Sonic-tips på Way Out West 2: Dream Wife






Tvåa ut i en serie intervjuer inför årets Slottsskogen-begivenhet är en powertrio som månar lite extra om sina fans.

Det började, som det ofta gör, med en knäpp idé. 

Rakel Mjöll och Bella Podpadec, som vid tidpunkten delade lägenhet i Brighton, kom under en utekväll på att de skulle vilja åka till Kanada och hälsa på diverse vänner. Men eftersom dessa bodde utspridda och Kanada är ett hyfsat vidsträckt land behövde de lista ut exakt hur det här skulle kunna bli verklighet.

Det var så Dream Wife blev till, efter att Bellas vän gitarrsäkra vän Alice Go kopplats in och det hela dessutom inkorporerats i ett konstprojekt Rakel svarade för vid universitet.

– Tanken var att vi skulle kuska runt i Kanada och sedan lägga ner, säger islandsbördiga frontfiguren Rakel Mjöll.  Med hjälp av våra kanadensiska vänner lyckades vi sätta upp en månadslång turné. Innan dess hade vi hemma i England bara genomfört en enda spelning. Och det var där i Kanada vi insåg att vi har någon sorts kemi tillsammans. Men vi hade verkligen inte många låtar utan skrev medan vi reste. Låtarna kom ganska lätt och vi hade väldigt kul ihop. Väl tillbaka kände vi allihopa: »Varför fortsätter vi inte? På så vis kan vi hälsa på fler vänner i andra länder runtom i världen.« Om äventyret i Kanada hade gått dåligt skulle vi gissningsvis ha resonerat annorlunda. [skratt]

– Det är kanske självklart men det är viktigt att de personer du spelar med är dina vänner. Det blir annars outhärdligt eftersom en ägnar så mycket tid ihop, inte minst på vägarna.

Sedermera flyttade Dream Wife till London. De byggde upp ett snabbt växande liverykte tack vare flera do it yourself-rotade turnéer runtom i Europa. Efter en serie singel- och EP-släpp kom så det självbetitlade debutalbumet i början av året. Skivan kan lätt förenklat beskrivas som en snärtig kombination av punk, postpunk, powerpop och girlpower. Snudd på varenda låt är ett smärre anthem, kanske i synnerhet den feministiska publikfavoriten »Somebody« vars refräng går »I am not my body/I am somebody«.

Dream Wife gör ingen hemlighet av att de ser bandet som en plattform där de kan ingå partnerskap med allehanda konstnärer och organisationer de gillar, och där de också har friheten att lyfta frågor de anser viktiga. De är noga med att skapa och sprida en känsla av samhörighet, att publiken ska inkluderas och utgöra en del av själva upplevelsen.

– Att spela i band innebär att du ofta blir överraskad. Av varje nytt ställe du kommer till vet du aldrig vad du har att vänta dig. Men mest har jag nog slagits av hur vänliga människor ändå är. Vi har befunnit oss på turné i princip hela året och överallt har vi träffat människor som inte bara har lyssnat på musiken utan de facto tagit in den och noterat vad vi sjunger om. 

I vad de kallar Bad Bitch Club hyllar Dream Wife med hjälp av fotografen Meg Lavender sina egna fans samtidigt som de ämnar återta begreppet »bitch« och ge det en positiv betydelse. Särskilt stor vikt lägger gruppen vid sin egen publiks säkerhet och då framför allt att de inte ska riskera att råka ut för övergrepp i samband med konserter. Därför samarbetar de med organisationen Girls Against.

– Den startades av tre engelska tonårstjejer som var upprörda över att ingen tog det här problemet på allvar, säger Rakel Mjöll. Så de söker upp arrangörer och klubbar och pratar med folket där om vad de kan göra för att skapa säkra ytor för sina besökare. Tyvärr har det inte alltid varit helt tryggt för en tjej att gå på konsert. Precis som oss vill Girls Against att alla ska känna sig välkomna, kunna ha kul och njuta av en moshpit i stället för att behöva vara rädd för den. Det är viktigt att vi tar hand om varandra. ■

 

Dream Wife uppträder på Stay Out West-delen av Way Out West lördagen den 11 augusti.

 

DREAM WIFE-RAKEL OM FESTIVALER

 

Favoritfestival?

– Faktiskt ingen specifik. Gillar alla. Varenda en, stor som liten, har något speciellt. Faktum är att perioden vi nu är mitt uppe i, festivalsäsongen, nog är det allra bästa med att spela i band. Det är så roligt att få chansen att spela för människor du i de flesta fall inte har spelat för tidigare och som inte nödvändigtvis har koll på vilka vi är men som har gått på festival för att ha kul och få uppleva något nytt.

Bästa festivaluppträdande du sett?

 –Hmm. Oj. Svår fråga, även om jag borde kunna komma på ett svar… Nämen bara härom veckan såg jag ett norskt band, Sløtface, och det var punkigt, stökigt, grymt. Jag får heller inte glömma Nova Twins, en engelsk duo som gör en högljudd hybrid av punk och grunge. Det var mäktigt att se dem.

Vilka artister skulle du först boka ifall du hade en egen festival?

– [snabbt] Madonna. Jag skulle också boka diverse band som vi känner men Madonna är given som festivalens headline-namn.

Hon fyller sextio nästa månad.

– Ja, just det! Hur glada ska vi inte vara över att ha fått så många decennier med henne? Madonnas nästa decennium blir säkert hennes bästa.




Relaterat

Way Out West dag 3-rapport
Way Out West dag 3-rapport
Way Out West dag 2-rapport
Way Out West dag 2-rapport
Way Out West dag 1-rapport
Trivsam entimmesillusion