Angel Olsen: All Mirrors
- Artist
- Angel Olsen
- Album
- All Mirrors
- Bolag
- Jagjaguwar/Playground
Lika delar klarsynt och överlastat.
Det börjar tveklöst kännas lite tröttsamt att några av den moderna amerikanska indierockens mest fängslande röster i så hög grad vill begrava sina karaktäristiska uttryck i massiva och med nutida mått ganska konventionella maskinsjok. Bon Iver har rört sig över gränsen en längre tid (låt vara med både framgång och avsevärd finess). Och det var i viss mån fallet med Sharon Van Ettens annars ypperliga »Remind Me Tomorrow« från början av året. I ännu högre grad gäller det Angel Olsen på vad som är hennes fjärde fullängdare.
Egentligen såg vi vad som skulle komma redan på nu tre år gamla föregångaren »My Woman« och minns jag inte fel önskade jag själv att Asheville-sirenen gärna hade tagit det ännu längre än vad som då gjordes. Med »All Mirrors« i lurarna är jag inte längre lika säker. Eller, jag är tämligen säker på motsatsen. Det blir som att Angel Olsen sjunger från botten av ett djupt hål begravd med tonvis av synthar och komprimerad orkestrering tätt packade ovanför sig. Vilket så klart kan vara meningen och ett stilgrepp i sig – särskilt som ett underliggande tema här är destruktiviteten i och tyngden av relationer, svårigheten i förändring, allt samtidigt som misstänksamhet och trauman trycker sig på – men samtidigt blir det jämntjockt och odynamiskt i längden.
Från början var tanken en avskalad skiva i stil med hennes tidiga inspelningar. Det hade möjligen varit ett kreativt steg bakåt, ändå är det inte svårt att längta efter att få höra flertalet av dessa låtar i en mer spartansk inramning (vilket lär bli verklighet då artisten planerar att ge ut dem i det utförandet också). Sedan är det ju så här, vilket emellanåt glöms bort: så länge låtskrivandet utvecklas behöver man inte ta till massa krimskrams som en genväg till upplevelse, i stället kan det rentav signalera att man inte tror på sitt material och måste gömma det eller med olika medel försöka förhöja det. Det behöver inte vara applicerbart just här, men det blir likafullt särskilt tydligt hos någon som Angel Olsen vars blotta stämma rymmer så mycket dramatik. Hon behöver ju bara ta ett andetag för att framkalla rysningar hos lyssnaren.
Resonemangen ovan må framstå negativa men även om det finns saker att anmärka på ifråga om presentation kan lika mycket lyftas fram. Texterna kan vara hennes skarpaste hittills, kännetecknade av både klarsynthet och en allenarådande oro. Och när det väl ges plats för luft och andrum i annars överlastade ljudkatedraler blir resultatet inget annat än hänförande. Det här gäller särskilt slutdelen av skivan, när lättnad och ljus smyger sig in, en slags tro på fortsättningen, och vi talar då ungefär från åttondespåret »Tonight« fram till avslutet i elfte låten »Chance« i vilken hon sjunger »I’m leaving once again, making my own plans/I’m not looking for the answer/Or anything that lasts«.