2020, en liten statusrapport
Pierre Hellqvist-favoriter lite drygt halvvägs in på året.
ÅRETS ALBUM, SÅ HÄR LÅNGT
1 Moses Boyd: Dark Matter
För att den alldeles innan allt brakade loss ringade in allt det som föregått och möjliggjort lossbrakandet.
2 Kjellvandertonbruket: Doom Country
För att Christian Kjellvander i sin gärning blivit så ointresserad av vad som har gjorts och så mån om att ta reda på hur man gör det som ingen tidigare vågat göra.
3 Shabaka and the Ancestors: We are Sent Here By History
För att den gör hänsynslös skönhet av den vite mannens eviga skuld.
4 Sault: Untitled (Black is)
För att det är musik som är exakt så gränslös och nyfiken vår tid och våra beslutsfattare vägrar vara.
5 Country Westerns: Country Westerns
För att det bara är rock’n’roll som den annars numera väldigt sällan görs.
6 Slowgold: Aska
För att det skulle ha blivit den sista skivan men i flera (positiva) bemärkelser känns som den första.
7 Baxter Dury: The Night Chancers
För att det rör sig om en veritabel parad av stilsäkra, marginellt insmickrande sleazebagscener.
8 Nadia Reid: Out of My Province
För att få har kommit närmare.
9 Polo G: The Goat
För att sorg, överlevnad och självförverkligande från en ung Chicago-storyteller utvecklas till årets mest förtätade rapport; »With this shit since birth ’cause this the lifestyle that chose us/the streets don’t love you back, but that’s some shit they never told us«
10 Moses Sumney: Grae
För att det unika hos en individ och en artist får frodas i gränslandet mellan vrede och pånyttfödelse, och för att det är självmedvetet som fan för att det måste vara det.
11 Basia Bulat: Are You in Love?
För klangerna, rösten, insikterna.
12 Jay Electronica: A Written Testimony
För att Jay Electronicas djup är en sak, att Jay-Z åter låter hungrig är en annan.
13 Råå: Ljungens lag
För att det är meditativt men ändå knastrigt, rytmiskt och medryckande, för att du får något du inte hittar någon annanstans.
14 Gillian Welch & David Rawlings: All the Good Times are Past & Gone
För att det är så avslappnat och spontant och för att coveralbum nog ska göras exakt så.
15 Phoebe Bridgers: Punisher
För att det är svårt att inte dras med när smärta så här smart draperas i sötma.
16 Kehlani: It Was Good Until It Wasn’t
För att det har varit en sommar gjord för relationsdramatiska slow jams.
17 Hollow Ship: Future Remains
För att psyk inte sällan känns så fastkedjad vid en specifik och synnerligen svunnen tid men här är exakt så fri, futuristisk och vidsynt den alltid borde vara.
18 Swamp Dogg: Sorry You Couldn’t Make It
För att det under en tid då det (högst motiverat) talas om svartas insatser för countrymusiken kan vara värt att komma ihåg att för Swampen har det aldrig existerat någon gräns mellan soul och country – och varför skulle det?
BUBBLARE [HUNNIT LYSSNA FÖR LITE PÅ DEM MEN GILLAR DET JAG HÖRT]
Bill Fay: Countless Branches
Sarah Jarosz: World on the Ground
Lido Pimienta: Miss Colombia
Pacific Range: High Upon the Mountain
Zara McFarlane: Songs of an Unknown Tongue
ÅRETS SINGEL, SÅ HÄR LÅNGT
John Prine: I Remember Everything
För att vi efter att han slutat finnas hos oss fick en påminnelse om varför han alltid kommer finnas hos oss.
ÅRETS LIVEALBUM, SÅ HÄR LÅNGT
Japandroids: Massey Fucking Hall
För att vi saknar den här samvaron, det här explosiviteten, det här bandet.
ÅRETS KONSERTER, SÅ HÄR LÅNGT
John Prine, Gävle konserthus, 7 februari
The Comet is Coming, Debaser, Stockholm, 21 februari
Angel Olsen, Vasateatern, Stockholm, 3 februari
Basia Bulat, Taverna Brillo, Stockholm, 9 mars
Charles Wesley Godwin, Twang, Stockholm, 25 februari