Way Out West, enligt Pierre Hellqvist

Klargörande: Pierre Hellqvist har till årets festival haft ett uppdrag åt Way Out West men eftersom vi här inte recenserar konserter utan lyfter fram det som var bra låter vi chefredaktören hållas, han gör ju ändå som han vill. Men då har vi i alla fall redovisat det.

Att gå in på festivalområdet och mötas av »Amazing Grace« med Blind Boys of Alabama. Dansken-hänget kvällen före festivalen. Viagra Boys-urladdningen. Påvelund-vistelsen. Pharoahs look och ton. Okragrytan från det västafrikanska köket på Chef’s Market. Chef’s Market och likasinnade »ytor« på det stora hela. Dynamitpåsepratet vid pausen på Gyllene Prag. Alla sittningar med vänner, alla stories, alla nya insikter. Det inre trumrummet. Energin från den unga publiken. Terje. Harmonin på Höjden-området. Kaffelabbet-kaffet. Högmyr. Solange-scenshowen. Vietnamhaket-lunchen. Ljudet, humöret och hitleveransen på The Cure-konserten. Vädret, om vi undantar lördagen. Sista natten på Pustervik.

WAY OUT WEST x 5

Viagra Boys

Linné, lördag

Det är alltid ett gott tecken när folk runtom dig antingen står och slår på sig själva eller kastar sina kläder rakt upp i luften. Det är en sådan konsert då du får en känsla av att många människor som varit nyfikna på Viagra Boys men inte nödvändigtvis sett dem tidigare nu de facto går och villigt låter sig själva samt världens alla jävla bekymmer bli överkörda av rockens återstående ångvält.

Kokoroko

Pustervik, lördag

Hos det månghövdade London-kollektivet blir västafrikansk highlife och jazz ett redan på skiva men live får alltsammans ett större sväng, hårdare tryck och en mer böljande tonvärld på scen. Sensuellt, spirituellt, essentiellt från första till sista ton och ingen som letat sig in på ett sakta men säkert kokande Pustervik vill gå därifrån. När jag tidigare i år till musiktidningen Lira intervjuade bandledaren Sheila Maurice-Grey sa hon apropå den unga, lika mångsidiga som multikulturella jazzscenen i London: »Många av oss som nu spelar växte upp tillsammans och har som musiker sedan fortsatt att jobba ihop. Ur en stark gemenskap, och en sådan har vi, kommer alltid något bra. Alla gör musik med alla. För mig har jazzen alltid varit relevant, även om den med åren kanske kom att uppfattas som något den inte var menad som. Men inget jazzdecennium har liknat det föregående, så visst har genren utvecklats. Om oss kan man säga att vi är en generation som genom att spela den här musiken försöker göra den relevant för nya lyssnare.«

De misslyckas inte direkt.

Stormzy

Azalea, lördag

Ytterst få artister, kanske särskilt på headline-nivå, klarar av att kombinera pondus med ödmjukhet på samma sätt som folkhjälten från Croydon. Hinner bara se fyra låtar men det räcker för att nå en insikt om att Stormzy knappast har gjort sin sista stora konsert i Sverige.

Neneh Cherry

Linné, torsdag

Svår spelning, publiken visar knappast sin mest medgörliga sida, men skönheten, stoltheten, de vitala arrangemangen och en aldrig tvekande puls i musiken gör den ändå till upplevelse utöver det vanliga.

Spiritualized

Linné, torsdag

Vi får det väntade: ljudväggarmassiva rockurladdningar sida vid sida med bräckliga ballader och gospelhymner som aldrig misslyckas med att segla hela vägen till himlen. Inte mycket till show. Ändå blir du som bortblåst av satsningen, innerligheten, den sammanlagda effekten.

Annat bra eller mer än så: The Cure, Pharoah Sanders, Stella Donnelly, Makaya McCraven, Solange, Stereolab, Durand Jones & The Indications, Titiyo, Jorja Smith, för att bara nämna några.