Regina Spektor

– Du kan inte känna till allt! Då har du inget liv, då är du en informationsbärare.

Taket lyfter, svävar sedan vitt och anonymt bort över Madison Avenue. De modest lattefärgade väggarna krackelerar, ljus av renaste guld letar sig in och fyller sprickorna. Frisk luft strömmar plötsligt ur luftkonditioneringen, en hög och klar gasblandning som smeker hud, vaggar stämningen till ro. Pumptermosarna börjar dansa längs bordsytan, framför samtidigt himmelska hymner.

I ett rum på Carlton Hotel, New York får jag syndernas förlåtelse; Regina Spektor ler och viftar bort min bekännelse.

– Det är ju också lätt hänt att missa mig!

Kulturlandskapet bjuder som bekant på mängder av alternativ, otaliga infallsvinklar. Stadd i ständig förändring växer där musiken, liksom alla konstyttringar alltid redo att släppa in de sökande.

– Ibland upplever jag det så att saker dyker upp vid exakt rätt tidpunkt. Du kan exempelvis bli tipsad om en bok i flera år, men när du till slut sätter dig ner och läser den visar det sig att du valt att göra det i precis rätt period av ditt liv.

Så sent som våren 2009 upptäckte jag exakt hur bra Regina Spektor är.

Till hetsigt piano-, sång- och stråkackompanjemang möter svart tusch blankt papper. En van och stadig hand guidar märkpennan, bildar orden och abstraktionerna; längst upp vid papperskanten »USSR«, »Moscow« och »Sell piano« samt några noter och en G-klav. Från detta dras så en pil nedåt, en pil förklarad »flying«. Pilen når vägs ände i ett hjärta med texten »NYC« inuti; »1989«, »America« och en Davidsstjärna strax utanför.

Ovanstående scen återfinns i kortfilmen »The Survival Guide to Soviet Kitsch«. Den upptar blott några få sekunder, hinner ändå avhandla nio år.

Regina Spektors första nio år.

18 februari 1980 föddes hon i Moskva, dåvarande Sovjetunionen. Hennes föräldrar – Bella och Ilya Spektor – var båda musikintresserade; Bella arbetade som musiklärare på ett universitet och Ilya exponerade den unga Regina för insmugglade, högaktade kassetter med bland andra Beatles och Queen. Som konsekvens inledde en väldigt ung Regina pianostudier, allt eftersom kalenderblad föll till marken ökade deras seriositet. När generalsekreterare Michail Gorbatjov i slutet av åttiotalet införde perestrojka och därmed öppnade landets gränser något ställdes därför föräldrarna Spektor inför ett val; som judar i Sovjet fann de sig illa behandlade och önskade bättring, samtidigt ville de inte tvinga Regina att avbryta sina pianolektioner.

Slutligen valde de emigration, sommaren 1989 bosatte sig familjen Spektor i Bronx.

Lämnat kvar i öst blev Reginas kära Petrof-piano.

Backa »The Survival Guide to Soviet Kitsch« något, nytt papper, samma toner. Pennan präntar vidare, nu tätt hoppackad text: »Mozart«, »Bach«, »Classical Music«, »Beatles«, »Queen«. Från denna klump fenomen; en pil till »Pop + Culture = What?«, »Regina Spektor starts writing songs… 16 1/2 yrs.«. Berättandet fortsätter: »Play in NYC«, »Sidewalk Cafe – Lower East Side«, ett hjärta, ännu ett hjärta vilket omsluter skivbolagsnamnet »Sire«, »Tour In USA w/ The Strokes«.

Vi har just bevittnat Reginas tidiga karriär.

Tagen ur sin kontext och krasst betraktad utifrån framstår den friktionslös, räkmacka… långt ifrån ens halva sanningen. Visserligen har Reginas artistiska och kommersiella framgångar pekat stadigt uppåt, men de bygger på hårt jobb. Tjugohundratalets första år spelade exempelvis Regina sina sånger var helst en receptiv New York-publik befann sig – antifolknästet Sidewalk Cafe fick oftast påhälsning, men även ställen som Tonic, The Knitting Factory, The Living Room och CB’s Gallery besöktes – och efter avslutad konsert sålde hon sina egenutgivna album »11:11« (2001) och »Songs« (2002). Sakta byggde detta en fanskara på gräsrotsnivå, ryktet spred sig om kvinnan, rösten och pianot. En utveckling som accelererade kraftigt 2003–2004, då Regina dels släppte Gordon Raphael-producerade »Soviet Kitsch« och skrev på för Sire, dels åkte på turné med The Strokes, några av hennes största fans.

Scenen var lagd.

Ljuden agerar som händer; de vrider på omgivningens balans-, färg- och kontrastrattar. Vad som nyss var en elegant kurvig och chokladbrun trappa är nu ett blått töcken, i dess sakta pulserande frekvenser simmar några ungdomar. Sirliga järnstaket smälter, droppar pärlor av vishet från andra våningen. Barens rökiga glasskivor reflekterar en nedåtgående sols strålar, receptionen glänser av blankpolerade sanningar.

Att premiärlyssna på »Far«, Regina Spektors fjärde fullängdare, i Carlton Hotels foajé visar sig idealiskt.

Varenda en av tonerna på »Far« strör nämligen ett lager skönhet över den artificiella elegans som omger mig, ersätter det minutiöst designade med något romantiskt, något oförklarligt. När den snurrar förflyttats jag helt enkelt till andra nejder; till liv, till konst.

Där jag hellre vill vara.

I musikalisk grund och botten hyser »Far« allt älskvärt hos »Soviet Kitsch« och dess uppföljare »Begin to Hope« (2006); intensiv, himlastormande, lycklig och melodiös sång, tekniskt briljant och egensinnigt pianospel, intresseväckande och berättande lyrik. Men ovanpå detta realiserar den föregångarnas tendenser; »Far« är vackrare, intressantare, mer storslagen…

– Vad sa du?

Tillbaka på hotellrummet, där nyss rumservice och färskt kaffe orsakade både uppbrott och avbrott i mina frågeställningar. Med rykande muggar återvänder Regina och jag till våra respektive fåtöljer, hon drar avslappnat upp benen under sig och så fortsätter intervjun.

Att låtarna på »Far« känns väldigt fullbordade, fulländade.

– Mm! Coolt, så känns de för mig också. Förut så antydde jag mycket, men »Far« innehåller faktiskt mer fullbordad musik. Nu är det som att produktionen också berättar en historia.

Var den utvecklingen, produktionens utveckling, något du planerade? Jag menar, du bjöd in fyra olika producenter till »Far«.

– Nej, den bara hände. Men jag blir bara mer och mer bekväm med att leka med ljud och produktion, det var därför den utvecklingen kunde ske.

– När jag började spela in skivor var det en stor sak för mig bara att lägga till ett ytterligare instrument, utöver pianot, till mina låtar. Därför blev jag förvånad när jag läste recensioner av »Soviet Kitsch«. Jag tyckte den skivan var jätteproducerad men alla recensenter beskrev den som »sparsam«. »Men den är full av produktion!«, tyckte jag. »Den innehåller ju alla dessa instrument, den är inte sparsam!« Och när jag släppte »Begin to Hope« sa folk samma sak; »sparsam, sparsam, sparsam.« »Vad vill de ha?«, tänkte jag då. »Vad innebär icke-sparsam?« Så nu är jag väldigt nyfiken på vad folk kommer att säga om »Far«, säger de att den är sparsam kommer jag sluta tänka på de här sakerna.

»Begin to Hope« har hittills sålt över femhundratusen exemplar i USA allena, en välförtjänt guldskiva. Försäljningssiffror står förstås sällan i korrelation med kvalitet men då och då dyker de upp, undantag som bekräftar regeln. Undantag som »Begin to Hope«.

Än mer speciell blir denna kommersiella framgång om man väger in kontraktet bakom och de köpare som gjorde den möjlig. Inget slaveri; Regina kan i princip gå upp på Sire-kontoret, lämna in en färdig produkt och säga »pressa den här«. Som dåvarande chefen för Sire, Michael Goldstone, sa till branschorganet Billboard i januari 2007: »Du hittar inte många nya akter som är signade till storbolag som ges den graden av kontroll, och det är ett bevis på Reginas betydelse och hennes unika talang.«

Samtidigt är väldigt många av Reginas fans… hennes största fans, så att säga. Trots att de bevisligen räknar ett stort antal känner många av dem sig utvalda, närbesläktade med sin idol. De befolkar nätforum och diskuterar där civiliserat allt Regina-relaterat in i minsta detalj. I mellandagarna postar de fotografier tagna julaftons morgon, triumferande visas nyligen mottagna Regina-artefakter upp. Givetvis äger de båda versionerna av »Soviet Kitsch«, den vanliga och dubbeln med DVD:n på vilken »The Survival Guide to Soviet Kitsch« återfinns. När Pitchfork kungjorde låtlistan till »Far« reagerade de med ord som »I’m glad the whole world will finally know about ’Genius Next Door’«.

Detta sagt nöjer de sig inte med att bara passivt konsumera, dyrka och analysera – många skriver egna sånger, skapar konst inspirerad av favoritmelodierna på exempelvis »11:11«.

Beundrarskaror av detta slag är förstås både en välsignelse och en förbannelse. Stabilitet, pepp och hängivenhet å ena sidan, å andra sidan en grogrund för missförstånd, projicering och ouppnåeliga krav.

För tillfället väger förstnämnda sida klart över. Må det fortsätta så.

– Jag vet att det finns många som verkar bry sig mycket om vad jag skriver och det är en väldigt uppmuntrande känsla. Vissa dagar tycker jag att jag suger, men då tänker jag på dem: »Det finns människor som gillar mig och som inte tycker jag suger.«

Jag misstänker att »Far« kommer sälja mängder av exemplar.

– Vi får se! Man kan aldrig så noga veta, det är ett mysterium. Jag trodde inte att »Begin to Hope« skulle sälja. Vissa människor gör saker och tycker att »det här är det bästa jag någonsin gjort«, utan att någon annan bryr sig. Och sedan ibland gör du något som du själv ställer dig tveksam till men som alla andra älskar.

– Jag känner väldigt starkt för »Far«. Visserligen slutförde jag den nyss och har ingen aning om vad jag kommer att tycka om två månader, men just nu så älskar jag skivan. Och det gör det lättare för mig att göra promotion för den, för intervjuer kan få mig att överanalysera saker.

Kände du press innan du började arbeta på skivan?

– Nej. Det gick väldigt lång tid från det att jag mastrat klart »Begin to Hope« till att den släpptes och den perioden höll på att ge mig spel; »aaah, tänk om alla hatar den?!« Men när jag skriver en låt så tänker jag inte alls så, mitt låtskrivande sker utan större medvetenhet. Mitt låtskrivande är baserat på känslor och på att pussla ihop saker som känns rätt.

– Det skulle kännas konstigt att göra något och tänka på vad andra kommer att tycka. Det skulle smutsa ner erfarenheten. Det skulle kännas som … prostitution, antar jag! »Ge mig era pengar och jag ger er vad ni vill ha!« [skratt]

Har din låtskrivarprocess alltid varit så?

– Ja. Många av låtarna på »Far«, precis som merparten på »Begin to Hope«, skrevs inte för att vara med på en skiva – jag skrev dem när jag var arton–tjugo. Och sida vid sida med dem finns låtar som är ett par månader gamla. Jag skriver bara låtar när jag är inspirerad. Och jag tror inte att ens inspiration blir bättre med åren. Inspiration är inspiration, det spelar ingen roll om du är inspirerad när du är tretton eller åttio. Så jag tror inte mina låtar blivit bättre med åren, men de har blivit annorlunda.

– Jag gillar att blanda gamla, halvgamla och nya låtar på mina plattor. Jag menar, det är ju inte schysst mot de gamla låtarna om man bara har med nya låtar på sina skivor. Jag tror alltid att jag har nog med låtar för ett album, men så blir jag inspirerad och skriver två–tre nya ändå. Och eftersom jag ofta är mest nöjd med det jag gjort senast så kommer de också med på skivorna.

Det gläder mig att höra att du inte kände att du måste tillfredsställa en massa människor.

– Ja, jag tror det har att göra med att jag är så envis. Kanske jag var en punkare i ett tidigare liv? Det finns delar av mig som är »fuck you, jag kan göra vad jag vill!«. Men, nej, det där med att tillfredsställa händer aldrig. Som sagt, jag är för envis och det är för utmattande.

När Regina Spektors toner trädde in i mitt liv tassade en smärre besatthet i dess fotspår. Skivor införskaffades, videor studerades.

Snabbt insåg jag att Regina synnerligen intelligent behärskar allt hon tar sig för – musik, lyrik, visuell konst… Vad hon än kreerar är nämnda envishet och punkattityd där och resultaten blir alltså därefter; lysande.

Som sagt, de smälter järnstaket.

Det finns dock ytterligare anledningar att följa Regina. Slå dig exempelvis ner framför valfri artikel om och kring henne och du serveras kunskap, din faktabank börjar knaka i fogarna.

Reginas uppväxt och arv i kombination med hennes kulturella intresse innebär nämligen att hon är en idealisk vägvisare in i nya världar, nya kickar.

Särskilt om du är som jag, aningen västerlandsvriden i din skivsamling och bokhylla.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om folkmusikern Vladimir Vysotskij.

– Han var en hjälte för alla ryssar.

Känner du att du har ett kall att sprida ordet om artister som honom? Om artister som är ganska okända här i väst?

– Nej, för att ofta är människor summan av kulturen de kommer ifrån. Till exempel, vad gäller Vysotskij så ligger mycket av hans storhet i hans språk, i sättet han leker med ord. Det är så omedelbart, det rör ditt hjärta om du är ryss. Det är inte som med Edith Piaf, vem som helst kan lyssna på henne och till fullo förstå vad hon sjunger om, även om man inte kan franska. Hennes röst är så vacker och musiken bakom har något internationellt över sig.

– Men vet du vad, jag har faktiskt några vänner här i usa som lyssnar på Vysotskij och älskar honom. Det är svårt för mig att inte känna att »ni förstår inte vad han sjunger om!«. Man skulle kunna hålla lektioner om varenda en av hans låtar, de är så fantastiska och djupa och innehåller så mycket roligt. Jag tycker han är en av de största artisterna som levde och verkade på nittonhundratalet.

Att dra paralleller mellan Vladimir Vysotskij (1938–1980) och Regina är långt ifrån sökt; de båda härrör från Moskva, hyser judiskt och ryskt blod i ådrorna, kan konsten att formulera sig i text och noter.

Tyvärr finns även negativa likheter dem emellan, som det faktum att båda fått dras med felaktiga benämningar. Vysotskij kallades »bard«, något han starkt motsade sig. I Reginas fall är epitetet »kuf«. En otrevlig konsekvens av att plöja texter om henne är att man gång efter annan stöter på detta förminskande försåtsadjektiv.

Hur känns det att bli kallad »kuf«?

– [gör en grimas] Du kanske förstår hur det känns genom att se mitt ansiktsuttryck? Det får mig att känna att saker som inte är lekfulla och experimentella är normala och att människor som är lekfulla och vill ha kul och vill vara surrealistiska är galna. Men det är väl en del av det protektionistiska samhället, antar jag. Att alla vill låtsas som att allt är i ordning.

– Men, du vet, det mesta är surrealistiskt. Jag menar, just nu sitter vi i en låda uppe i himlen och vi är omgivna av andra skyskrapor. Det är surrealistiskt. Och alla som påstår att jag är en kuf, jag tycker de är kufar för att de låtsas att världen är begriplig. De vill ha det som att »det finns rationella människor och det finns irrationella människor och det finns normala människor och det finns galna människor«. Och det är orättvist.

– Nu är tiden slut, tyvärr.

Metall glider lätt över annan metall, den mjuka heltäckningsmattan ger ifrån sig en liten suck. Genom skjutdörren träder skivbolagsrepresentanten Shane, förmedlaren av ovanstående tråkiga besked. Taket återvänder från flygturen över Madison Avenue, sänker sig sakta på plats. De modest lattefärgade väggarna återfår slät form, guldljuset drar sig tillbaka. Blott ett svagt hummande stiger från luftkonditionering- en, pumptermosarna tystnar.

I ett rum på Carlton Hotel, New York säger vi adjö; Regina Spektor ler och tar i hand.

Så sent som våren 2009 upptäckte jag – som av en slump, exakt i rätt tid – hur bra hon är.

Tack och lov. ■

DAVID KAHNE OM REGINA

Vill du motbevisa talesättet »ju fler kockar desto sämre soppa«? Peka då i riktning »Far«, på nya skivan kombinerar nämligen Regina ett digert persongalleri med fantastiska resultat.

Störst rotation har det varit på albumets producentroll, inte mindre än fyra olika män har axlat den. Tre av dessa – Mike Elizondo (Dr. Dre, Eminem), Jeff Lynne (ELO, Tom Petty) och Garret »Jacknife« Lee (The Hives, U2) – är nykomlingar i Reginas ljudbild. David Kahne (Paul McCartney, Tony Bennett) rattade även »Begin to Hope«.

– Sire-chefen och A&R-personen Michael Goldstone ringde mig och sa att han hade en artist som han tyckte jag skulle arbeta med… Regina. Så Regina och jag träffades och diskuterade. Hon ville vara säker på att jag kunde mina saker. Efter vårt tredje möte fick jag jobbet.

Var det några skillnader att arbeta med henne då och nu?

– Hon kan mer om produktion nu, hon är än mer säker på hur hon vill ha saker och ting. Hon sjunger mycket bättre. Hon var en fantastisk sångerska förut, men nu…

– Plus att det bara tog oss åtta dagar att slutföra fem låtar, så snabbt har vi aldrig jobbat förut.

Alla olika producenter till trots; skivan låter väldigt enhetlig, den spretar inte.

– Det är Reginas förtjänst, hon har en klar vision vad gäller hennes musik. Hennes röst är limmet som binder allt samman.

NIKOLAI FRAITURE OM REGINA

I och med sin andra skiva, »Songs«, förvärvade Regina Spektor ett nytt fan: studiotrummisen Alan Bezozi, vars CV bland annat inräknar takthållning på
 They Might Be Giants-plattan »Flood«. Och Alan visade sig vara något av en dominoeffekt – han introducerade Regina för producenten Gordon Raphael och resten är ljudet på »Soviet Kitsch«, samt…

– Vi lärde känna Regina vid tiden för »Room on Fire«, säger Nikolai Fraiture, The Strokes basist.

När Strokes andra platta »Room on Fire« (2003) tog form stod Gordon Raphael bakom mixerbordet. Vid ett tillfälle under inspelningarna bjöd han in Regina till studion. Strokes föll direkt.

– Vi gillade verkligen hennes musik från första början, så vi bad henne vara förband på vår turné [hösten 2003 till våren 2004], säger Nikolai. Hon var lysande, men det var inte alltid vår publik fattade det. Så ibland blev stämningen i lokalerna lite olustig.

Några rötägg åsido, showerna ihop med Strokes exponerade Regina för mängder av människor och många av dem insåg hennes storhet. Regina tackade för förtroendet genom att sjunga på »Modern Girls & Old Fashion Men«, B-sida till Strokes-singeln »Reptilia« (2004). Dessutom spelar hon lite piano på »Time of the Assassins«, det tidigare i år utgivna debutalbumet med Nikolais soloprojekt Nickel Eye.

Så er vänskap överlevde turnén, antar jag?

– Ja, det gjorde den. Turnéer är ett bra sätt att testa vänskap. Vi följde senaste valvakan ihop med Regina, till exempel.

ALBUM FÖR ALBUM

11:11
egenutgiven, 2001
Betyg: 6
»11:11« är alls ingen dålig platta. Redan här märks ju tydligt att hon behärskar eget låtsnickrande. Influenserna – Mozart, The Beatles, Billie Holiday, Bob Dylan – förvandlas med lätthet till Regina och bara Regina. Men »11:11« står sig dock slätt mot vad som komma skall i Reginas diskografi, därför det aningen låga betyget.

Songs
egenutgiven, 2002
Betyg: 6
En tydlig systerskiva till debuten. Ja, den består av samma goda varor – en mångfacetterad röst och lysande pianospel. Samtidigt uppvisar inte den heller Reginas fulla potential. »11:11« är för övrigt sedan länge slutsåld i fysisk form, men finns att köpa som mp3:or på Itunes. »Songs« går alltjämt att få tag på via vissa CD-återförsäljare.

Soviet Kitsch
Sire, 2004
Betyg: 7
I och med det här släppet började fler och fler människor få upp öronen för Regina, så här fem år efteråt är det fortfarande lätt att förstå vad de föll för. »Soviet Kitsch« är en skön blandning av punkrock och pianoballader, av innovativ folk och smäktande jazz… med smått orkestrerade låten »Us« som solklart mästerverk.

Begin to Hope
Sire, 2006
Betyg: 8
Förstasingeln »Fidelity« visar vägen med spännande instrumentering och fantastisk sång. Skivan finns också i en bonusversion med fem finfina extraspår, så leta upp den om du är Regina-nybörjare.