Gang of Youths: Go Farther in Lightness

Plötsligt händer det.

En skiva smyger sig helt oväntat in i tillvaron, ett band går från noll till att bli helt oumbärliga.

Gang of Youths kommer från Australien men verkar sedan några år i amerikansk exil. Hemma i Australien är de redan megastora. »Go Farther in Lightness« gick rakt in på albumlistans förstaplats och är nominerad i hela åtta klasser på ARIA Awards i slutet av november, australiensarnas motsvarighet till Grammis.

Plattan släpptes digitalt i augusti. Övriga världen verkar inte vaknat ännu. Det är hög tid.

David Le’aupepe är låtskrivare, sångare och frontman i Gang of Youths. Jag försöker sammanfatta mannens influenser med referenser och stödord. Många stödord blir det.

Från älghuvudet på väggen i Tom Waits-doftande inledningen »Fear and Trembling« till … And You Will Know Us By The Trail Of Dead-frenesin i »Atlas Drowned«. Från plattans eviga religionsgrubblerier till rusig rock med hjärtat bokstavligt pumpande i »The Heart is a Muscle«. Och då har jag ändå inte nämnt instrumentala mellanspel med Michael Nyman-stråkar och en klassisk blinkning till Guns’n’Roses »Sweet Child o’ Mine«.

Om jag ska försöka beskriva hur plattan låter? Tänk Arcade Fires senaste »Everything Now« fast rakt igenom magnifik. Eller tänk om The 1975 hade lyckats knyta ihop säcken helt med »I Like It When You Sleep for You Are So Beautiful Yet So Unaware of It«. Bruce Springsteen, Titus Andronicus och Leonard Cohen är tre lika disparata som självklara influenser för Le’aupepe. I låtarnas texter tar han oss med till suicidala hustak, till skyttegravar i Mosul och långa bilfärder, till barer och en utomhusnatt med Sydneys stjärnhimmel som fond. Ni märker ju, det går inte att sammanfatta Gang of Youths med några meningar.

Och just därför är det helt knäckande hur australiensarna rakt igenom plattans sexton spår har en så knivskarp egen röst och identitet.

De låter som nästan alla och inga andra.

Efter trettio – fyrtio, sextio? – genomlyssningar sitter jag fortfarande och gapar framför högtalarna åt David Le’aupepes låtskrivande. Hur han för in ledan och döden och kärleken och framför allt den enorma livsglädjen i varenda ton. Du behöver inte veta att många av texterna kretsar kring Le’aupepes ex-fru som dog strax innan inspelningen. Det känns ändå.

»Go Farther in Lightness« är ypperligt ambitiös på gränsen till storvulen, XXL-rock som balanserar på gränsen flera gånger att falla ner i patetik. Det finns inte en sekund här jag inte älskar.

I avslutande »Say Yes to Life« sätts allt på sin spets. Le’aupepe skriker tills han blir hes, lämnar varje ansats till pretentiöspanik vid dörren och öppnar upp bröstkorgen: var inte ensam, säg ja till solen, säg ja till smärta, säg jag till mig och till dig och säg ja till livet.

Det låter banalt så här, lyssna och du förstår att han menar varenda stavelse.

»Go Farther in Lightness« är nu inget helt oantastligt mästerverk. Tack och lov. Det finns utrymme för David Le’aupepe att växa än mer, att rannsaka sig själv och livets alla tänkbara beståndsdelar.

Det största med Gang of Youths andra fullängdare är inte att den är årets bästa skiva.

Det största är att »Go Farther in Lightness« får mig att tro på indierock igen.

Säg bara ja.