159 klassiska LA-album

139. JANET JACKSON: THE VELVET ROPE

Virgin, 1997

Efter ett sammanbrott i mitten av nittiotalet bestämde sig Janet Jackson för att rita om kartan och börja om från början. »The Velvet Rope« var introspektiv och eftertänksam, fjärran det publikfrieri som genomsyrat hennes tidigare album – inte minst det storsäljande »Janet« från 1993. Musiken förblev visserligen uppsluppen och fjäderlätt, men texterna var djupt personliga och behandlade ämnen som depression, homofobi och våld i nära relationer.

Storheten återfanns i kontrasten. »The Velvet Rope« var ett album som tvingade publiken att se bortom det uppenbara.

Sällan var det så tydligt som i singeln »Together Again«. Melodin var hundraåttio grader rak, som skräddarsydd för topplistor och reklamradio. Men när man förstod att texten riktade sig till en vän som tynat bort i aids laddades musiken med en annan energi. »Everywhere I go/ Every smile I see/I know you are there/ Smiling back at me«.

Niklas Elmér

’

138. BUFFALO SPRINGFIELD: BUFFALO SPRINGFIELD AGAIN

Atco, 1967

Ett bevis på att en salig röra av intressekonflikter, sårade egon och inhyrda studioproffs i stället för frånvarande bandmedlemmar faktiskt kan resultera i storartad rockmusik. Laddningen bakom kulisserna kanske rentav är anledningen till att det blir så bra. Alla är på tårna, alla vill hävda sig, alla inblandade ser alltmer Buffalo Springfield som en språngbräda vidare snarare än en slutdestination. Det interna missnöjet skyls knappast över i låtar som Neil Youngs »Mr. Soul« och Richie Furays »A Child’s Claim to Fame« (med självaste James Burton på dobro).

»Buffalo Springfield Again« är nu inget oantastligt mästerverk á la »Forever Changes«. Skivan hänger inte ihop – om än klart bättre än svanesången »Last Time Around« – utan låter som att flera separata soloplattor tvångsmässigt komprimerats till ett bandalbum, vilket i hög grad också var fallet. Likafullt förkroppsligar den en konstellation med ovanligt många begåvningar och viljor vid en specifik, händelserik och betydelsefull tidpunkt på sextiotalet – strax innan Richie Furay sticker i väg till Poco, Stephen Stills bildar supergruppen Crosby Stills & Nash och Neil Young vecklar ut sina vingar och blir Neil Young med allt vad det innebär.

I Stills »Bluebird« och Youngs »Expecting to Fly« visar Buffalo Springfield vad som väntar rockmusiken runt hörnet.

Pierre Hellqvist

’

137. JOE HENDERSON FEATURING ALICE COLTRANE: THE ELEMENTS

Milestone, 1974

Joe Henderson är främst förknippad med skivor på Blue Note och den amerikanska östkustscenen. I slutet av sextiotalet började han ta in elektriska instrument i musiken och i samklang med tidseran blandades det in mer och mer funk, latin och fusion i tenorsaxofonistens hårdbopsound.

»The Elements« var den första skivan Henderson spelade in i Kalifornien. Det främsta bollplanket var Alice Coltrane som också helt nyligen lämnat östkusten. John Coltranes ande finns där – i Hendersons saxspel, i den spirituella tematiken, de fyra långa låtarna är döpta efter vatten, eld, jord och luft. Musiken är ändå mer kontrollerad än Alice Coltranes skivor under eget namn och Pharoah Sanders Impulse-album. Charlie Hadens bas har en viktig roll, liksom Kenneth Nashs slagverk.

Joe Hendersons nästa album »Canyon Lady« är också bra, softare men med en ännu starkare latinkänsla.

PM Jönsson 

136. CAT POWER: SUN

Matador, 2012

Solblekt och karg electrosoulrock på randen till sammanbrott. En studioprodukt konstruerad av kaosmaskiner. När skivan släpptes hade Chan Marshall hunnit flytta tillbaka till Miami, men den är resultatet av hennes treåriga västkustexil och försök till familjeliv som slutade med skilsmässa och härdsmälta. På »Sun« hörs någon som söker gemenskap och kontakt men sedan barnsben är den ensamma outsidern, överlevaren som ibland tvingas leva över sin egen förmåga och alltid kommer att vara vild som vinden.

Pierre Hellqvist

135. JOE HENRY: SCAR

Mammoth, 2001

Den där speciella LA-känslan av blues, jazz och noirtät americana och den tunna skiljelinjen mellan framgång och undergång har nog aldrig fångats med sådan precision som i den här plattans öppningsspår »Richard Pryor Addresses a Tearful Nation«. Berättarjagets utsatthet saluterat av ett hjärtknäckande poetiskt Ornette Coleman-solo. Allt det bästa och allt det värsta, allt det verkliga och allt det overkliga, med Amerika i allmänhet och LA i synnerhet sammanfattat i en låt. Skivan i övrigt är förresten inte heller pjåkig.

Pierre Hellqvist 

134. ROSANNE CASH: SEVEN YEAR ACHE

Columbia, 1981

»There’s never been a country song about street life, about life on the streets. So I started writing it, a very long poem, four pages, and then I turned it into a song«, sa Rosanne Cash till tidningen Goldmine om det bitterljuva, vackert flödande titelspårets ursprung och hur idén till dess gatunära tilltal hade kommit från Rickie Lee Jones debutalbum några år tidigare. Själva låttexten bottnade egentligen i ett gräl Cash haft med sin dåvarande make, och producent, Rodney Crowell utanför en restaurang på Ventura Boulevard i deras gemensamma hemstad LA. Och utifrån just »Seven Year Ache« tog hela skivan form, ett sorts konceptalbum kretsandes kring ett förhållandes tvära kast mellan himmel och helvete, förlåtelse och förnekelse.

Det kan vara lätt att glömma men Rosanne Cash växte till stor del upp i södra Kalifornien där hon i tonåren levde rövare och tog sig sådana friheter att en till henne närstående man i svart om sin dotter skaldade: »She’s feeling every new sensation/Giving in to each temptation/I know she’ll pay after a while«, och han visste ju vad han sjöng om.

Först en bit in på åttiotalet bosatte hon sig i Nashville (och senare New York). I såväl låten »Seven Year Ache« som på skivan i stort rör sig Rosanne Cash i gränslandet mellan flerfilig västkustrock á la Tom Petty och Linda Ronstadt, tydliga impulser från dåtidens new wave-sound samt mamma Vivian och inte minst pappa Johnnys södernrötter. Hon skulle få framgång i Nashville men visade sig snart på tok för stolt och frisinnad för att passa in i countryetablissemangets snäva mallar.

Pierre Hellqvist 

133. DEXTER GORDON: DEXTER GORDON BLOWS HOT AND COOL

Dooto, 1955

Jazz, musik och tillvaron blir just inte så mycket mer finstämd än när du om natten sitter och kontemplerar livet till tonerna av »Cry Me a River«.
Pierre Hellqvist 

132. LITTLE RICHARD: THE EXPLOSIVE LITTLE RICHARD

Oheh, 1967

Everybody clap your hands. Femtiotalets rock’n’rollpionjärer kliver för en kort men ruggigt svängig stund…

Pierre Hellqvist

131. LARRY WILLIAMS & JOHNNY WATSON: TWO FOR THE PRICE OF ONE

Okeh, 1967

… in och tar över kaliforniensoulen.

Pierre Hellqvist

130. JOHN CARTER/BOBBY BRADFORD: SELF DETERMINATION MUSIC

Flying Dutchman, 1970

Det var ingen mindre än Ornette Coleman som sammanförde John Carter och Bobby Bradford.

I mitten av sextiotalet flyttade kornettisten Bradford – som bland annat spelat med Coleman i New York – från Crockett, Texas till Los Angeles. Coleman föreslog då att han skulle ta kontakt med en gammal skolkamrat till honom – klarinettisten Carter. Bradford följde detta råd… och ett väldigt fruktsamt partnerskap tog sin början.

»Self Determination Music«– som räknar Carter/Bradfords tredje gemensamma skiva – gavs ut på jazzlegendaren Bob Thieles aningen spretiga etikett Flying Dutchman och den bevisar att även västkustfrijazzen levde och hade hälsan år 1970. Med hjälp av trummisen Buzz Freeman och basisterna Henry Franklin och Tom Williamson får Carter och Bradford ens högtalare att lyckligt koka.

Bradford är för övrigt fortfarande vid god vigör (han fyllde åttiotvå i fjol) medan Carter sorgligt nog avled 1991.

Johan Jacobsson