Moneybrother: Det är dom dagarna jag vill sjunga om

Att åldras som artist är inte alltid det lättaste, det har visat sig gång efter annan. Att utvecklas men fortfarande behålla sig själv. Detta utan att bli en pastisch på den man tidigare var. Att passera en »Så mycket bättre-cirkus« på vägen gör inte det hela direkt enklare. Det är en sak att behålla en hög verkshöjd– mer sällan ser vi artisten, då kanske rockmannen framför allt, ta kliv mot ny, oexploaterad mark. Och det är för den sakens skull långt ifrån säkert att ett sådant kliv inte bara känns påklistrat. Som att förändring sker för förändringens skull. I det läget kan nostalgi bli patetisk, visst?  Håkan Hellström är väl ungefär där nu, antar jag. Vi väntar på något annat. Men vad?

Anders »Moneybrother« Wendin då? På många vis var det just frågor som ovan en ville få besvarade i och med »Det är dom dagarna jag vill sjunga om«. Och det visar sig att om det är något det här albumet är ett bevis på är det att Anders Wendin faktiskt lyckats bli mer intressant och personlig än någonsin. Det rör sig nämligen om värdiga sånger där Wendin gräver där han står snarare än att minnas en tid som flytt. Det handlar om ett liv som varannanveckapappa. Om längtan, relationer eller avsaknad på desamma. Ja, om ett rätt vanligt liv med vanliga besvär och betänkligheter som man grubblar på tills man glömmer tvättiden eller bränner falukorven på spisen. Och det är fint. Det är det verkligen.

2014 års »Dom ska få se vem dom roat sig med« är vad som i Wendins backkatalog ligger närmast detta alster. Men det här är ändå något annat. Det finns en självsäkerhet. Förmodligen beror det på att han nu bottnar ännu mer i det svenska språket. Men så har har han också varit med om en del. Inte minst hunnit både separera och hitta tillbaka till sonens mor. Sådant präglar så klart innehållet.

På sina första album jobbade Moneybrother med euforiskt bredbent Springsteen-rock med souliga inslag. Det passade honom då. Denna gång går det då åt ett mer eftertänksamt håll. Det är mer poesi än eufori. »Stannar om du ber mig« är närgången som en vaggvisa. I »Sommarregn« kommer Anders Wendins röst till sin rätt helt och fullt. Ljudbilden är mestadels akustisk med inslag av bland annat stråkar.

Vis-soul? Funkar det som beskrivning? Jag vet inte. Och när jag letar referenser får jag hålla på länge. Tills jag tänker att det kanske inte heller är särskilt nödvändigt att grotta efter namn i den svenska vistraditionen eller efter rätt northern soul-inslag. Det kanske till och med är ett gott tecken att det inte känns särskilt nödvändigt. Anders Wendin är mer sig själv, sin egen, än någonsin – och det gör honom och oss väldigt gott.