Sarah Klang: Love in the Milky Way

I dag finns det ett till synes ofelbart knep för skivbolag att sälja in nya artister och band hos marknadens mest köpstarka musikkonsumenter.

Universallösningen stavas »americana«. Klistra epitetet på en ung svensk artist i dag, eller låt en stilla steel guitar vina förbi i en kort sekund på hens debutsingel, och genast går en grånande generation svenska rockkvinnor och män ner på knä i stum beundran. Och visst, grånade eller ej, efter en inre rannsakan erkänner jag delvis mig lika skyldig som någon annan.

Det beror egentligen lika mycket på nostalgi som att den så kallade alternativa countrymusiken just nu upplever ett kreativt uppsving som vi inte sett på flera decennier. Ändå är en av de saker som gör mig allra mest glad över tjugofemåriga Sarah Klangs debutalbum »Love in the Milky Way«, och det finns många sådana att välja mellan, att hon redan från första början tråcklar sig ur det hörn som A&R-personer och lyssnare valde att placera henne i sedan den första singeln »Sleep« släpptes 2016.

Stundtals inbillar jag mig att albumet är en uppdaterad tolkning av blue eyed soul i rakt nedstigande led från »Dusty in Memphis«, med skillnaden att det är brisen från Kattegatt snarare än Muscle Shoals-deltat som smugit sig in i studion. Lika ofta vill jag kalla musiken för kosmisk pop då Sarah Klang slagit in detta sitt debutalbum med »Love in the Milky Way« prydligt försett på etiketten. För det känns verkligen som att Sarah Klangs kraftfulla stämma tar oss ut till Vintergatans innersta kärnparti. Det sparsamt organiska groovet, med en hammondorgel som slår rosetter kring melodierna, bildar en mjuk matta för Sarah Klangs stämma att därefter varsamt falla tillbaka ner i.

I slutändan är det kanske meningslöst att försöka precisera det fack som skivan bör sorteras in i. Det är Sarah Klangs svepande grandiosa stämma som är den absolut viktigaste beståndsdelen. Hon sjunger med en röst präglad av sorg, till synes föranledd av insikten om kärlekens allra jävligaste sidor. Ensamhet, svek och separationer. Låtarna är skrivna i ett presens som gapar likt ett öppet sår hon inte kan sluta peta i.

Ibland snubblar Sarah Klang över ett par versrader på ett nästan drucket vis, vilket bara gör hennes uttryck än mer sympatiskt. Det gjuter kött och blod i denna gnistrande samling av »torch songs«. Detta är musik som gjord för att krossa hjärtan, och erbjuda tröst till dig som tror att det inte längre finns något kvar att slå sönder inne i bröstkorgen.