Neal Casal

Neal Casal har gett ut skivor under mer än tio år.

Så nu börjar han så nätt förstå hur man gör.

– Jag har alltid haft låtarna. Som har hållit hyfsad klass; en handfull har till och med varit riktigt, riktigt bra. Men jag har aldrig lyckats göra en skiva som motsvarat mina egna förväntningar om hur det ska låta. Förrän nu.

Casal är ute och gör reklam för sitt senaste album.

Men han har faktiskt rätt, »No Wish to Reminisce« är det första av hans album som känns som om det är ända in i själen förankrat i honom själv. Det är ett mörkt, intensivt album med många bottnar och ett tätt, virvlande sound.

Casals startsträcka har som sagt varit lång. Debutalbumet »Fade Away Diamond Time«, inspelat i Dean Martins gamla kalifornienbostad Palacio Del Rio, kom 1994. Sedan dess har det blivit ytterligare sju album i eget namn. Han har också hunnit ge ut två album med hobbygruppen Hazy Malaze, ett liveinspelat duettalbum med Kenny Roby från gruppen 6 String Drag och ett ljuvligt litet minialbum med sångerskan Shannon McNally. Samt sammanställt arkivrensningen »Field Songs«.

– Jag behövde väl skingra tankarna. Jag gick igenom en besvärlig skilsmässa. Sedan dog min pappa och en av mina bästa vänner. Jag hanterade det genom att göra ännu en skiva och skriva på för ytterligare femtio spelningar som extramusiker i Beachwood Sparks…

– Det är så klassiskt – jag försökte fly från mig själv. Tills jag steg in i ett motellbadrum i Utah eller nånstans, tände ljuset och såg mig själv i spegeln, mitt riktiga jag. Där började jobbet med det här albumet.

Jag frågar honom vad som en gång öppnade dörren till musiken.

– Det var när jag var liten. Min pappa var en hippie som var misstänksam mot allt som var för modernt, för hi-tech, för kulturlöst. När jag skulle fylla år frågade han mig vad jag ville ha i present. Jag hade ingen aning, men mindes att mina skolkompisar alltid pratade om olika TV-spel, så jag drog till med att jag ville ha ett Atari-spel. Det tyckte han så klart var för dumt, så han försökte desperat styra mig mot något annat. Till sist frågade han om jag inte ville lära mig spela något instrument. Det var så spejsat att jag naturligtvis sa ja på direkten! Han vände lastbilen och körde raka vägen till en musikaffär, där vi köpte en svart Ovation- gitarr till mig.

– Av min storebror fick jag senare samma kväll »Exile on Main St« och min första joint. Kombinationen av den, gitarren och andrasidan på Stones-albumet gjorde mig direkt till en framtida musiker. Det fanns ingen annan väg.

Många år senare, med ena foten inne i musikbranschen, hände något som fick honom att förnya det löfte han omedvetet gett sig själv den där födelsedagen.

– Jim Scott, som var min mentor och musikaliske hjälpare i början av karriären, var tekniker under inspelningen av Tom Petty-albumet »Wildflowers«, samtidigt som vi jobbade med min första platta. Jim gav mig ett band med hur det albumet lät i botten, innan man började bygga på allvar. Petty och bandet spelar låtarna live i studion, inspelningen var gjord utan tricks eller pålägg och det lät … fantastiskt! Musikaliteten, hantverket, självklarheten. Jim sa att »det är det här du måste bli, det är det här du måste sträva efter«. Så det man hör på alla mina tidiga album är hur jag kämpar för att nå den nivån. Och först nu känner jag att jag möjligen är i närheten av det där.

Det senaste halvåret har Casal ingått som gitarrist i Ryan Adams kompgrupp The Cardinals. Det har gett honom ytterligare inspiration. Och ytterligare distans till den självupptagenhet han själv säger sig ha burit omkring på alldeles för länge.

– Jag håller mig för det mesta på avstånd från allt det som inte har med musiken att göra, drogerna och partajandet, men blir oerhört imponerad av hans envisa, kompromisslösa jakt på »den perfekta låten«. Det är underbart att vara med när han befinner sig mitt i det där flödet. Det är inspiration i dess renaste form. Han är beredd att gå hur långt som helst för att nå dit.

– Men ibland behöver han knappt anstränga sig. Vi spelade nyligen in ett helt album med Willie Nelson, som Ryan producerade. Jag var studiomusiker på ett Willie-album, jag lärde honom sjunga Fleetwood Macs »Songbird«! Men allra mest fantastiskt var att se hur fullständigt orädd Ryan alltid är.

– Tjugo minuter innan Willie kommer till studion sätter Ryan sig ner vid skrivmaskinen och börjar maniskt skriva på en text. Samtidigt formar han en melodi i huvudet. När Willie kommer till studion drar Ryan papperet ur maskinen och säger att han har en ny låt åt honom. Han sätter sig ner med Willie och spelar upp den – det är första gången han över huvud taget spelar den! – och den är bara så jävla bra.

– I de stunderna förlåter man honom all den andra skiten. Och anstränger sig lite extra nästa gång man sätter sig ner för att skriva en låt. ■

Neal Casal: Too Much to Ask (2001)

Neal Casal: Maybe California (2003)

Ryan Adams & Neal Casal: Sink Ships (2009)

Neal Casal: Bird with No Name (2011)

Neal Casal: White Fence Round House (2012)

Neal Casal: You Don’t See Me Crying (2013)

Chris Robinson Brotherhood: [acoustic guitar session] (2017)