Ulf Lundell: Skisser

- Artist
- Ulf Lundell
- Album
- Skisser
- Bolag
- Rockhead/Warner
Intim dagbokslyrik från Österlen.
Det mest intressanta populärkulturella verk som gått att härleda till Ulf Lundell de senaste åren har inte kommit från honom själv. I stället har det varit ett stort nöje att lyssna på den alldeles eminenta podcasten Lundellbunkern, i vilken journalisterna Tommie Jönsson och Maja Åström tillsammans med förläggaren Johannes Klenell lyssnat sig igenom Uffes karriär. Detta genom att metodiskt arbeta sig igenom boxen »Hemåt genom Rift Valley«, som utkom 2015 och innehöll hela sextioåtta CD-skivor. Blir det nu ett nytt avsnitt av Lundellbunkern, månne? Nu när albumet »Skisser« , till mångas förvåning, alltså är här.
För Ulf Lundell hade, som så många gånger förr, tagit avsked av publiken. På nyårsafton 2015 stod han på Göta Lejons scen och tackade för sig. Var det slut nu? Själv hade jag faktiskt börjat tro att det var så. Vad som hände sen? Jo, det blev 2018 och Ulf Lundell skaffade Soundcloud. Plötsligt en dag fanns trettiofyra nya spår, via nämnda gratistjänst, uppe på Lundells hemsida. Lundell-grupper på Faceboook fullkomligt kokade! Var detta sant? Jodå. Tjugosju helt nya spår och ett antal alternativa versioner fanns att tillgå. Det är alltså dessa tjugosju spår som nu blivit ett dubbelalbum.
Det handlar i mångt och mycket om just vad titeln vittnar om – avklädda, nästan helt nakna sånger. Det är Lundell, en gitarr, inte sällan ett munspel och så den där karaktäristiska rösten som rosslar och harklar sig. Det är intimt men också ojämnt. En redaktör hade nog ropat »stryk« ett antal gånger. Den nakna framtoningen sätter texterna i centrum på ett angenämt vis. »Skisser« visar att Lundell – han som många med mig trott blivit mer av en bygglovsprotesterande artrosgubbe än en rockpoet – faktiskt släpper sitt mest intressanta album på länge. Ibland blir han dock för gnällig och samtidstrött. Det gör liksom för ont i knäna emellanåt. Men ofta är det väldigt fint. Charmen i »Skisser« ligger just där någonstans. Känslan av att Lundell släppt garden och låter oss komma in, nära inpå. Och när vi väl är där inne finns helt plötsligt guldkorn som återigen visar på Lundells otvivelaktiga skicklighet när det kommer till lyrik.
I »Färgat glas« sjunger Ulf om sitt firande på närliggande pizzeria när hans store hjälte Dylan fick nobelpriset. I »Sanning är ett udda tal« får han höra från en vän hur nazister sjunger en omskriven »Öppna landskap« på Köpenhamns gator. I »Ett som är säkert« reflekterar han över förortsgetton, vit makt rörelser som marscherar igen och terrorister som spränger. I »Farväl Amerika« tar han avsked från ett USA som han så ofta romantiserat. Han är tydlig, förbannad och förundrad över var alla mörka röster kommer ifrån men också säker på att de aldrig kan vinna.
Känslan »Skisser« förmedlar är en Lundell som sitter i sitt hus på Österlen med en akustisk gitarr och reflekterar över hur livet var, hur det blev och ibland om vad som är kvar. Ljudbilden ligger nära »Xavante« (1994) innehållandes låtar som »Rått och romantiskt« och »Halvvägs till havet«. På »Skisser« får vi också en stor dos av naturskildraren Lundell. Det är fint när Ulf tar med oss ut på promenad med hunden eller när vi höra hur han betraktar en räv. Eller hur en berättelse från en sopstation utvecklas till något helt annat. Hur små, till synes obetydliga ting på klassiskt Lundell-manér blir till mysiga, skickligt berättade tillika poetiska vardagsbetraktelser. Just där ligger styrkan i albumet.
»Hela dagen lång, har jag letar efter en sång. Kanske har den gått vilse, eller glömt sig, eller spelat ut sin roll/Men jag hörde den en gång, från en Söder-balkong, när jag gick hemåt i gryningen, gick den i dur eller moll?«, sjunger Lundell i fina »Hela dagen lång«, och kanske är han inte så olik den där sången. Ibland går han vilse, ibland känns det som att han har gömt sig och inte orkar längre. Att man inte orkar med honom längre. Har han spelat ut sin roll? Men så hör man honom minnas sången han hörde den där gången på en Söder-balkong, och då känns det skönt att ha honom nära igen. Ett kärt återseende.
Relaterat
