Professorn har gått vidare

Professorn har gått vidare.

Jud Cost var i många år Sonics amerikanske stringer, vår man på västkusten. Han var trevlig, artig, rolig, pålitlig, erfaren, noggrann, hjälpsam som fan, alltid nyfiken, alltid redo att göra mer. I Sonic skrev han om Roky Erickson (som han syns avbildad med på fotot ovan), Fleet Foxes, Dungen, Joanna Newsom, Papercuts, Beachwood Sparks, Vetiver, Devendra Banhart, Grandaddy, Richard Buckner, Jolie Holland, The Mountain Goats, The Warlocks och väldigt mycket mer. För vår räkning jagade han också såväl Tom Petty som Glen Campbell, om än utan resultat.

Mest hade vi mejlkontakt men ibland ringde professorn och det var alltid ett nöje, särskilt när han gled in på konserter han sett i unga år. Så här i efterhand inser jag att han borde ha pumpats på fler detaljer om den där kvällen i San Francisco våren 1959 då han som litet glin stegade in på klubben The Blackhawk i stadsdelen Tenderloin för att där ta del av en Miles Davis-ledd sextett med John Coltrane i sättningen – ja, »Kind of Blue«-styrkan minus Bill Evans… (OBS! Ej att förväxla med den Miles-konstellation som två år senare spelade in en fantastisk liveplatta i samma lokaler.) Eller pumpats på info om konserterna med Dizzy, Mingus, Monk… Eller Pistols på Winterland… Eller något annat. Så länge vi hördes sprang han på konserter mest hela tiden. Var det inte Lambchop så var det Ravi Shankar, eller Ornette Coleman, eller My Morning Jacket. Och så vidare. Alltid utifrån basen i Santa Clara, Kalifornien. Eller som han sa: »Det enda misstag jag och min fru Jenifer har gjort var att köpa hus just där. Trevlig stad men någon musikscen existerar inte, vilket innebär att jag måste köra de sju milen upp till San Francisco varje gång jag vill gå på konsert.«

Förutom Sonic skrev Jud bland annat en faslig massa liner notes (The Beau Brummels, The Music Machine, The Chambers Brothers, The Hollies etc) åt återutgivningsbolaget Sundazed och artiklar i indierockmagasinet Magnet, som lade ner samma år som Sonic, 2018.

Sista åren, nånstans när Sonic kanade utför och allt blev rörigt, tappade vi kontakten. Fick härom kvällen veta, när jag letade sätt att nå honom, att han efter en tids sjukdom gick bort i mars. I sista mejlet jag kan hitta från Jud frågar han hur det är med min dotter och om San Francisco Giants-björnen och alligatorn han och hustrun skickade till henne när hon var liten fortfarande kommer till användning. Jud var sådan, en sådan som brydde sig, en sådan som satte guldkant på andra människors tillvaro.