Sjutton för sommaren 2018

Jonny Benavidez feat. Cold Diamond & Mink: Let’s Get Together
Bedårande och subtilt bensprattlande croonersoul av må bra-sort från San Antonio. Knäpp med fingrarna, y’all.

Tony Molina: Nothing I Can Say

En minuter och elva sekunder av tolvsträngad gitarrpopmagi från Bay Area. Evan Dandos sorg, Teenage Fanclubs melodiska flöde och The Byrds harmonier.

Johan Airijoki: Gangsterkung
Lika gripande som kittlande gruvarbetarsoul.

RVG: Vincent Van Gogh
Åh, här finns ju såväl desperationen som den intellektuella auran från The Go-Betweens (tänker särskilt på Robert Forster-materialet) och den mörka intensiteten från The Triffids på högvarv. Men så gör Romy Vager och hennes Melbourne-kamrater upp med rockmyten som vi känner den. Hon lyckas rätt bra. (OBS! Gavs ut i Australien i fjol men får nu internationell lansering via Fat Possum, som ger ut albumet »A Quality of Mercy« den 25 juli.)

Cold Meat: Boys Riot
»You’re a WASTE OF SPACE!«. Jamenjävlar, så här ska pojkar tas.

Parquet Courts: Freebird II
»When I think about you I see a person who/hasn’t existed for a long time«. Bortom den aningen flamsiga titeln en gripande historia om sångaren Andrew Savage missbrukande mamma samt en av Brooklyn-kvartettens mest omedelbara och täta inspelningar hittills.

The Church Sisters: Starting Over Again
Tvillingtäta bluegrassharmonier och klockren girlgroupmelodi till ett klassiskt träskpopbeat kan inte bli annat än oemotståndligt, eller hur?

Rosali: I Wanna Know
Bästa bilåkarrocken och jo, folk från The War On Drugs är inkopplade.

Pusha T: Come Back Baby
Jodå, det är samlingen av The Mighty Hannibals (eller han kallade sig väl King Hannibal när låten gavs ut) soulpredikan »The Truth Shall Make You Free« som drar in lyssnaren – »I wanna talk to all you addicts out there…« – men det är Pusha T:s rap över minimalistiskt, monotont, lågintensivt skorrande beat som håller kvar dig; »They don’t miss you ’til you gone with the wind/And they tired of dancing like a Ying Yang Twin/You can’t have the yin without the yang, my friend/And real niggas bring balance to the game I’m in«.

Ry Cooder: Harbor of Love

När det ofattbara blir fattbart.

Avantgardet: Ut i natten
De hårdarbetande folkhjältarna från Nybro lyckades engagera från första sekund och den skock som eventuellt stod oberörd har Avantgardet sedan undan för undan vunnit över på sin sida med närmast masspsykotiska gerillagig. Känner jag dem rätt lär de inte sluta med dylikt i första taget men frågan är om det behövs när låtarna blir alltmer effektiva och allsångsvänliga utan att för den skull göra avkall på bandets personlighet. »Ut i natten« är klassisk svensk sommarpop, ingenting annat.

Boys: My Baby
För sig som en förälskelse, låter som ömhet känns, smeker likt ett andetag mot en lite för länge försummad hud.

Kamasi Washington: Street Fighter Mas
Den kosmiska videospelsfunkens obestridlige mästare.

Viktor Olsson: Fjärilar vid floden
Powersoul vars vingar vecklas ut rakt framför våra ögon.

Cornelia Murr: Tokyo Kyoto
Jim James-producerad melankoli.

Magnus Lindberg: När sekunderna försvinner

»Ingen såg dig när du kom
Ingen bryr sig när du går
Har du alltid varit sån
En som ingen kan förstå«

Formuleringarna i sig kan träffa hårt, men hela du förvandlas till en sandsäck när du hör Magnus Lindberg sjunga orden med all sin närhet till dem – och till musik som pulserar med samma atmosfäriska obeveklighet som Dylans »Series of Dreams«.

The Jayhawks: Everybody Knows
Du känner igen den från Dixie Chicks-repertoaren. Trion skrev den ihop med Gary Louris från The Jayhawks, som nu ger ut sin egen version. Det är förstås en smaksak vilken av dem du föredrar, men låten blir mjukare och mer följsam med Jayhawks, kanske för att Louris aldrig behövt tampas med berättarjagets rampljusfeber på samma sätt som Dixie Chicks.