Samarbete på drömska nivåer

I nepotismbekämpningens namn är vi vanligtvis restriktiva med att upplåta spaltutrymme när Sonic-medarbetare ger sig ut på musikaliska eskapader. Eller så vill vi bara undvika att ge eldunderstöd till (det givetvis helt felaktiga) påståendet att alla rockjournalister är misslyckade musiker. Men när USA-stationerade frilansjournalisten Erik Augustin Palm intervjuade den i flera decennier »försvunna« folkpsykedelialegendaren Linda Perhacs till Sonic #68, våren 2013,  strax innan hennes återkomst som skivartist, blev de inte bara vänner utan bestämde sig sedermera även för att samarbeta musikaliskt. Vilket onekligen är speciellt. Så nu när Erik Augustin Palm under sitt artistalias Augustin ger ut nämnda samarbete, låten »Ugly Girl«, på singel kändes det läge att ställa några frågor.

Vad gjorde att du och Linda Perhacs fick sådan kontakt att ni fortsatte höras och sedermera samarbeta musikaliskt?

– Det var den första riktiga intervju som Linda Perhacs gjorde om sitt andra album, Det, och att det dessutom var för »Sveriges största musikmagasin«, gjorde säkert till att både Linda och hennes producenter Fernando Perdomo och Chris Price, lade särskild vikt vid det. De skrev ut pdf:en av reportaget och satte upp den i studion, minns jag. Men mest handlar det nog om den Linda är som person, hur hon ser bortom titlar och roller, och såklart att vi genast fick en autentisk kontakt den där dagen i Topanga Canyon. Jag har lärt känna många personer som jag har intervjuat, privat, men nästan alltid beroende på att man hamnar i samma sammanhang och miljöer by default, både här i Los Angeles och i Stockholm. Kontakten med Linda och den nära vänskap vi utvecklat är unik. Jag var inte bara journalist för henne.

– När vi sågs i Topanga berättade jag att jag också gjorde musik, och att jag hade lagt ut några demolåtar på nätet. Någon månad senare, i april 2013 kontaktade Linda mig och berättade att hon hade hört mina låtar och blivit så tagen av den att hon hade börjat »gråta«. Sedan fick jag ett långt mail där Linda mer ingående beskrev vad hon tyckte om med min musik. Bland annat hur hennes inre »stämgaffel« stod i harmoni med mina melodier, och att de fick henne att känna sig »hemma«, på »ett själsligt och energimässigt plan«. Superlativ jag hade väldigt svårt att ta in, även om det förstås var enormt smickrande att höra från en mytomspunnen artist som jag hade varit ett stort fan av i flera år. Linda föreslog sedan att vi skulle göra musik ihop, bad om en CD-R med min musik, och valde ut »Ugly Girl« som lämplig duett.

– Jag spelade först in den i Stockholm 2009, och sedan har den gått genom olika faser och putsningar. Fiolen är inspelad i min lägenhet i Los Angeles i fjol, av en vän som är professionell violinist. Lindas sång i hennes producents studio i Reseda i Los Angeles. Resten av instrumenten spelade jag in i min lägenhet på Kungsholmen. Allt slutmixades av ljudgeniet Jens Johansson, på Chimney i Stockholm. Efter att den var klar ville Lindas skivbolag Omnivore Recordings – som även gett ut [huvudsakligen återutgåvor med] artister som Bob Mould, Big Star, Tim Buckley, Lloyd Cole, Merle Haggard, The Posies, Townes Van Zandt och Hank Williams – ge ut låten på den limiterade vinylversionen av Lindas senast album »I’m A Harmony«, där bland andra även Pat Sansone från Wilco, Devendra Banhart och Julia Holter medverkar. Och det tog förstås samarbetet till ännu mer drömska nivåer för mig. Och nu har vi alltså släppt den som digital singel och musikvideo.

I Sonic-artikeln kallar Devendra Banhart henne en »änglalik varelse«. Hur skulle du själv beskriva Linda Perhacs dels som människa, dels artist och musiker?

– Devendra och Linda har hållit kontakten sedan de träffades 2002, men jag tror inte att de känner varandra särskilt väl utanför musiken. Linda har definitivt änglalika aspekter – hennes röst och musikaliska förmåga så klart, liksom hennes perspektiv på verkligheten och dess olika skikt. Hon är väldigt inkluderande och kärleksfull som person, och för snabbt samman människor omkring henne. Hon använder ordet »familj« ofta. Associationer och ingivelser gällande existensen och kosmos kan dyka upp när som helst när man umgås med henne. Det finns en öppenhet där som är ovanlig för en sjuttiofemåring, även om det gäller en folkpsyklegendar. Men Linda är definitivt inte okomplicerad som människa, och hennes liv är det inte heller. Kanske blir det tillfälle att berätta mer om det någon gång framöver, i min roll som journalist.

– Just nu är jag bara så glad att hon har återhämtat sig efter en periods konvalescens, och att vi just har släppt singeln och videon till »Ugly Girl«, och spelade den live ihop i går i stadsdelen Eagle Rock här i Los Angeles. Jag gick upp på scenen när det blev dags för vår duett, och spelade sedan i bandet under »Parallelograms«. Innan konserten DJ:ade Bat For Lashes. Det var en fin kväll.

Förutom att nu ge ut singeln, hur ser dina musikaliska planer ut framöver?

– Jag ska släppa en tredje singel i vinter, där videon redan är inspelad, i mitt favoritkvarter i Tokyo. Och så har jag samarbeten på gång med andra musiker här i Los Angeles. Utöver det vill jag försöka spela live oftare, och så småningom sätta ihop en längre EP eller ett album. Jag har spelat musik till och från i hela mitt liv, varit med i flera band, och gick på nollnolltalet en tvåårig musiklinje på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Men journalistkarriären har tagit upp mycket tid jag innan dess avsatte för musik, och när jag flyttade till Kalifornien 2010 hamnade musiken i skymundan ett bra tag. Att Linda ville samarbeta har inneburit en nytändning för mig.

– Tidigare i våras gjorde jag mitt första släpp – låten och musikvideon »I Never Learn«. Låten är producerad av mig och Fernando Perdomo, och videon filmad av SVT-fotografen Tony Johansson [Jills Veranda-avsnitt med mera]. Vi hyrde in oss på på The Last Bookstore – där bland annat TV-serien Portlandia har spelats in – i downtown LA en kväll och bara körde, helt ensamma bland alla böcker och gångar. »I Never Learn« handlar om självförtroendets oförutsägbarhet och om möjligheten till nya sociala och romantiska band. En möjlighet man ständigt tvivlar på ska – återkomma, fast den till slut alltid gör det. Ett neurotiskt Moment 22.

– Angående videon till »Ugly Girl« lärde jag i Tokyo känna den hyllade japanske animatören Ryoji Yamada, som själv inte kände till Linda Perhacs när jag frågade om han var intresserad av att göra videon till låten. Men flera av hans vänner gjorde det, Linda Perhacs är definitivt big in Japan, och när Ryoji-san förstod vem hon var tackade han ja genast. Jag älskar resultatet, old school-animationen med vattenfärgsmålningar, den naiva och abstrakta estetiken. Att »Ugly Girl«-figuren inte har något ansikte är ett uttryck för låtens innebörd. Titeln och texten är inte bokstavliga, och de beskriver inte ett självupplevt scenario, utan är i stället tänkta att fånga universella känslor av självtvivel, förvrängd självbild, och ett dekonstruerade av normativ skönhet. Och så klart kärlek.

Som journalist är du en kosmopolit i ständig rörelse, åtminstone är det den bild man får av dig. Hur mycket tid hinner du lägga på musiken?

– Ja, det är ett väldigt flängande. Men just nu pluggar jag en ettårig TV- och filmproducentlinje på heltid vid UCLA, så det betyder att jag åtminstone tillbringar mer tid på en och samma plats än jag har gjort under de senaste åren, även om Kalifornien har varit min bas. Så förhoppningsvis gynnas mitt musicerande av det. ■

Augustin ft Linda Perhacs: Ugly Girl

Augustin: I Never Learn