Paul McCartney: Egypt Station
- Artist
- Paul McCartney
- Album
- Egypt Station
- Bolag
- Capitol/Universal
Mycket att ta in, även om långt ifrån allt dröjer sig kvar.
Vad du anser om den här skivan är till stor del avgjort i förväg.
Ty hur du uppfattar »Egypt Station« beror väldigt mycket på hur din relation i stort till Paul McCartney ser ut.
I viss mån är det kanske alltid så, med alla artister, men med den här filuren blir det särskilt tydligt. Det finns ju ganska mycket att förhålla sig till.
En gång i tiden hade närapå varenda människa en relation till Paul McCartney. I dag är det mer tveksamt, för senare generationer är han på sin höjd den där åldrade vitingen som för några år sedan gjorde (lurades till det, enligt Damon Albarn) en allsångsvänlig men knappast märkvärdig singel ihop med Kanye West och Rihanna.
Hur som helst; mångåriga Macca-vänner som vägrat släppa taget om honom trots att det stundom funnits anledning att göra det lär lämnas tillfredsställda av »Egypt Station«. Ty den som följt honom hela vägen hit lär inte klaga på att skivan ger lyssnaren extra allt av Paul McCartney, med allt vad det innebär ifråga om osvikligt melodisinne och genomarbetade arrangemang men även i betydelsen att hans personlighet och musikalitet genomsyrar varje detalj på skivan. Du kan inte ta fel på vem det rör sig om i en endaste låt, mestadels raka och tydliga och klyftiga och piano/keyboard-drivna poplåtar, även om det råkar vara så att poplegendaren som nu är sjuttiosex år fyllda alltmer låter som sin ålder. Vilket inte bara behöver vara av ondo. Att det mest frejdiga tonas ner kan rentav få honom att framstå lite mer mänsklig eller åtminstone rimlig. McCartneys sammanlagda skapelse är odödlig, som person lär han tyvärr inte vara det. Kanske är det åldern och dess konsekvenser han åsyftar när han på ett ställe sjunger »What am I doing wrong?/I don’t know«.
Är du bara ett fan lite på distans, alltså någon som inte sväljer allt karln gör men gärna plockar russinen ur kakan, kommer »Egypt Station« ge en del godbitar att sulta på – även om det kräver sitt mått av gallring och kanske visst överseende med den ansträngt påhittiga ljudbilden. Är du därutöver mindre imponerad av att Paul McCartney främst lever upp till den förväntade bilden av Paul McCartney och i stället kräver att han verkligen presterar på toppen av sin förmåga har du inte tålamod att sitta igenom allt. Men singeln »I Don’t Know« har en angelägenhet som biter sig fast, »Who Cares« ett metodiskt groove och en intensiv sånginsats och avskalade »Confidante« kännetecknas av en uppriktighet som är svår att bemöta nollställd.
Har du ingen som helst koll på Paul McCartney är risken överhängande att du undrar vad surret egentligen handlar om. Vad gör den här plattan mer relevant än vilken genomsnittlig Billy Joel- eller Noel Gallagher-skiva som helst? Motiverad fråga. Tips: Börja med The Beatles och arbeta dig vidare därifrån för att möjligen, på lång sikt, se en poäng med »Egypt Station«. Även om det finns somligt som talar för att ingen har den tiden längre.