Maxo Kream: Punken + Migos: Culture II

- Artist
- Maxo Kream
- Album
- Punken
- Bolag
- TSO/Kream Clicc

- Artist
- Migos
- Album
- Culture II
- Bolag
- Quality Control/Motown/Capitol/Universal
Tolvtusen tecken södernrap. Och livet.
Något nytt har hänt. Något som på ett olyckligt vis har tillåtits ta över och definiera hiphopen. Rap ska numera alltid vara bärare av de stora berättelserna. Rap ska i dag alltid säga något om världen vi lever i. Inget rapalbum får lov att bara vara stories from the hood längre. Det är som att skiftet i rap gått från makro till vidvinkel. Jag märker själv hur jag hamnar i samma mood. Vrider och vänder på det där objektivet för att hitta rätt inställning. Letar frenetiskt efter den större berättelsen. Nöjer mig aldrig.
2018 års första stora rapalbum är Maxo Kreams »Punken«, en brutalt självbiografisk skildring av uppväxt och gatuliv i Houston, Texas. Jag älskar plattan, men inser snabbt att jag så klart vill att den ska stå för något mer än vad den utger sig för. Jag ser det på de amerikanska recensionerna också, alla beskriver »Punken« som en berättelse från Trumps USA, som något mycket större än summan av delarna, som något som snarare borde kommenteras i The Atlantic eller i New York Times Book Review.
Jag förstår känslan, jag förstår viljan. Alla de här stora och historiskt omvälvande kriserna låter sig sällan berättas med bara kungabeskrivningar. Det är som att vi måste gå ner till gatunivå. Vi måste måla med de tunna penseldragen för att alla känslor verkligen ska gå fram. För att ni bättre ska förstå: om man ska lära sig någonting om vad det Tredje riket gjorde med människorna i dåtidens Tyskland så är det inte William H Shirers »The Rise and Fall of The Third Reich« som gäller, det är till Viktor Klemperers dagböcker vi måste gå. Det är hos den lilla människans ångest och sönderfall som sanningen går att se.
Men ändå. Inte är det väl hiphopens roll att vara duk åt USA:s historieskrivning? Och visst är det här ett någorlunda nytt fenomen? Inte fan behandlade vi varje nytt Jay Z-album så här på nittiotalet? Det gick alldeles utmärkt att spola förbi låtar man inte gillade på CD:n utan att »diskursen gick förlorad«. Det laddades inte omedelbart upp med liknelser om större skeenden.
Varför har det blivit så här? Jag tror, och det är bara en förflugen teori, so no need to go all kommentarsfält on me, att rappen har antagit formen som officiell amerikansk historieskrivare. Det är hit vi tvingats för att få kommentarer från konsten kring socioekonomiska förhållanden i det stora landet i väster. Amerikansk populärkultur i övrigt är kliniskt fri från slikt. Filmen? Där är det enkom verklighetsflykt med maskerade hjältar i utopiska miljöer. Litteraturen? Haha, vem fan läser ens längre. De andra musikgenrerna? Ja, är de inte akademiska (jazz, blues, whatnot) så är de anemiska (pop, rock, r’n’b).
Eller så är alltihop bara Kendrick Lamars och hans rap-som-de-stora-scenernas-politiska-kommentars fel.
Är jag oärlig om jag tänker på Dylan i mitten av sextiotalet och hur alla ville att hans musik skulle vara på ett visst sätt för att korrekt beskriva skeendena medan Dylan själv bara ville
»PLAY
FUCKING
LOUD!«
Nå. Houston, Atlanta. Två av Söderns största rapstäder. Och här kommer städerna med januaris två största och viktigaste rapalbum. Det finns många anledningar till varför Södern fullständig tagit över som hiphopens epicentrum. En är siffror, det bor helt enkelt fler folk i Södern än på östkusten. En annan är uppskattningen som Söderns rappare nu får, efter att under många år orättfärdigt fått stå i skuggan av New York-emcees. En tredje är den tradition av muntliga berättelser som länge varit legio i Södern. Fast egentligen räcker det att spendera en helg i New York för att förstå varför stan är utraderad från rapkartan. Det finns inget kvar att vare sig bekymra eller berätta om. Allt är säkert, tryggt, korrekt. New York är trevligt. Ingen kriminalitet, ingen fattigdom, ingen unik kultur. I Södern är allt annorlunda. Där lever alla som varje dag är den sista. Där är människorna, maten, musiken, mötena av helt annan dignitet. Där är rappen på fullaste allvar en förlängning av folks förhoppningar och fasor.
För tre år sedan träffade jag Migos i Malmö för en intervju. Det var – som vanligt – jag och Mats Nileskär som satt där och väntade. Efter åtta timmar, sent på kvällen, lyckades vi lura in alla tre i ett rum för ett samtal. På konserten, inför uppskattningsvis tre-fyrahundra kickerskids på Babel, spelade de alla sina hits i tvåminutersversioner, allt medan väktarna hade fullt sjå med att avstyra bråken mellan gäng från Lindängen och Almvik. Då hade jag svårt att förstå att de tre år senare skulle vara universums hetaste rapakt och sitta på omslaget till Rolling Stone. Men där är vi otvetydigt nu.
Quavo, Offset och Takeoff har haft en skakig resa fram till det där Rolling Stone-omslaget och ett tag trodde jag aldrig att de skulle nå fram. Men här är de. Nya plattan »Culture II« är långt ifrån lika bra som fjolårets »Culture«, men det hade nog ingen väntat sig. Tyvärr är den inte heller lika bra som några av deras klassiska mixtaper, jag tänker framför allt på »No Label II« och »Rich Nigga Timeline«, men den är för den sakens skull inte dålig. Det är alltid en fröjd att höra Migos rappa. Flera av produktionerna är pålitligt livgivande, och låtarna är genomgående bra. Det stora problemet med »Culture II« är snarare att den är alltför lång, det är nästan två timmars speltid. Man tröttnar, oundvikligen, oavsett hur många kvicka adlibs som trion släpper ifrån sig.
Maxo Kream lystrar till det fantastiska namnet Emekwanem Ibemakanam Ogugua Biosah Jr. och har nigerianskt påbrå. Han är tjugosju år och växte upp i olika Houston-förorter. Han släppte sitt första mixtape 2012, men det sköt fart först 2015 med utmärkta »#Maxo187«. Han låter inte som en typisk Houston-rappare, han har knappt något drawl, och gör visserligen traprap, men det är melodiöst och svängigt. Han verkar vara otålig, knappt någon av de fjorton låtarna på »Punken« klättrar över treminutersstrecket. 2016 åkte Maxo och sju från hans crew Kream Clicc fast för att ha flyttat droger och vapen mellan Kalifornien och Texas. Maxo satt en vända på Fort Bend County Jail i Richmond, Texas, men är nu ute och kan berätta sin historia. Och han är en fenomenal storyteller, där varje ny bild fungerar som scenanvisningar för en x-rated film.
Jag får ofta höra att rap har alldeles för lite med den egna verkligheten att göra. Att det är fantasier, oftast manliga, oftast puerila. Att det bara handlar om underhållning och en timmes flykt från den mediokra verkligheten. Att det i princip är att likställa med en hollywoodrulle där bilar sprängs och hjälten kan välja mellan flera olika supersnygga kvinnor. Jag tror inte på det, kompisar. Jag trodde kanske på det en gång, men det var tjugo år sedan jag slog det ur hågen. Rap är lika mycket verklighet här som där. Lika mycket vardag i mitt Rosengård som i Migos Gwinnett County. Det finns gradskillnader, såklart. Det finns det alltid. Men det är samma struggle.
Nu ska jag strax berätta om när en stor, känd rapikon slog alla tankar om att rap bara skulle vara en beskrivning av en svart verklighet ur hågen, men först är det på tiden att bara kort påminna er om de senaste fem årens starkaste raplåt: Migos »Struggle« (från mixtapet »Rich Nigga Timeline« 2014). Den är ljudet av sanningen precis när den passerar genom innerörat, den berättar allt man behöver veta om livet och kampen, och den rör en som bara den som älskar dig annars gör.
Jo, det kom sig att jag satt ner med RZA, Wu-Tang Clans överstepräst och intellektuelle ledare, det här är cirka tjugo år sedan, och skulle göra intervju. Jag var nog nervös. Famlade efter en ingång. Jag började med – just precis – en fråga om vad svart rap egentligen hade för relevans för städad, vit medelklass. RZA tog tid på sig, kanske funderade han på riktigt, kanske var det bara de där samurajfinesserna som var lika delar Sun Tzu och Bruce Lee. Sedan frågade han ut mig. Det som följer nu är ingen exakt utskrift av förhöret, jag har inte kvar kassetten, utan snarare så som jag minns andemeningen.
RZA: Så du säger att du, vit thirtysomething från Europa, inte kan förstå svart amerikansk rap på riktigt?
Cracker Ernst: Förstå, kanske. Men inte fullt ut ta in…
RZA: För att du inte har upplevt exakt samma saker som oss?
Cracker Ernst: Ja. Eller för att mina upplevelser är långt ifrån lika tunga, lika svåra, lika omvälvande.
RZA: Så du har ett perfekt liv?
Cracker Ernst: Inte perfekt, men jag kommer aldrig att möta samma villkor eller motstånd som du.
RZA: Är dina föräldrar gifta?
Cracker Ernst: Nej, de skildes när jag var tio.
RZA: Hur kändes det?
Cracker Ernst: Fruktansvärt, men fortfarande inte jämförbart med livet i amerikanska innerstadsghetton.
RZA: Du börjar låta defensiv redan, man. Du har inte världens bästa förhållande till dina föräldrar?
Cracker Ernst: Till min mor, jo. Men till farsan är det värre.
RZA: Det låter inte bra. Det är inte så att han sitter på kåken?
Cracker Ernst: Hmmm… jo, han sitter i fängelse.
RZA: Hur känns det? Inte så kul, va? Hur närvarande var han under din uppväxt? Inte alls, huh? Mycket ansvar för dig? Du tycker inte att det här påminner en hel del om hälften av alla raplåtar?
Cracker Ernst: Jo, men det är inte alls samma sak. Vi har ett mycket större socialt skyddsnät i Sverige än vad ni har i…
RZA: Vi går djupare. Har nån du älskar dött?
Cracker Ernst: Ja…
RZA: Har nån du älskar tagit sitt liv?
Cracker Ernst: Nä, men det var nära, jag lyckades…
RZA: Du lyckades rädda dem i sista sekunden? Har hänt mig också. Sätter outplånliga spår. Nån du känner som dött av en överdos?
Cracker Ernst: Ja.
RZA: Nu är vi en bit inne, men vi ska djupare, man. Har du känt dig ensam, varit deprimerad, velat dö?
Cracker Ernst: Ja. Men det gör väl alla? Det är mänskligt.
RZA: Så klart. Det var inte jag som påpekade att inte rap kunde vara universell, eller hur? Du har barn?
Cracker Ernst: Ja, två stycken.
RZA: Är du orolig över vad som ska hända med dem när de ska växa upp?
Cracker Ernst: Fruktansvärt orolig.
RZA: Precis. Har du fått på käften? Har någon dragit vapen mot dig? Har du testat droger? Har du varit helt jävla pank? Har du varit utan jobb och framtidsutsikter? Har allt känts totalt meningslöst?
Cracker Ernst: Ja. På alla frågorna.
RZA: Dina ungar kommer att gå igenom samma sak, det vet du? Den ångesten kan du försöka smälta… Det kommer mer. Har du varit otrogen? Har någon varit otrogen mot dig?
Cracker Ernst: Ja. På bägge.
RZA: Det är inte roligt när kärleken blir till smuts, man.
Cracker Ernst: Det här samtalet blev inte som jag tänkt mig.
RZA: Bra. Så, för att summera det här: din farsa sitter på kåken, han var frånvarande hela din uppväxt, du fick ta en massa ansvar. Du kommer från fattiga förhållanden, folk runt dig har dött, tagit överdoser, försökt sig på självmord. Du har hamnat i trubbel, testat droger, varit nere på botten, svikit de du älskar och blivit sviken själv. Nu har du egna barn och försöker vara en god far, samtidigt som du hustlar för att överleva… Du vet att din story låter som min?
Cracker Ernst: –––
RZA: Rap är musik för alla med ett hjärta. Det kommer att ordna sig, kid.
Så om någon undrar hur jag – som femtiotvåårig vit medelklassman från Svea rike – kan bonda med Maxo Kreams skräckstories om tonårslivet med 52 Hoover Gangster Crips i Houston kan jag meddela att det går alldeles utmärkt.
Jag vill inte på något sätt påskina att min egen uppväxtstory skulle vara unik. Jag vill bara visa på att alla lider, och att rap kan vara tröst, uppmuntran, igenkänning.
Och om inget annat så är det ju bara att lyssna till högerpressen, no? Deras beskrivningar av verkligheten här ute i östra Malmö tangerar ganska ofta de riktiga gettomiljöerna i södra USA. Alldeles nyligen skrev respektabla The Times från London så här om mitt kvarter, och jag citerar direkt, tro det om ni vill: »children as young as 14 roam the streets with Kalashnikovs & bulletproof vests«.
Det här skulle föreställa en recension, en dubbelrecension till och med, men så blev det nu inte. Det blev något annat. Det får vi lära oss leva med. Ska jag avslutningsvis ändå säga något kort och koncist om de här bägge januarisläppen så ser det ut så här:
Migos »Culture II«: långt ifrån trions bästa släpp men fortfarande ett stabilt, fast aningen för långt, album som egentligen bara cementerar Migos plats i allra översta raphierarkin.
Maxo Kream »Punken«: melodiöst, musikaliskt magnum opus från en underskattad Houston-rappare, 2018 års första stora mästerverk inom rapgenren, obligatorisk lyssning y’all.
Relaterat
