159 klassiska LA-album

129. NO AGE: NOUNS

Sub Pop, 2008

Lika delar DIY-präglad konstrock och den hämningslöst punkiga sidan av alternativrock. Ett halvgenombrott, visst, men borde rimligen ha utmynnat i den The Smell-generationens egen »Nevermind« som skivan ett tag såg ut att bli.

Pierre Hellqvist 

128. CIRCLE JERKS: GROUP SEX

Frontier, 1980

»Beverly Hills, Century City Everything’s so nice and pretty

All the people look the same

Don’t they know that they’re so lame«

Fjorton låtar på femton minuter och tjugofem sekunder från Black Flag-utbrytare som tröttnat på hardcorescenens tilltagande våld och machomanér. Circle Jerks tog inte sig själva på särskilt mycket allvar, det var öl och party, öl och party, men riffen är hypereffektiva och du får anstränga dig för att inte ha kul.

Pierre Hellqvist 

127. LOWELL GEORGE: THANKS, I’LL EAT IT HERE

Warner, 1979

Den 15 juni 1979 släpps skivan. Två veckor senare är den marginellt renlevnadsintresserade Lowell George död i en hjärtattack, trettiofyra år.

Jo, jag vet. Egentligen borde väl någon Little Feat-skiva vara med här. »Sailin’ Shoes«, »Dixie Chicken«. Men det finns de av oss som blir helt hispiga av att höra hur Lowell George i det bandet hela tiden får kämpa med att hålla de övriga medlemmarnas illvilliga fusionrockfingrar i styr. Själv är han en soulman som gärna kastar lystna blickar åt New Orleans eller Memphis men inte alltid får de andra med på tåget. Visst uppstår i den sprickan en ibland fruktsam friktion men lika ofta något som mest liknar frustration. Och som för att få leva ut sina lustar någonstans fyrar Lowell George i stället av många av sina mest iögonfallande gitarrfyrverkerier som samarbetspartner eller sessionmusiker åt alla från Etta James och Robert Palmer till John Cale och Bonnie Raitt.

Solodebuten, den som alltså blev denne hollywoodfostrade rock’n’rollmagikers enda i eget namn, låter som det kunde ha gjort ifall Bobby Charles hade gjort en västkustplatta. Tillbakalutad, anspråkslös, ocynisk, kärleksfull. Utflykten över mexikanska gränsen i Van Dyke Parks-samarbetet »Cheek to Cheek« är för ljuvlig för att återge i ord. Allen Toussaint-tolkningen »What Do You Want the Girl to Do?« slår The Band på deras egen hemmaplan. Nyversionen av Little Feats »Two Trains« likaså. Rickie Lee Jones purfärska Red Light District-vandring »Easy Money« plockas upp och görs med både insikt och auktoritet. Och »20 Million Things« kan vara den finaste ballad Jackson Browne aldrig har skrivit.

Pierre Hellqvist 

126. EARTH, WIND & FIRE: I AM

CBS, 1979

Här ber vi att få citera Barney Hoskyns: »An album of cosmic funk’n’roll as dazzling in both conception and execution as Michael Jackson’s ’Off the Wall’ from the same year.«

Pierre Hellqvist

125. THE LAZY COWGIRLS: TAPPING THE SOURCE

Bomp!, 1987

Knivhuggarrock. Desperationen och utsattheten i Pat Todds gläfsanden, de Motörhead-mörbultande gitarrerna, trummorna som slår dig till marken – om inte melodierna redan har gjort det. Stenhård skivjävel du ogärna möter i en gränd.

Pierre Hellqvist 

124. DAVID BLUE: NICE BABY AND THE ANGEL
Asylum, 1973

Sågs länge som en i raden av Dylan-epigoner. Under vägledning från Graham Nash blir David Blue här något annat.

Absolut ingen smooth västkustrocker som så många andra på Asylum, därtill är Blue för mycket stolt och karaktärstark folksångare – han tar plats, har pondus, behöver inte massa utsmyckningar för att kännas. Men, med det sagt, Nash ger honom en både snygg och ändamålsenlig inramning där särskilt David Lindley briljerar på alla möjliga instrument. Och det var härifrån Eagles plockade »Outlaw Man«.

Pierre Hellqvist 

123. SPARKS: KIMONO MY HOUSE

Island, 1974

David Bowie var inte ensam om att på sjuttiotalet ta rockmusiken i helt ny riktning på skiva efter skiva och ändå bibehålla sin popstjärnestatus. Pacific Palisades-bröderna Ron och Russell Mael var innovatörer, stilister och utforskare av popmusikens (åtminstone vad det verkade vid tidpunkten) outtömliga möjligheter. På högenergiska rockkabarén »Kimono My House« förspills inte en endaste sekund.

Pierre Hellqvist

122. VAN DYKE PARKS: SONG CYCLE

Warner, 1967

Sessionmusikern, arrangörsnillet och Brian Wilson-bollplanket bryter sig ut och gör en skiva som… inte liknar något annat. Alls. Den forna barnskådisen med rötter i Mississippi är bara tjugofyra år gammal (när delar av skivan skrivs är han tjugo). Vilket med »Song Cycle« i lurarna känns fullkomligt obegripligt. Detta både drömska och filmiska, både bakåtblickande och synnerligen framåtskridande ljudkollage är freakfolk, psykedelia, barockpop, Broadway-bombasmer, vaudeville-klanger och konstmusik i ett. Här får du en föraning om allt ifrån Animal Collective och Joanna Newsom till Elephant 6-kolletivet. Att lyssna är ungefär som att lite på lyset irra runt i Lustiga huset på ett nöjesfält – inte så lätt eller ens lämpligt men oavkortat underhållande. Även om Van Dyke Parks i intervjuer lyfte fram skivans mer allvarliga ambitioner: »I wanted to capture the sense of California as a Garden of Eden and land of opportunity. It was a very big deal to me: what was this place? What has it become? What will it become? And what does it mean to be here?«

Pierre Hellqvist 

121. VINCE STAPLES: SUMMERTIME ’06

Def Jam/Artium/Blacksmith, 2015

Ett nersvärtat, dystopiskt album om sommaren 2006 i Los Angeles. Så presenterades »Summertime ’06« när det kom. Men vad säger huvudpersonen själv? När jag träffade Vince Staples någon månad efter att plattan kommit ut förklarade han:

– Det är en berättelse om att bli vuxen. De allra flesta bra berättelser handlar om just detta, eller hur? Det var en extremt viktig period i mitt liv. Det där skiftet mellan det oskyldiga och det ansvarsfulla.

»Summertime ’06« slog an en sträng hos många. En allvarlig coming of age-berättelse ur en ung människas synvinkel. Vince växte upp i Long Beach, ett klassiskt hiphopställe men samtidigt ett integrerat medelklassområde med bättre skolor och tryggare tillvaro.

– Jag älskade att växa upp i Long Beach. Det är inga ensidiga kvarter. Man kom nära en massa olika människor och situationer. Det är ju förorten och man är nära stranden. Har du sett den där dokumentären om Beach Boys? Det är precis så: ett intressant, roligt men samtidigt lite sorgligt ställe.

Tony Ernst

120. DAVID CROSBY: IF I COULD ONLY REMEMBER MY NAME

Atlantic, 1971

Musik som inte är vid medvetande.

Pierre Hellqvist