Magnus Lindberg: Magnus Lindbergs skörd

En skiva om närhet – längtan efter den, frånvaron av den, behovet av den, nödvändigheten i den – från en av våra sista rockbarder från tiden då rockbarder fortfarande betydde någonting. Rösten omisskännligt hes och fårad, uttrycket rakt och ärligt, musiken okomplicerad och försiktigt countrytonad folkrock. Det är inte särskilt svårt att se Magnus Lindberg som något av en svensk Steve Forbert.

»Magnus Lindbergs skörd« är nog inte en skiva som får publiken som aldrig fastnat för sångaren på kroken, men som påminnelse till skaran som följt honom eller en gång gjorde det men längs vägen fallit bort fyller den en funktion – eller mer än så. Det känns som en hälsning från en gammal god vän som med åren, av olika anledningar, kommit att bli alltmer avlägsen medan livet rullat vidare.

Här finns en hel del ånger och skuld, befriande lite bitterhet. Allting har inte gått som på räls för Magnus Lindberg, varken branschen eller hans egna vanor har i alla lägen velat hans bästa. Styrkan är hans mänsklighet och värme. Han är inte den som faller på knä inför sin egen vördnad, blir aldrig högtidlig eller bombastisk, är inte poetiskt fräsig eller fyndigt slagkraftig, gör sig aldrig märkvärdig, undviker att trampa på andra.

Det är bara en fin skiva som kunde ha blivit mer omistlig ifall den oftare hade återkopplat till ambitionen och atmosfären från »När sekunderna försvinner«. Där, i refrängen till det snyggt konstruerade och långsamt eskalerande öppningsspåret, sjunger Magnus Lindberg:

»Ingen såg dig när du kom
Ingen bryr sig när du går
Har du alltid varit sån
En som ingen kan förstå«

Formuleringarna i sig kan träffa hårt, men hela du förvandlas till en sandsäck när du hör Magnus Lindberg sjunga orden med all sin närhet till dem – och till musik som pulserar med samma atmosfäriska obeveklighet som Dylans »Series of Dreams«.