splittring än när de var verksamma, lämnade han och trummisen Jerry Nolan gruppen och drog tillsammans i gång Heartbreakers. Under en turné i England 1976 spelade de skiten ur de nykläckta punkbanden och turnékollegorna i The Sex Pistols och The Clash. »Jag snodde allt från Thunders, både attityden och spelstilen«, sa Pistols Steve Jones långt senare.

Utan Johnny Thunders skulle punken både ha sett ut och låtit annorlunda.

Nolan lackade ur och hoppade av sedan han hört hur dåligt Heartbreakers enda platta »L.A.M.F.« lät i färdigt skick. Thunders drog 1978 i gång en solokarriär med debutalbumet »So Alone« innehållandes »You Can’t Put Your Arms Round a Memory«, en av Thunders mest älskade låtar.

De kommande åren kantades av nya gruppförsök (däribland Gang War ihop med Wayne Kramer från MC5), inspelningar, spridda turnéer och ett tungt drogmissbruk som startat redan under New York Dolls-tiden. Missbruket gjorde att konserterna ofta kom att handla om dagsform. Ibland var han självlysande, annars ett förvirrat spektakel.

Johnny Thunders landar i Sverige måndagen den 22 mars 1982 i sällskap med basisten Luigi Scorcia och Jerry Nolan, som åter spelar med sin bäste vän. På schemat finns en Skandinavien-turné som ska inledas samma kväll med medverkan i det livesända musikprogrammet Måndagsbörsen. Musikerna kommer närmast från en utdragen inspelning med Rolling Stones gamle producent Jimmy Miller och är försenade till Stockholm. Nolan är under isen och får uppsöka läkare – något soundcheck är det inte tal om, teknikerna på SVT anar oråd. Till slut blir bandet petat från själva livesändningen och får spela först efter att kamerorna stängts av. Ändå är skandalen ett faktum nästa dag. Båda kvällstidningarna har Thunders som huvudnyhet.

»Knarkpåverkad artist stoppad av TV« lyder Aftonbladets förstasida. »Jag blir chockad när han [Thunders] kommer in i logen. Jag känner medlidande med detta mänskliga vrak som inte ens verkar medveten om att vi andra existerar«, skriver tidningens Jan-Olov Andersson. »Jag har aldrig tidigare varit så förbannad på knark och sån skit som idag. Alla knarklangare borde spärras in«, säger Måndagsbörsen-programledaren Staffan Schmidt upprört till Expressen.

»Det utspelade sig en tragedi på Grands Vinterträdgård. Ett skakande exempel på vad tungt narkotikamissbruk kan åstadkomma. Ett artistiskt självmord. Johnny Thunders har blivit lurad på förväntningarna, myterna och sig själv«, menar Per Mortensen i DN.

Liveklipp från kvällen visar en rätt berusad rockstjärna som verkar ha problem med balansen och låtsas åka rutschkana ner från scen, som småpratar med publiken och sätter sig ner vid ett bord. »Det här är rock’n’roll till skillnad från den elektroniska skit ni hörde förut«, säger han vid ett tillfälle (i samma program gjorde Depeche Mode sin debut i svensk tv). Men hög på droger?

Lotten Sunna är på plats vid TV-inspelningen på Grands Vinterträdgård. Vid tidpunkten driver hon fanzinet Heatwave, en tänkt intervju med Thunders ställs in.

– Det var uppenbart att Johnny inte var som han skulle vara, säger Sunna om inspelningen.

Efteråt hänger hon med bandet i hopp om att få en chans att ändå göra intervjun. Hon fattar inte att trummisen i själva verket är Jerry Nolan förrän hon ser hans resväska i hotellobbyn. De sitter och pratar hela kvällen.

Dagen därpå åker gruppen till Sundsvall för ett drogfritt gig. Följetongen Thunders fortsätter i kvällstidningarna. »Här faller en popstjärna« meddelar Expressen. Reportern Stefan Sjöström beskriver publiken i Hedebergska skolans aula som iskall. Aftonbladet sätter däremot rubriken »Succé dagen efter för knarkande stjärnan« och Jan-Olov Andersson möter en saligt leende och fullständigt utpumpad Thunders i logen.

Flighten tillbaka till Stockholm orsakar nya förstasidor: »Kalabalik på planet från Norrland« och »Polisen grep popstjärnan«. Thunders och Scorcia hade tagit in planets medicinväska på toaletten för att de hört att den ska innehålla droger, brutit upp den och slängt den i en papperskorg. När planet landar på Bromma flygplats väntar polis för kroppsvisitering av rockstjärnor.

– De tyckte nog att det var ganska kul, säger Lotten Sunna. De hade inget emot att de bröt rebelliskt mot reglerna, det passade både deras självbild och image.

Efter att en spelning i Norge ställts in på grund av en för påverkad Thunders dyker Nolan upp utanför Sunnas dörr med en väska och knackar på.

– Tre månader senare gifte vi oss, säger hon.

Gitarristen Micke Thimren var den som egentligen skulle ha gjort intervjun med Johnny Thunders till Heatwave.

– Efer strulet med Måndagsbörsen kunde Johnny inte förstå uppståndelsen. »I’m just a fucking junkie from New York, what’s the fuss?«, minns Thimren.

Sverige-stämpeln av Johnny Thunders som knarkoffer och skandalmakare är alltså redan cementerad från början. En stämpel han sedan får dras med.

När Thimren hör att förbandet Hanoi Rocks sitter fast i Finland dagen efter sundsvallsgiget ser han en möjlighet.

– Jag ringde upp arrangören och sa att jag hade ett skitbra band. Jag hade bara ett namn, Teneriffa Cowboys, sedan ringde jag runt på natten och fixade folk, säger Thimren som även var Sunnas före detta pojkvän.

Snart börjar Jerry Nolan även spela med Teneriffa Cowboys. När Thunders senare ringer sin gamle polare för att få honom att komma över till Paris och spela säger Nolan att han har fått nys om en bra gitarrist. Till och från de närmaste fem åren agerar Thimren kompgitarrist åt Thunders.

– I början var han i väldigt dålig skick, säger Thimren. Med Johnny var det ofta så att när det var stora förväntningar med mycket pådrag kunde han ta för mycket droger eller hälla i sig en flaska sprit. Vi skulle göra en spelning i London som var som en stor comeback med stora förväntningar och mycket publik, då sket sig allt.

Den svensk som betyder mest för Johnny Thunders under åttiotalet ser han från konsertscenen vid en spelning i Södertälje, under en sverigeturné i juni 1983.

– Vi fick ögonkontakt trots att vi nog båda hade solglasögon. Något hände, säger Susanne Blomqvist som då var nitton år.

Dagen därpå går hon på hans konsert på Kolingsborg i Stockholm. De presenteras för varandra backstage.

– Johnny var en väldigt blyg person, väldigt skör, säger Blomqvist. Han gjorde inget väsen
 av sig om han inte var på humör. Jag tror att han
 då var ganska uttråkad av Sverige på grund av
 vad som hade hänt året innan med löpsedlarna.

Konserten den kvällen blir ingen höjdare rent musikaliskt, Thunders är inte i spelform. Däremot blir den minnesvärd på ett annat sätt. Thunders vägrar gå på scen om han inte får ta med sig sin nya svenska bekantskap ut på scenen. Hon, som aldrig stått på en scen, avböjer. En timme går, sångaren står på sig och managern blir alltmer otålig. Till slut ger Susanne med sig.

– Det var en rätt hotfull stämning, folk buade. Johnny drog upp mig och presenterade mig som sin »Swedish wife«. Det var som att han visste, säger Susanne Blomqvist.

Bara veckor senare flyttar hon till Paris och Johnny. Hon är sedan med på alla turnéer de kommande åren, max en halvmeter ifrån Johnnys sida.

Turnén 1983 bokas av Nöjesbörsen, ett bokningsbolag där Lotten Sunna nu arbetar tillsammans med turnéproducenten Lasse Lindros som tidigare jobbat på EMA Telstar.

– Fy fan vad man fick hålla på med Thunders, säger Lindros drygt trettio år senare när han på kontoret tar ner en pärm med klientens gamla turnékontrakt och metadonrecept.

Hur var han att jobba med?

– Allt mellan väldigt intressant och trasig. Som att blanda Måns Zelmerlöw och Thåström. Det var en helt annorlunda värld än att jobba med Abba och Tomas Ledin. För en dansbandskommersiell nisse som jag var det ett enda stort nyfiket uppvaknade.

Lotten Sunna är turnéledare för bandet som maken Nolan spelar i tillsammans med trätobrodern Thunders. Det är Johnny som har föreslagit henne.

– De var extremt svåra att hantera på turné, säger hon. Johnny kunde vara otroligt gnällig och jobbig backstage. Han kunde vägra gå på scen för småsaker. Ibland tröttnade Jerry på fasonerna och röt till »nu hänger du på dig gitarren och går upp på scen!«. Då blev Johnny som en liten pojke. Jerry var den ende som kunde säga till honom på skarpen. Mig vågade Johnny aldrig riktigt köra med eftersom då fick han med Jerry att göra.

– För Lotten var det som att ta hand om den yngsta gruppen på dagis, säger Susanne Blomqvist. Alla skulle bara hålla på och jiddra. De var ansvarslösa utan koll, någon annan kunde ta hand om allt. Och det visste de ju att någon annan gjorde. Jag blev som en morsa ibland också, absolut.

Mycket av strulet handlar om att passa tider.

– Jag hade mest jobbat med svenska artister där det funkar om man har en tid för samling, säger Lasse Lindros. Här kunde en amerikan fortfarande vara försvunnen en timme efter att bussen skulle ha gått. De verkade ha en helt annan uppfattning om ordning.

Det går dock aldrig så långt att någon konsert under turnén måste ställas in.

När Johnny Thunders våren 1984 ska återvända till Sverige för en ny turné nekas han arbetstillstånd av statliga AMS (arbetsmarknadsstyrelsen) som menar att Thunders inte har något gott kulturinflytande. Beslutet skapar debatt i pressen, som nu ställer sig på Thunders sida. Diskussionen når så småningom självaste riksdagen som debatterar lämpligheten i att neka artister arbetstillstånd på konstnärliga grunder. Själv poserar Thunders med gitarr för pressen i frihamnen i Stockholm och meddelar att han tänker spela gratis på en finlandsfärja i stället. I juni återvänder han med tillstånd och gör bland annat en bejublad spelning på Draken i Stockholm tillsammans med Nolan, Billy Rath från The Heartbreakers och Sylvain Sylvain från New York Dolls. »Blixt och Thunder – han kan ju spela också« lyder rubriken dagen efter i Expressen.

De följande åren lever Susanne och Johnny ett kringflackande liv med bas i Paris. Turnéer i Japan, USA och Europa avlöper varandra. Ibland med Thunders som soloartist, ibland med ett återförenat Heartbreakers. Relationen mellan Johnny Thunders och Jerry Nolan går upp och ner.

– De var som ett gammalt par, säger Susanne Blomqvist. Det fanns en hatkärlek där. Blev de sura på varandra pratade de inte med varandra på veckor. Jerry var lite som en pappa för Johnny i och med att Johnnys egen pappa hade lämnat familjen när han var liten. Jerry var väldigt rekorderlig, han flippade aldrig ur när jag var med.

– De hade en speciell relation, säger Micke Thimren. Det var många gånger Johnny kom till mig och sa: »Michael, Jerry doesn’t talk to me, what should I do?« Jerry var en sammansatt personlighet, han var långsint så in i helvete. Han kunde vara sur länge. Samtidigt var han inte en partysnubbe. Jerry sa ofta »The party was always in Johnny’s room«.

Inte sällan spelar Johnny Thunders på publikens förväntningar och lever upp till myten som nedknarkad rocker. Men han är sällan så borta som han ser ut att vara.

– Folk förväntade sig ofta att han skulle vara en katastrof, säger Blomqvist. Redan i dörren fick man stoppa fans som ville komma fram och erbjuda droger. Det var ganska tröttsamt. Men så fucked up som han såg ut att vara var han inte. Det var lite teater, han gav publiken vad de ville ha. Det var en del av hans humor. Han drog alltid allt ett extravarv för att se om det funkade.

– Johnny skulle lätt ha kunnat bli stå upp-komiker, säger Thimren. Han hade en väldig humor. En vass New York-bo som visste ens svaga punkter. Under en turné i Frankrike hade jag på fyllan suttit och snackat upp telefonräkningen med flera tusen. Det första han sa dagen efter när jag kom ner till middagen lite försenad var: »Been on the phone?« Där har du Johnny i ett nötskal!

Då paret väntar barn 1987 vill Susanne flytta hem till tryggheten i Sverige och lämna droglivet bakom sig. Paret flyttar in i Susannes mammas gamla tvåa på Arvodesvägen i Hägerstensåsen. Under en period lever Susanne, Johnny och så småningom dottern Jamie ett hyfsat vanligt svenssonliv i stockholmsförorten. När dottern är ett halvår börjar Susanne jobba och Johnny blir hemmapappa. Inte sällan kan man se en rockstjärna i hatt och lilarosa kostym rulla in med barnvagn på Konsum.

– Han läste väldigt mycket, överallt och hela tiden, säger Susanne Blomqvist. Plöjde biografier, om John F. Kennedy och James Dean. När när han tog det lugnt ville han ta det lugnt. Käka pizza och kolla film. Alla visste ju att han bodde här. Vi kunde inte åka in till stan utan att folk kände igen honom. Han var generös med det också, bjussade med sig själv. Men det är klart att man inte jämt vill bli påpassad.

Både Nolan och Thunders är nu stockholmsbor. De båda paren bestående av svensk tjej och amerikansk rockstjärna umgås som vänner gör. Äter middagar ihop, åker på semester tillsammans. Lotten Sunna och Johnny Thunders är ofta ute i Stockholm på kvällarna eftersom Nolan inte gillar att gå ut.

– Johnny var otroligt gullig och varm, väldigt omhändertagande och beskyddande, säger Sunna. Han var social och babblade med folk, spelade gitarr med de som ville. Samtidigt höll han folk på avstånd. Han var medveten om att folk ville få ut något av att vara med honom.

Det klickar aldrig helt mellan New York-killen Thunders och det svenska kynnet. Han begriper inte alls varför svenskar måste supa en massa för att öppna sig.

– Svennarna förstod han sig aldrig på, säger Blomqvist. Det var inte så att han avskydde Sverige, men när vi bodde här fanns det två TV-kanaler. Visst ville jag som andra flickvänner med utländska pojkvänner att han skulle lära sig svenska men det fanns inte på kartan. Så klart att han saknade New York och sina kompisar.

Under den här perioden träffar Thunders en ung gitarrist vid namn Stevie Klasson i Stockholm. Kvällen de lär känna varandra jammar de hela natten med medlemmar ur Kebnekajse på rockklubben Pipeline i Hammarby. Just att jamma med andra är något Thunders gärna ägnar sig åt.

– Det finns hur många som helst som säger att de spelat med Johnny i fem minuter. Han var väldigt generös på det sättet, han gillade att spela, säger Klasson som sedan turnerade med Thunders fram till slutet.

– Ville folk spela med honom så var det lugnt, säger Blomqvist. Det var bara Thåström som hade problem med det. Vi var ute på ett spelställe och festade tillsammans innan Thåström skulle spela då Johnny föreslog att han kunde gå upp och lira med honom. »När jag står på scen är det bara jag som är stjärnan«, svarade Thåström. Johnny tog inte illa vid sig alls, han bjöd hela sällskapet på champagne i stället.

– När vi började spela var Johnny i väldigt bra form, säger Stevie Klasson. Det var nästan så att folk var besvikna på att han var så fräsch. Det var inte det folk ville se. Även om Johnny också gillade att spela på sitt rykte. Vid ett tillfälle var han spik nykter när en journalist kom in, då började han direkt pilla sig på näsan och sluddra. Ett spel för gallerierna.

Micke Thimren minns en kväll när han och Johnny åker ut till Thimrens lillebror i Sollentuna där de sitter uppe och spelar Dolls-låtar en hel natt.

– En annan gång satt vi i min lägenhet med mina polare och spelade gitarr till Stones-plattor. För mig var det förstås rätt coolt för mig att gå runt i musikaffärer och kolla gitarrer med Johnny Thunders.

Det finns ett fåtal gitarrister som kan slå an en ton och man hör direkt vem det är som spelar. Johnny Thunders var en sådan gitarrist. Tekniskt sett var han inte så driven, det handlade mer om attityd och personlighet.

– Han är den enda gitarrist jag vet som hade fullt drag på alla reglage och ändå fick det att låta bra med sin Gibson, säger Micke Thimren. Han spelade helt på känsla med en unik ton. Och han var en förbannat bra låtskrivare.

– Han skrev boken om hur man spelar punkgitarr, säger Stevie Klasson. Jag kan härma de flesta gitarrister, men jag kan inte få det att låta som Thunders. Han var väldigt rotad i femtiotalsrocken med Chuck Berry och Eddie Cochran. Jimmy Page i Yardbirds var hans första stora förebild. Senare i New York hamnade vi på diverse loft och lirade hela nätterna. Han levde för att spela. Howlin’ Wolfs gitarrist Hubert Sumlin var hans favorit. En kväll i New York jammade vi på en klubb då plötsligt en äldre svart farbror kom upp och började lira »Spoonful«, kunde alla licks perfekt. Jag och Johnny bara tittade på varandra. När vi sedan blev presenterade för Sumlin fick vi tunghäfta.

Johnny Thunders hade en image som inte var uttänkt. Han klädde sig likadant privat som när han stod på scen.

– Han gillade kläder, hår, smink, säger Susanne Blomqvist. Om han inte blivit musiker tror jag han hade blivit skådespelare. Han gillade att synas och hade en så stark karisma. Han var en väldigt utåtriktad person, samtidigt som han var väldigt blyg privat. Någon scenskräck fanns inte.

Thunders spelar med många under sin period i Sverige men spelar bara in med ett fåtal. Th
e Nomads hör till undantagen. Garagerockbandet från Solna får in honom i studion för
 att lägga gitarr på det som blir 1989 års singelbaksida »Beyond the Valley of the Dolls«, ett uppenbart hommage till förebildens förflutna. För Nomads gitarrist Hasse Östlund var Thunders tidigt en stor influens, framför allt plattan med Heartbreakers.

– Det lät så annorlunda när Thunders spelade. Hans stil är svår att få till. Han avslutade ofta sina solon med att slajda upp och ner med fingret, som Hubert Sumlin. Det tog jag efter, säger Östlund som såg Thunders på många sverigespelningar under åttiotalet.

– Han hade den här arroganta imagen gentemot publiken, men det var självklart en grej. Sedan hade han ett rörelseschema redan på Dolls-tiden där han liksom stapplade fram i sidled på scen och såg ut att vara på väg att ramla. Han var som ett väsen, han kunde ta över en hel scen oavsett vem han spelade med.

När Johnny Thunders anländer till Atlantis-studion duger ingen av gitarrförstärkarna som står framme. I ett hörn hittar han till slut en Ampeg som ingen använt på länge. Två pålägg senare är han klar.

– Efteråt petade vi på gitarren han använt som små barn, minns Hasse Östlund.

Förortslivet håller inte för paret i Hägerstensåsen. Heroinmissbruket som Susanne Blomqvist ville komma ifrån hinner ifatt barnfamiljen.

– Han försökte med metadonet, då slapp han att sticka sönder sig, säger hon. Visst fanns det en önskan i honom att inte vara beroende. Jag tror att han ville få bukt med det men han visste inte hur.

Till slut går det inte längre. I början av 1989 flyttar Johnny Thunders tillbaka till New York och återvänder sedan aldrig till Sverige. I samma veva dlyttar Klasson till samma stad där han fortsätter att spela med Thunders, efter ett tag tillsammans med ett utökat band där körsångerskor och blås ingår.

– Johnny ville bli mer av en entertainer, han körde med sammetskostymer och Dean Martin-frippa, säger Klasson. Men publiken skrek efter »Chinese Rocks« och kastade upp laddade kanyler på scen. Det var en freakshow.

I april 1991 flyger en tröttkörd Thunders till New Orleans för att spela in en platta. Klasson, som ska komma dagen efter, pratar i telefon med sin bandledare som bor på hotell – samma hotell där han några timmar senare avlider. Polisen ser dödsorsaken som en misstänkt överdos. Senare visar det sig att han lidit av malignt lymfom, en form av leukemi. Han blir trettioåtta år gammal.

– En kort tid innan han dog lovade jag honom i Japan att leva på mina egna meriter, säger Klasson. Jag tror att han kände på sig att han var sjuk. Jag nonchalerade det då, ville inte ta in det. Han sa: »Stevie, jag är så stolt över dig. Dig har jag lyckats lära något bra, du har inte bara tagit över mina dåliga sidor.« Många som spelade med Johnny Thunders ville också vara som Johnny Thunders. Det gick inte så bra.

Ett drygt halvår senare går Jerry Nolan bort i sviterna av en stroke. De båda vännerna ligger begravda jämte varandra på Mount Saint Mary’s Cemetery i Queens, New York.

Under åren som gått har Johnny Thunders fortsatt att inspirera otaliga unga rockband och gitarrister. Från New York Dolls-beundraren Morrissey och Guns N’ Roses (som var förband till Thunders och senare spelade in en cover på »You Can’t Put Your Arms Round a Memory«) till Hanoi Rocks och svenska Crash Dïet, bara för att nämna några. Dregen skulle inte vara Dregen utan Johnny Thunders. Pete Dohertys karriär är i mångt och mycket en tragisk kopia på föregångarens.

Hollywood jobbar på en spelfilm som bygger på Thunders liv. Nya generationer musikälskare upptäcker låtskatten han lämnade efter sig med New York Dolls, Heartbreakers och som soloartist. Intresset tycks aldrig avta.

Stevie Klasson har genom åren tackat nej till att prata om Thunders i intervjuer.

– Han ville inte att jag skulle spela hans låtar: »Spela egna låtar i stället.« Det har jag hållit. Att spela med Johnny var en bra skola att gå i. Jag lärde mig allt ifrån hur man försörjer sig som musiker till hur man går nerför gatan utan att bli rånad, hur man överlever.

På ena väggen i Susanne Blomqvists frisörsalong på Södermalm hänger ett stort svartvitt fotografi på dottern Jamie bredvid en bild på Johnny. Likheten är slående. Susanne får förfrågningar »i stort sett hela tiden« om att skriva böcker och göra intervjuer om de där åren, men tackar nej.

– Jag är glad att Johnny i dag ses som en duktig musiker och låtskrivare, säger hon. När jag pratar med dig skrapar jag ju bara på ytan. Jag vill inte lämna ut vårt privatliv. Jag hade nästan sju år med Johnny, de vill jag behålla för mig själv. För hans och vår dotters skull.

Hur ser du på den här perioden av ditt liv?

– Den formade mig till den jag är. Det jag fick uppleva med honom är svårslaget, vi hade roligt ihop. Jag lärde mig otroligt mycket av honom. Hans ödmjukhet, hur man kan se på andra människor. Jag har mycket av Johnny i mig, både bra och dåliga sidor. Vi levde så tätt inpå varandra. Och vi fick ju Jamie. Jag ångrar inte en sekund. ■

JOHNNY THUNDERS BÄSTA SKIVOR

Text: Pierre Hellqvist

New York Dolls: Too Much Too Soon

Mercury, 1974


I flickpopmogulen Shadow Mortons krämiga ljudbild lyckas bandets osaliga röra av riff, sleaze och allmän lössläppthet framstå synnerligen attraktiv. Rockmusik blir inte mycket roligare. Sångaren Johnny Thunders presenterar sig i »Chatterbox«.

Heartbreakers: L.A.M.F.


Track, 1977

Sjavigast tänkbara punk’n’roll med anthems som »Born to Lose«, »Chinese Rocks« och »It’s Not Enough«.

Johnny Thunders: So Alone

Sire, 1978

Förlorardandy på god väg att vinna. Hans mästerverk där bitarna faller på plats, närapå allt stämmer och mixen av punkattityd, rock’n’rollromantik, souldjup och doowopnostalgi visar sig hur självklar som helst.

Johnny Thunders & Patti Palladin: Copy Cats

Jungle, 1988


Oldies-coverplatta som möjligen är en bagatell, om än väldigt älskvärd sådan.