»Berättar en historia« – Mabel om en favoritskiva

Mabel

Musikkomet uppvuxen i Malaga, London och Stockholm. Sedan en tid bosatt i London igen. Tjugoårig dotter till Neneh Cherry och musikproducenten Cameron McVey. Har släppt singlarna »Know Me Better«, »My Boy My Town« och »Thinking of You«, vilka lätt förenklat kan beskrivas som poppig r’n’b. Arbetar just nu på sitt debutalbum som väntas någon gång nästa år.

Dvsn: Sept. 5th

Drake-sajnad kanadensisk r’n’b-duo som består av sångaren Daniel Daley och Drake-bekante producenten Nineteen85. Gav i våras ut sitt debutalbum »Sept. 5th«, en sensuell »det börjar kanske bli dags att växa upp och hänge sig åt en seriös relation«-skildring som fick Pitchfork att konstatera: »It’s what confidence sounds like.«

– När mitt eget album kommer ut vill jag att folk ska se på det just som ett album, lyssna från början till slut. Jag är väldigt mycket en albumälskare själv.

– Dvsn har helt tydligt tänkt på hur skivan ska börja och hur den ska sluta, och vad den ska säga där emellan. Skivan är inte heller för lång. I dag är det annars vanligt att folk får så mycket panik och bara: »Vilka låtar ska jag ta?« »Ta alla!« Och så blir det ett album med tretton låtar, varav tio försöker vara singlar och tre som är så där. Visst är det kul med singlar och stora hits, men de andra låtarna är precis lika viktiga. Och det känns som att Dvsn har gjort musik för att det kändes bra och inte tänkte på den där pressen.

– Hela deras skiva är verkligen ett riktigt album. Den har en röd tråd, berättar en historia, har olika nyanser. Vissa låtar är mer trap-iga saker, medan andra är inspelade med liveband och låter som hämtade från en gammal soulskiva. Dvsn är sajnade till Drakes label [OVO Sound]. Men det är väldigt mycket mer soul de gör, det är inte rap.

Är det en skiva i den här stilen du har i huvudet när du tänker på ditt eget album?

– Jo, det tror jag. Det är någonting som jag tänker på, det här att jag jättemycket gillar r’n’b som den är nu men så är jag också ett stort fan av nittiotals-r’n’b och soul från ännu längre tillbaka. Minnie Ripertons »Adventures in Paradise« är typ mitt favoritalbum. Hon var den första sångaren som fick mig att tänka: »Shit, hon kan sjunga.« [skratt] Jag kommer ihåg att jag frågade mamma om vem hon var. Stevie Wonders »Innervisions« är en annan favorit. Så för mig är det lite av en konflikt: »Åh, vill jag göra r’n’b och soul som är ’nu’ eller ’då’?«

Hur långt har du kommit med skivan?

– En bit på vägen. Men det är en svår process. Det känns som att jag har suttit i ett rum från nio till nio, eller hela nätterna, varje dag i ett halvårs tid. Sedan efter ett tag är det som att det tar stopp. Som att du inte har något mer att skriva om. Då måste du ut och uppleva nya grejer. Spela eller resa.

I keps och jeansjacka sitter Mabel McVey på pressområdet på Way Out West, en festival där hon helst vill se London-kollegorna Skepta och Stormzy – även om hon är medveten om risken att från omgivningen få höra saker i stil med: »Har du åkt till Sverige för att se två artister från London?!«

Du behöver på det stora hela inte vistas många sekunder i Mabels sällskap för att inse att det är en music lover av mått vi har att göra med. Likt hennes skratt fullkomligen bubblar musiken ur henne, inte minst när hon spinner loss om familjens sommarställe utanför Hässleholm och soulskivorna hon lärde sig älska där; The Emotions, Stevie Wonder, Minnie Riperton då. Med en mamma i Neneh Cherry och en pappa i Cameron McVey (producent åt bland andra Massive Attack, Sugababes och just Neneh) var det tämligen självklart för Mabel att själv satsa på musik.

– Jag var ett känsligt barn, säger hon. Ställde stora frågor vid en väldigt tidig ålder. »Lär dig ett instrument, lär dig att skriva saker«, sa mina föräldrar eftersom det är det sättet de vet att uttrycka sig på. Men de sa också: »När du blir tillräckligt gammal för att lära dig något annat så gör det. Men med detta kan vi hjälpa dig.« De såg till att jag kunde komma i gång, och det hjälpte verkligen.

– Jag pluggade aldrig tvåan på gymnasiet. Det var jobbigt då. Lite som det hade varit när jag var liten. Mycket känslor, ångestfyllt att gå till skolan. Mina föräldrar var förstående: »Det löser sig. Behöver du vara hemma ett tag var det.« Då lyssnade jag mycket på musik där jag kunde känna igen mig. Och började sedan skriva musik åt det hållet. Nu hoppas jag att folk kan känna igen sig i det jag skriver.

Kan du använda musiken till att må bättre?

– Verkligen. Jag tror att det går upp och ner för alla hela tiden, så jag skäms inte för att säga att jag ha det tufft ibland. Men vissa har inte verktygen för att komma tillrätta med det. Eller har det men vet inte hur dessa ska användas. Jag växte upp i en miljö där det på något sjukt sätt är bra att må dåligt för då kan du skriva om det. Så har alltid varit.

Du har sagt att det för dig »var lättare att göra fri musik i London än i Stockholm«.

– Ja, jag gick på [musikgymnasiet] Rytmus i Stockholm. En fantastisk upplevelse, jag lärde mig så mycket. Men i den årskullen jag gick var det så mycket indie – Bon Iver, Daughter, grejer jag lyssnar på ibland och tycker är bra men som kanske inte berör mig på samma sätt. Jag kan inte spela gitarr, jag spelar piano och det var inte riktigt grejen när jag gick där. Det blev som att jag försökte skriva en sorts musik som inte riktigt var jag. När jag sedan kom till London var det liksom inget problem att säga att »The Writing’s on the Wall« med Destiny’s Child är mitt favoritalbum. Alla var mer: »Visst, gör ett r’n’b-album om du vill det.« [skratt] Inte för att någon sa nej i Stockholm men jag tror jag kände mig mer osäker i den omgivningen.

Inte helt ovanligt är att man förknippar viss musik med en specifik plats. Vilka skivor ser du framför dig när du tänker på London?

– Jag tänker mycket på »The Miseducation of Lauryn Hill«. Det har varit ett viktigt album för oss hemma. Fortfarande när vi lagar mat sätter vi på den. Även den plattan berättar en historia från början till slut. Det spelar ingen roll vilken låt som kommer, allt är bara så grymt. Men också just »The Writing’s on the Wall«. Min storasyster Tyson, som är sju år äldre, har alltid varit en idol för mig. Så när jag var liten skitunge tyckte jag att hon var hon den coolaste. Jag hörde ofta den skivan från hennes rum. Ibland fick jag komma in och så dansade vi ihop och låtsades att vi var Destiny’s Child. [skratt]

Din mamma och pappa har gedigen erfarenhet från musikbranschen. Finns det saker de avrått dig ifrån?

– Pappa är nog mer rädd för min skull än mamma. Han vet hur hårt det kan vara. Men pappor är nog också mer överbeskyddande för sina döttrar på ett annat sätt. Sedan är han en bra kritiker. Mamma är bara så stolt. Hon tror att jag klarar allt! Vilket är bra, jag älskar det – jag behöver ju höra det också. ■