Rakt på våra smärtpunkter
En Adrianne Lenker-spelning för med sig tankar på en avlägsen men synnerligen bullshitbefriad gärning.
Adrianne Lenker-giget på Berns förde med sig mycket, däribland en påminnelse om att aldrig släppa det förlupna snillet Jackson C. Frank för långt bort från ens existens.
Jackson var mästare på att skippa folksångarklicheerna och i stället gå rakt på sina, våra, livets, musikens smärtpunkter. Det fanns anledning till det. När han var elva började skolan där han pluggade brinna. Femton klasskamrater omkom, inklusive hans käresta Marlene. Själv fick han omfattande brännskador och outplånliga mentala sår; »My friends in the bars, they only see the scars. And they don’t give a damn that I loved you.«
Efter branden låg han nästan ett år på sjukhus dit en lärare tog en gitarr så eleven hade något att fördriva tiden med. Jacksons idol vid tidpunkten var Elvis, som han fick hälsningar och en autograf ifrån och 1957 rentav träffa på Graceland.
Sin självbetitlade debut spelade Jackson C. Frank in i London 1965 med Paul Simon som producent. Dess mest kända låt, »Blues Run the Game«, har tolkats av alla från Simon & Garfunkel och Nick Drake till Laura Marling och Mark Lanegan. Det är på det stora hela en fantastisk skiva – tidstypisk folk men med bluesens svärta, en sammanbiten intensitet och utblick som skulle få de dunklaste av gränder att kunna förväxlas med ett tivoli.
Trots eller möjligen på grund av det hände inte så mycket med den. I själva verket hände inte mycket mer med Jacksons karriär i stort. Skivan blev den enda. Hans sista decennier på jorden tog formen av en konsekvent nedåtgående spiral präglad av allehanda irrationella beteenden. Knappast förbättrat av att hans son dog vid födseln, att han själv länge levde som hemlös, blev skjuten i ögat och förgäves försökte få tag på Paul Simon som enligt Frank lagt beslag på hans låträttigheter.
En lunginflammation punkterade honom för gott 1999, han var då femtiosex. Olika inspelningar har sen letat sig ut på marknaden, somliga i nivå med albumet. Själv är jag svag för delar av 2014 års »Fixin’ to Die« där skapelser som »I Don’t Want to Love You No More«, »Goodbye to My Loving You« och »Mystery« förkroppsligar såväl hans melodibegåvning som bullshitbefriade gärning.
