The Weather Station: The Weather Station

Att passera trettio behöver inte betyda att du retirerar. Det kan också innebära mindre ängslan, en tilltagande trygghet i dig själv med följd att du vågar följa dina egna instinkter utan att behöva bry dig om vad andra säger. Till en kvinna som passerat trettio säger inte sällan folk: »Jaha, när ska du skaffa barn då?« Du ska veta din plats.

Tamara Lindeman har utifrån Toronto som bas spelat in förnämliga folk- och folkrockskivor med sitt The Weather Station i flera år. Hon har alltid haft närvaron, insikterna, personligheten.

Den här gången, på vad som är den fjärde fullängdaren, har hon något mer. Här märks en frihet, desperation och besatthet som vi tidigare på sin höjd har kunnat ana. Det är ljudet av någon som släpper taget och börjar driva – inte i betydelsen slutar bry sig eller tappa förståndet utan snarare slutar hålla tillbaka den där inre rösten som begriper vart du bör röra dig för att inte stagnera, för att hålla pulsen pumpande, för att det livsnödvändiga i att skapa fortfarande ska kännas angeläget. »There I was so sane/so plain after everything«, som hon sjunger i den fantastiska »Thirty«.

Det är inte riktigt lika dramatiskt eller revolutionerande som när Bob Dylan blev elektrisk eller Van Morrison från ingenstans plockade fram »Astral Weeks« men i mindre skala ändå någonting ditåt. Ljudet av någon som vet att lite för mycket står på spel för att du ska kunna göra någonting annat än satsa allt och lite till. Det är ju det här som ger henne en mening.