Housemusikens gudfader

Det är hett som i helvetet men det gör ingenting för vi hänger i himlen i kväll. Discokulans hypnotiserande labyrintljus omsluter oss som vinterns första försiktiga snöfall. Vi har alla överlämnat oss till basen och virveltrummans förlovade land.

Varje millimeter av den svagt upplysta lokalen ockuperas av febrilt dansande människor, i baren, trappan, på balkongen – överallt överhettade kroppar som de senaste timmarna inte har gjort annat än hängivit sig åt simpelt men frigörande fotarbete. Pimpinetta pumor i högklackat och grabbar i stuprörsjeans och Ben Sherman-skjortor trängs med tjejer och killar i limiterade sneakersmodeller, märkesjeans och nedsvettade t-tröjor med åsiktstryck. Längs med balkongen närmast DJ-båset flockas fjollorna med bara överkroppar, visselpipor i käftarna och små handdukar som de ömsom torkar sina våta pannor med, ömsom vevar i takt till musiken.

Vid skivspelarna högt där uppe huserar legendaren: orsaken till att vi är här. Stroboskopets epileptiska sken tecknar hans figur tydligare för varje blinkning – en storväxt svart man i läderkeps och något som torde vara tredagarsstubb. Hans namn är Marshall Jefferson. Böjd över mixern, djupt koncentrerad på sin uppgift, skapar han magi på dansgolvet.

Han krämar volymen till tinnitushöjd, men det gör ingenting. Inte nu. För äntligen kommer den, Marshall lägger in små fragment av pianostompet, rattar hetsigt på equalizern och retar oss med dansmusikhistoriens kanske mest kända klaviaturackord – och vi svarar som vore det första gången vi såg havet efter en livstid i Sahara.

Äntligen strömmar den ur högtalarna i hela sin kraft. En bruten stämma sjunger »You got to have house music all night looong, with that house music you can’t go wrooong…«, och vi stämmer in i sången, kraftfullt som en hejarklack på Stamford Bridge, inlevelsefullt som en gospelkör från Harlem. Våra händer lyfts mot taket, dansgolvet exploderar. Housemusiken är vår gemensamma religion och här står vi, saliga inför gud; »The Godfather of House«.

Det hade kunnat vara en av kvällarna då Marshall Jefferson hoppade in för sin mytomspunne polare Larry Levan, resident-DJ på legendariska klubben The Paradise Garage. En av de ändlösa, magiska nätterna i början av åttiotalet då Marshall på turbovolym droppade sin fantastiska »Move Your Body« på ett dansgolv dominerat av New Yorks nattlivselit, hängivna dansatleter och hela stans gaygrädda. Men det var det inte.

Den förtrollande natten när Marshall agerade husgud och vi hans trogna lärjungar, utspelade sig nästan tjugo år senare, hösten 2002, på klubben Guidelines på Fasching i Stockholm.

Några timmar före giget sitter den Chicago-bördige mannen på ett hotellrum och är nostalgisk över just Paradise Garage.

– Så fort jag var i New York gick jag dit, jag spelade där kanske femton gånger, berättar Marshall. På Garage fanns inga möbler men alla sorters spejsade ljusriggar, helt fantastiska grejer! Och DJ-båset hängde högt över golvet, man kunde knappt se Larry, man hörde honom bara. Det är svårt att beskriva atmosfären, hur beskriver man en klubb? En del människor säger att den var magisk, en del säger bara att där var sjukt hög musik. Där fanns ett väldigt kraftfullt och kristallklart soundsystem, folk skrek efter varje skiva, det bästa jag någonsin spelat på.

– Men det som imponerade mest var vip-området, där fanns stjärnor som jag bara hade sett på TV: Eddie Murphy, Chaka Khan, JFK Jr… Så jag hängde sällan själv på dansgolvet, utan jag spelade skivor och hängde i vip-hörnan.

Marshall Jefferson halvligger utspilld på en låg soffa, klädd i säckiga jeans, en sjavig t-shirt och den obligatoriska läderkepan på hjässan. Han garvar ofta och högljutt – helst åt sina egna skämt. Och trots att han under sin snart trettioåriga karriär måste ha snackat om sitt flaggskepp till housedänga miljoner gånger verkar han inte ha något emot att älta »Move Your Body« – åttiotalsklassikern som var den första houselåten någonsin med pianopump – ännu en gång.

– Den låten var den första av sitt slag på den tiden. När jag gjorde den så sa alla att det inte var housemusik, så på pin kiv kallade jag den för just »The house music anthem«. Visst har det skapats en massa anthems även efter den, men jag tycker nog att »Move Your Body« fortfarande lever upp till det epitetet.

Några år senare möts vi igen, den här gången på Clarion Hotel vid Skanstull i Stockholm. Flyget från London är flera timmar försenat och innan kvällens gig ska ett helt gäng intervjuer klämmas in, men Marshall är sitt vanliga kolugna jag.

Han ringer sin flickvän och berättar att han har fast mark under fötterna och ber klubbarrangören om en flyer för kvällens arrangemang att ta med hem till henne. Därefter vaggar den storvuxne läderkepsbjörnen in på sitt hotellrum och bänkar sig på en divan med en Coca- Cola i labben. Marshall dricker ingen alkohol, bara fruktjuicer och läsk – med tanke på hans hektiska DJ-turnéer säkert en övertänkt livshållning.

Numera bor Marshall Jefferson i Chicago men när vi träffas i Stockholm är fortfarande Essex utanför London hans residens. Han flyttade dit 1993 men hade kvar ett hus i Chicago och pendlade ofta över Atlanten. Tre år senare brann Chicago-villan ner. Stora delar av hans skivsamling, alla hans gamla minnen och foton var borta för alltid. Marshall tog det som en anledning till nystart och flyttade till England. Ett smart drag eftersom han, liksom många andra amerikanska dansmusikveteraner, knappt blir bokad på hemmaplan men drunknar i europeiska gigerbjudanden.

Femtio år gammal har han inte en tanke på att ge upp någon av sina två ungdomliga passioner; dataspel och DJ:ande. Andra gången vi ses medger Marshall visserligen att han är hyfsat less på att alltid tvingas spela »Move Your Body« i sina set.

– Jag har ju lirat den i tjugo år, så herreguuud vad trött jag är på den! [skratt]

Tillkomsten av »Move Your Body« är en saga om hur en pank postkontorsknegare förvandlades till en av världens mest eftertraktade producenter och DJ:er. Marshalls beslut att hoppa av universitetet efter tre års ekonomistudier och ta jobb på posten kom att bli hans viktigaste någonsin.

– Det fanns en tjej på postkontoret som bar konstiga kläder och jag undrade var någon som hon brukade gå ut. Hon sa »jag går till Music Box« och jag sa »snälla, ta mig dit«. Så vi gick dit och jag blev helt golvad av volymen. Och framför allt musiken. Jag hade bara lyssnat på rock fram till dess, men jag minns aldrig att rockmusiken kunde slå så hårt. Det var en kombination av rytmerna och soundsystemet. Sedan dess har jag varit helt fast i housemusiken.

Chicago i början av åttiotalet var enligt Marshall inte alls lika sargat av motsättningar mellan svarta och vita som exempelvis New York, Los Angeles och Detroit. Men det var ändå i Chicago som den rasistiska, homofobiska »Disco Sucks«-kampanjen startade när radio-DJ:n Steve Dahl 1979 proklamerade discon som död och hetsade ett helt stadion med basebollfans att bränna över tiotusen discoskivor på bål. Och det var med bas i framför allt Chicago som discosoundet började mutera mot det som skulle komma att kallas house – ledd av pionjärer som Jesse Saunders, Jamie Principle, Chip E, Fingers Ink (Larry Heard, Robert Owens och Ron Wilson) och Farley Jackmaster Funk.

– Housen var ny och vi hade inga stora skivbolag i Chicago, säger Marshall. Det som hände med discon i New York var att alla som gjorde musik där kom i kontakt med stora bolag och blev vilseledda till att göra kommersiell pissmusik. Det var därför Chicago tog över. Vi höll oss undan allt det där, vi slapp bli exponerade för alla idiotiska tankar om hur man ska göra musik på ett »korrekt« sätt.

Marshall Jefferson, som växte upp med en polis till pappa och pianospelande lärarmamma, var likt många tonåringar i den amerikanska medelklassen insnöad på rock, med Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple som favoriter. Innan premiärbesöket på Music Box hade han inte ens hört talas om »house« – en genrebetäckning som kom från The Warehouse, som Music Box först hette och där Frankie Knuckles var resident-DJ. Men efter jungfrudansen 1985 på en av Chicagos genom tiderna mest omtalade klubbar blev musikstilen Marshalls passion och klubbens hus-DJ Ron Hardy hans idol. Marshall började även att ta sig till New York och The Paradise Garage, där namnet »garage« (själfull gospelorienterad house) myntades och Larry Levan regerade.

– Ron Hardy och Larry Levan hade en sak gemensamt, de var båda ensam DJ på sin klubb. De spelade i tolv timmar och när en DJ gör det så hör man hans eller hennes personlighet i setet. Och jag gillade verkligen Rons spelsätt, från låtval till humör. Det var drivande, det var högt, det var snabbt. Ron var lite mer energisk än Larry, han trixade mer med låtarna. Han la in lite mer energi i sitt spelande, för musiken var allt han hade. Han hade inga pengar. Han fick bra betalt på Music Box, men pengarna gick snabbt åt till droger.

Hur var Music Box jämfört med Paradise Garage?

– I New York hade man maffiapengar att jobba med, så Garage var som åtta Music Box. På Music Box var ljudet skitigt och sjukt högt, högtalarna stod på golvet, där slog bastrumman så här – damn! säger Marshall och bankar sig hårt på bröstet.

– Och publiken var mer drogorienterad än på Garage, på Music Box hängde underjorden, de levande döda, missbrukarna. Man skulle kunna jämföra dem med hardcore-technoskallarna i dag.

– Det fanns två olika Music Box, men jag föredrog den första som låg vid 16:e gatan och Indiana. Det var bara ett rum. Inga möbler, ingen bar, inga som helst ljus, bara fyra väggar och ett soundsystem. Det var kolsvart så folk gjorde saker med varandra i mörkret. Du dansade och plötsligt kom någon och tog tag i dig, »waow!« Men till slut vandes ögonen vid mörkret.

Inga lampor alls?

– Inga discolampor, bara en liten, liten glödlampa i taket. Det var en ruffig klubb, ett pionjärparty. [skratt]

Oräkneliga svettdrypande dansnätter till Ron Hardys DJ-set peppade Marshall att själv börja göra musik. Han drog till en musikaffär och stegade några timmar senare ut därifrån med sequencer, trummaskin, mixer, bandspelare, ett par keyboards och basmaskinen Roland TB-303.

– Det kostade en förmögenhet men affären gav mig kredit eftersom jag jobbade på postkontoret. Jag bar hem alla prylarna och mina vänner kallade mig dumhuvud; »Idiot, du kan ju inte spela ett skit, ändå spenderade du niotusen dollar!« De skrattade åt mig i fem timmar och jag ville bara gömma mig nånstans, säger Marshall och täcker ansiktet med sina stora handflator.

Skrattar bäst som skrattar sist, tre dagar senare hade Marshall sin första låt klar. I mitten av åttiotalet stod han ihop med polarna Adonis Smith och Vince Lawrence bakom produktionen av lokala househits som Virgos »Go Wild Rhythm Tracks« och Sleezy D:s nu klassiska »I’ve Lost Control«. 1986 skapade Marshall Jefferson sitt mästerverk, »Move Your Body«.

– Efter det hyrde producenter över hela jorden in keyboardspelare och sa till dem »spela keyboard som Marshall Jefferson!«.

Hur kom »Move Your Body« till?

– En dag hängde jag i min källare och kom på det där groovet, daa-da-da-daa, och sa till mig själv »det här är het skit!« Oh man, jag måste sätta sång på det här så jag ringde Curtis McClain och ett par polare till. Curtis är huvudvokalisten; »Gotta have hooouse musiiic all night looong«.

– Curtis sjöng låtar på postkontoret hela dagarna, bara det att han brukade byta ut orden [sjunger med melodin till Michael Jacksons »Thriller«): »I’m gonna drill her, drill her yeah«… Men jag hörde ju att killen kunde sjunga! Och jag kände inte till några andra sångare, så jag sa bad honom sjunga och vi spelade in och mixade skivan på två timmar. När vi var klara konstaterade vi »man, det här är bomben!«.

Vad var nästa drag?

– Jag gav »Move Your Body« på kassett till Ron Hardy. Då hade flera av mina låtar redan blivit spelade på Music Box, så jag hade carte blanche där. [skratt] Ron lyssnade på låten i lurarna och jag såg hur hans huvud rörde sig försiktigt först och så plötsligt gör han så här, säger Marshall och headbangar så hårt att han nästan trillar av divanen.

– Då visste jag att han hörde något han gillade. Han körde låten direkt och spelade den sedan sex gånger i sträck, från början till slut och körde ljudeffekter medan han spolade tillbaka bandet.

– Känslan var att det här kan vara min biljett ut i världen. Och det hade jag ju rätt i!

Det skulle visserligen ta ett tag innan »Move Your Body« nådde västvärldens alla dansgolv. Enligt Marshall pumpade Ron Hardy låten i ett halvår innan Larry Levan bad om en kopia av kassetten. Larry, som enligt Marshall först tyckte den var »a piece of shit«, hajade slutligen potentialen och började lira låten på Garage. Därifrån färdades »The house music anthem« vidare till Ibiza och slutligen England – fortfarande på kassett – och snart stod brittiska journalister utanför Marshalls port i Chicago och ville snacka om den nya heta grejen på klubbscenen; housemusik och genrens då – och kanske fortfarande – största anthem.

Så fort Marshall hade mixat klart »Move Your Body« pröjsade han Trax Records överkucku Larry Sherman för att få sin låt utgiven, men denne tvekade. Först när ryktet om låten spridit sig till Europa insåg han att han satt på en guldkalv och skyndade sig att trycka tolvor innan Marshall hann omförhandla den absurt usla dealen. Bränd av Trax-härvan nappade Marshall på ett skivkontrakt från DJ International som var Chicagos andra stora house-etikett. Men när Rocky Jones på DJ International nekade honom förskott vägrade Marshall skriva under kontraktet. Kort därpå blev Rockys etikett uppköpt av PolyGram som gav ut »Move Your Body« – utan att ge Marshall en spänn.

Givetvis frustrerande för Marshall då, men hyfsat betydelselöst nu med tanke på att låten kickade i gång hans karriär som DJ och bäddade för framgångar med låtar under eget namn, pseudonymer och i samarbete med andra producenter: Hercules »Lost in the Groove«, Kevin Irvines »Ride the Rhythm« och Jungle Wonzs »ThThe Jungle«, för att nämna några av klassikerna.

Framgångarna förvandlade snabbt Marshall till en flitigt anlitad producent och snart var han delaktig i skapandet av en ny dansmusikgenre. Han hjälpte trion Phuture (DJ Pierre, Spanky och Herbert J) att skapa »Acid Tracks«, som i ännu större utsträckning än Jefferson-producerade Sleezy D:s »I’ve Lost Control«, byggdes runt ljuden från basmaskinen Roland TB-303. De två låtarna blev startskotten till acid house-vågen som spred sig till England i slutet av åttiotalet – där i princip alla låtar dominerades av 303-knorrande.

– DJ Pierre ville inte att jag skulle berätta för folk vad vi använt för prylar, men jag gjorde det ändå. Jag visste ju inte att alla skulle börja använda samma instrument för att göra sina låtar. När jag åkte till Tyskland frågade snubbar där om jag använde 303, 909, 808, 707 och jag berättade öppenhjärtigt och plötsligt använde alla de där idioterna de grejerna, och då menar jag alla.

Ångrar du, likt DJ Pierre, att ni startade acid house-vågen?

– Jag trodde inte att folk skulle vara dumma nog att använda 303:an om och om och om igen på allting! Jag trodde inte det, men jag hade fel. Plötsligt gjorde alla acid house, acid, acid, aciiid! Jag tyckte bara att det var dumt.

Är det sant att namnet acid kommer från att man spetsade vattnet på Music Box med syra?

– Njae… Pierre kom på namnet, men han tänkte mer på det som ett humör, inte som den typen av saker. Det var bara en titel, Pierre tog aldrig droger, han bara kallade en låt »Acid Tracks«.

Som en reaktion på acidhysterin började Marshall Jefferson producera spirituell deep house och backade upp några av househistoriens mest betydelsefulla artister inom garage (vokal house); Ten City, Kym Mazelle och CeCe Rogers. Kraftpaketet CeCe beskrivs av Marshall som en erfaren, självsäker vokalist medan Kym var en blyg viol som måste lockas till sång. Han jobbade också tätt ihop med Byron Stingily, huvudsångare i Ten City, housens första grupp – innan dem hade DJ:s/producenter regerat skivsläppen.

– När jag och Byron skrev låtar på den tiden var det verkligen coolt för vi sjöng delar för varandra och det här var bandspelaren, säger han och pekar på sin hjärna.

– En natt när vi var på dubbeldejt började vi nynna på delarna till »Devotion«; »De-evotion, I wanna give you devotion«, säger Marshall och trallar på Ten Citys dunderhit. Och vi sa, »oh man, det här kommer att bli en fet låt«, så vi sjöng den om och om igen. Jag spelade in delarna och tog med till studion nästa dag och Byron säger »vad är det här?« »Det är låten vi skrev i går«! [skratt]

Under årens lopp har Marshall hjälpt fram nu legendariska producenter som Felix Da Housecat, Lil Louis, Roy Davis Jr och housepionjären Steve »Silk« Hurley, inspirerat hela världens housescen och är den elektroniska dansmusikens unga historias mest samplade producent. Han har remixat artister som Pet Shop Boys, Blondie, Evelyn »Champagne« King, Crown Heights Affair, Mel and Kim och Tom Tom Club. Efter några sabbatsår gjorde han i mitten av nittiotalet comeback som DJ, fick direkt gig på de största klubbarna och festivalerna runtom i Europa, och spelar än i dag nästan varje helg.

Du kallas »housemusikens gudfader«, vilka andra tycker du axlar det epitetet?

– Det finns ett gäng – Steve Hurley, Adonis, Farley Jackmaster Funk, Larry Heard, Chip E, det är huvudkillarna. Alla som kom efter har lärt sig från oss.

– Men jag skulle säga att det är mest rätt att kalla mig för housemusikens gudfader! [skratt] Jag kräver inte den titeln, men jag har rätt att göra det. Även om jag egentligen inte gillar beskrivningen, den får mig att låta gammal…

Under många år ägnade han sig framför allt åt DJ:ande, men nu jobbar Marshall Jefferson på tre album, varav ett med »Move Your Body«- vokalisten och postkontorskollegan Curtis McClain. Fast egentligen behöver han inte ödsla tid i studion – han är redan kung med sin katalog. Han kan glassa världen runt som housepionjär och betraktas som legendar i sitt skrå, även om han i själva verket knappast är en fullfjädrad DJ.

För när jag tänker efter var den där kvällen på Guidelines i Stockholm långt ifrån helgjuten, Marshall var ingen mixmästare i världsklass och spelade lite för många bulla house- och technotolvor. Men det spelade faktiskt ingen roll. När han la på »Move Your Body« fick Marshall Jefferson oss att minnas house innan det kallades house. Han påminde oss om att house är en känsla. Han påminde oss om house från den tiden då det inte bara var DJ:s som var inne på house.

När »Move Your Body« smekte våra trumhinnor, ruskade om våra inälvor och fyllde våra bultande househjärtan med kärlek var allt förlåtet. Vi stod inför en legend, en av dansmusikhistoriens sanna pionjärer. Den kvällen var housen vårt tempel och Marshall Jefferson den enväldige Gudfadern. ■

HÄR HITTAR DU HOUSEN

Text: Johan Jacobsson

Diverse artister

Original Chicago House Classics

Music Club, 2002

Samlingar som innehåller klassisk Chicago-house är inte ovanliga. Den som verkligen vill djupdyka ner i fenomenet kan till exempel införskaffa BCM:s femton CD tjocka box »The History of the House Sound of Chicago« och den som har mer underjordiska preferenser bör söka sig i riktning mot Soul Jazz fullkomligt lysande »Can You Jack?«-dubbel. »Original Chicago House Classics« är emellertid en gedigen introduktion för alla smaker och ja, skivan innehåller »Move Your Body«.

Masters At Work

The Tenth Anniversary Collection – Part One (1990–1995)

BBE, 2000

New York-borna »Little« Louie Vega och Kenny »Dope« Gonzalez kallar sig Masters At Work när de skapar musik tillsammans… och vilken musik det är! Masters At Work behärskar en myriad av stilar – house, latin, jazz – och deras ständiga, patenterade sväng går inte att värja sig mot. I samband med MAW:s tioårsjubileum släppte de två antologier som plockade russinen ur kakan. »Part One« är bäst.

DJ Deep

French Sessions – Vol. 4

Distance, 1999

På omslaget till »French Sessions – Vol. 4« står att läsa »A mixer, two turntables and passion«. Det är precis vad franske DJ Deep använt till att kreera »French Sessions – Vol. 4« och skivan är sålunda rena rama deep house-nirvana. Eller: Kerri Chandlers »Rain« inleder och Alexander Hopes »Feel the Music« avslutar, hur många fler köpargument behöver du?

Jesper Dahlbäck

Stockholm Mix Sessions

Turbo, 1999

På »Stockholm Mix Sessions« – som för övrigt gavs ut på Turbo, Tigas etikett – slår stockholmaren Jesper Dahlbäck än en gång fast att svenskar också känner housen. Välrenommerade akter som Isolée, Natural Rhythm och Blue Six mixas på skivan, men bäst av spåren är ändå The Persuaders (Dahlbäck själv) »Djurgårdsbron«.

Diverse artister

Journey Into Paradise: The Larry Levan Story

Rhino, 2006

En kväll på Paradise Garage går förstås inte att återskapa, men denna dubbel gör verkligen sitt bästa. Här återfinns nämligen många av Larry Levans favoriter inom soul, disco och funk; nog för att få ditt vardagsrum att åtminstone tro at det har blivit 84 King Street, New York. Och ja, Peech Boys epokavgörande »Don’t Make Me Wait (12″ Extended Version)« är med.

Fingers Inc.

Another Side

Jack Trax, 1988

Ska du bara köpa en enda houseplatta i hela ditt liv – och det ska du förstås inte – ska du köpa »Another Side« med Fingers Inc. Musiken som Larry Heard, Robert Owens och Ron Wilson frammanade tillsammans som Fingers Inc var nämligen inget annat än magisk, utomjordlig och »Another Side« bevisar detta med all önskvärd tydlighet. Från Chicago med kärlek.