Bon Iver: i,i

Mycket är inte vad det först verkar vara med Bon Ivers fjärde studioplatta.

Ta till exempel den första riktiga rösten vi hör på »i,i«, James Blakes upphackade stämma i starten av »iMi«. Bon Ivers centralfigur Justin Vernon och den brittiske elektroniske r’n’b-croonern har samarbetat flera gånger tidigare, så gästspelet är inte speciellt i sig. 

Mer förvånande är att det inte är Blake vi hör. 

Rösten tillhör Mike Noyce, Bon Iver-medlem och gammal vän till Vernon, vars stämma påminner väldigt mycket om Blakes. Och för att röra till det än mer dyker verkligen Blakes röst upp senare i »iMi«. Vernon har beskrivit Noyces röst som kristallklar och något som skär rakt igenom. 

Första tiden med »i,i« i lurarna låter plattan dagsfärsk. Vernons texter kretsar flera gånger kring klimatångest och personen i Vita huset. Allt det där finns förvisso med, men senare förstår jag efter att ha läst olika intervjuer med Vernon att en del av musiken är betydligt äldre. Noyces röst spelades exempelvis in för över sju år sedan.

En annan sak jag misstolkar i början: att plattan är livstrött och svartsynt.

Vernon var under en period mycket riktigt nere för räkning. Vernon har berättat om hur han runt inspelningen av och turnerandet med förra Bon Iver-plattan »22, A Million« kunde känna sådan ångest att han ibland inte kunde ta sig ut ur sitt hus utan bara låg på badrumsgolvet. Rampljuset, som är en följd av att vara en av vår tids mest uppburna stjärnor inom indiemusik, har aldrig passat Vernon. Han är och har alltid varit en lagspelare framför en frontman. För honom är Bon Iver ett projekt bestående av en mängd människor som tillsammans formar uttrycket. Aldrig Vernon ensam. Podcasten Song Exploder förklarar hur Vernon tillsammans med Brad Cook och Chris Messina skruvade fram låten »Holyfields,« som ren improvisation i Bon Ivers hemmastudio April Base i Eau Claire. Producenten Cook och studiodrivaren Messina står inte som medlemmar i Bon Iver men är helt essentiella för bandet. Bon Iver är ett lag. 

Även Vernons tidigare samarbete med Kanye West har smittat av sig på resultatet. Mycket av plattan skapades på samma sätt som West i studio-läge: olika team av musiker fogar samman delar till en helhet. Disparata brottstycken sätts ihop till ett sömlöst uttryck. »Naeem« låter som något Kanye kommer sätta tänderna i framöver för att hacka upp.

Med hjälp av terapi tog sig Vernon ur mörkret. »i,i« är resultatet av livet på andra sidan. Ett jag som speglar ett annat jag. Ett ego som får lov att smälta samman med andra.

Det finns en textrad här som mer än andra förklarar hur Bon Iver lyckas skapa ett sådant starkt kraftfält av känslor med hjälp av musik som inte lätt låter sig definieras. 

»Faith« känns som en enda lång utandning bland plattans smältande isberg och dystopiska syn på samtiden. I låten (som tillhör det absolut starkaste Bon Iver spelat in) förlikar Vernon sig med tanken att vi är okej, att det nog ändå kommer gå bra till slut: 

»And we have to know that faith declines/I’m not all out of mine«. 

Än tror Vernon. Än har inte allt tagit slut. Kanske är allt förgäves, men det viktiga är att han har inte gett upp. Det finns ljus.

Låten kan till en början verka handla om tro och religion, men är tydligen döpt efter namnet Faith. Oavsett är det tron till musikens kraft allt faller tillbaka på med Bon Iver. Hur musik kan försätta berg och barriärer mot andra länder, hur musik kan få människor att känna empati och livsglädje. 

Slutligen: vad som till en början verkade vara en ofokuserad och splittrad platta utvecklar sig med tiden till något monumentalt. 

»22, A Million« var årets platta för tre år sedan.

Bon Iver gör det igen.