Viktor Olsson: Viktor Olsson




7
av 10
  • Artist
  • Viktor Olsson
  • Album
  • Viktor Olsson
  • Bolag
  • The Music Box


Lite ruffigare och mer muskulöst än senast, om än med intakt närvaro och melodikänsla.

Det är en svårbemästrad men folkkär tradition han verkar i, ni vet den där en romantisk rockbard lämnar det allra största känslospjället vidöppet. Både på 2015 års magnifika (och magnifikt betitlade!) debut »Stenungsund« och här på den länge framemotsedda uppföljaren är det inte vidare knixigt att ringa in referenser som LeMarc, Lundell, Scocco, Andersson Wij, Plura, Hellström, Alme, Winnerbäck, Horn, den svenskspråkige solo-Gessle eller rentav Ledin i Viktor Olssons ord och toner. Uppriktiga, allvarliga berättelser om människor, mestadels i form av småstadsstationerade vardagsdramer, om det som aldrig blev och det som kanske väntar, om det du måste lämna för att ha en chans att kunna växa.

Det finns en enorm potential i uppdraget, en massa risker i utförandet.

På »Stenungsund« lyckades den unge artisten likafullt hitta ett eget uttryck som kändes piggt och fräscht snarare än sönderkört, banalt eller klichétungt, och där vurmen för Motown och Van Morrison även gav ett för nämnda tradition allt annat än självklart sväng.

Uppföljaren visar sig inte vara mer av samma. Fundamentet är intakt men ljudbilden större, modernare, rockigare, rakt på snarare än stämningsfullt svepande, bitvis mer lämpad för en hockeyhall än en bohusklippa. Dessutom sjunger han på sina ställen ruffigt där han förra gången kunde upplevas valpig.

Viktor Olsson har helt enkelt skaffat sig somliga muskler.

Även om det sker på viss bekostnad av föregångarens milda oskuldsfullhet och rörande blue eyed soul-värme fastslås med all tydlighet att Viktor Olsson, trots branschmotgångar och säkert en rad inre tvivel kring detta kall, är här för att stanna. Han fortsätter att övertyga som melodikänslig låtskrivare men kanske ännu mer som sångare. Hans röst kan vara expressiv och vädjande, den kan vara sorgsen och förtrolig, den kan vara ödmjuk och full av livskraft. Inte minst tror du som lyssnare på att han själv tror på det han sjunger. Det må låta självklart men det är när du hör en skiva som »Viktor Olsson« du inser att det inte jämt är det. Viktor Olsson är alltid närvarande. Och det är en tillgång som, nu eller senare, kan utvecklas till en riksangelägenhet.




Relaterat