Med övertygelsen som livskall

He has tasted good and evil in your bedrooms and your bars

and he’s traded in tomorrow for today

Runnin’ from his devils, Lord, and reachin’ for the stars

and losin’ all he’s loved along the way

Ingalunda bara en countrysångare, som det kanske har beskrivits på sina ställen. 

Det är inte fel, men det ger långt ifrån hela bilden.

I själva verket befann sig ju Kris Kristofferson under sisådär sextio år i den amerikanska kulturvärldens zenit som artist, skådespelare, överjävlig låtskrivare, aktivist och sammanlänkande urkraft. För hur många finns det som har stått på god fot eller varit god vän med både Janis Joplin och Muhammad Ali, med både Dennis Hopper och Alf Robertson, med både Martin Scorsese och George Jones, med både Jane Fonda och Hank Williams Jr, med både Barbra Streisand och James Hetfield?

Alltid på rätt ställe vid rätt tidpunkt. 

Åtminstone fram till det att filmerna började floppa och musikkarriären slirade ner i diket, men även det lyckades Kristofferson för det mesta vända – och göra stor konst av. Och även när det utmynnade i annat hade i alla fall den forne boxaren, litteraturvetaren, armékaptenen, Rhodes-stipendiaten vid universitetet i Oxford, dikesgrävaren, bartendern, musikstudiovaktmästaren (Columbia-studion i februari 1966 när Bob Dylan spelade in »Blonde On Blonde«) och helikopterpiloten gjort det viktigaste: följt sin övertygelse. 

If you waste your time a-talkin’

to the people who don’t listen

to the things you are sayin’

who do you think’s gonna hear?

Många har sagt det fint och bra om Kris Kristofferson men få har formulerat det med samma precision som John Prine, själv en låtskrivarnas låtskrivare, gjorde när vi sågs i Nashville 2017.

– När Kris Kristofferson slog igenom tänkte jag: »Fantastiskt, det finns en publik för det här.« För jag kände att han gjorde något som påminde om det jag själv gjorde. Det var inte klassisk country men han var ingen pur folksångare heller. Hans rim var enastående. För mig räckte det med att läsa Kris texter för att jag skulle veta hur melodin gick. Det har med ordens rytm att göra. Precis som du med Chuck Berrys lyrik får en bild av hur hans musik låter. Jag älskade det.

– Hur som helst gav Kris framgångar mig hopp, och innan jag visste ordet av kom han egendomligt nog in i mitt liv och förändrade allting.

Man riktigt såg på John Prine hur han satt och mös när han tänkte tillbaka på kollegan som en gång i tiden hade spelat en avgörande roll i att han upptäcktes. Sedan la han till:

– Jag tror för övrigt att jag aldrig har träffat en lika hedervärd och ärlig människa i den här branschen som han. Kris är på riktigt.

Bob Dylan står bakom ett ofta upprepat citat om hur det fanns ett Nashville före Kris Kristoffersons intåg och ett helt annat Nashville efter detsamma.

Påståendet må vara en förenkling – ty det fanns fler krafter i rörelse samtidigt – men det är icke desto mindre sant. Egentligen räcker det med att titta på det svartmurrigt mystiska och cigarettrökringlande omslaget till Kris Kristoffersons debutplatta 1970 och jämföra det med genomsnittligt färgsprakande kitschkonvolut från Music Row för att du ska fatta att här händer någonting men du vet inte exakt vad förrän du lyssnat en stund. I stället för traditionell countrytwang eller high lonesome-harmonier skrovlar en väderbiten bourbonbaryton – begränsad men karismatisk i sin odiskutabla autenticitet – fram poetiska, sensuella, komplext existentialistiska och vindlande ordodysséer om ensamhet, längtan, kåthet, vänskap, ideal och inre konflikter med Voltaire-referenser, Fellini-influenser och makligt tempo. 

Sedvanligt självförminskande menade Kris Kristofferson själv att varken han eller någon av generationskamraterna som svultna men sällan särskilt torrlagda satt på honkytonksyltorna på Lower Broadway och triggade varandra till stordåd förändrade någonting alls. Snarare att det var Johnny Cash och Bob Dylan som hade öppnat dörrarna på vid gavel för en större konstnärlig frihet inom den mestadels mallade, ogärna föränderliga countrygenren.

Där finns en poäng, men det gäller också att göra något av den friheten – och göra det bra; dessutom ro det i land ifrån, och sedan aldrig överge, ett underifrånperspektiv.

När Kristoffersons demos sent sextiotal började cirkulera i Nashville och snabbt slussas vidare till den amerikanska (och globala) musikindustrin i stort, stod det klart för alla att ingen hade skrivit country på så här vis tidigare. Var det förresten ens country? Folk? Singer-songwriter?

Sångare från allsköns musikaliska tillhörigheter – Al Green, Elvis, Sinatra, George Jones, Gladys, Jerry Lee, Sammi Smith – struntade i vilket eftersom de hörde standards i vardande. Ett antagande som i ett flertal fall också infriades, i drösvis av olika versioner på nästan lika många språk: »For the Good Times«, »Me and Bobby McGee«, »Sunday Mornin’ Comin’ Down«, »Just the Other Side of Nowhere«, »Loving Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)«, »Why Me«, »Nobody Wins«, »Come Sundown«, »Here Comes That Rainbow Again«, för att nämna några av de mest tolkade låtarna.

Från 1969–1970 och några år framåt var Kris Kristofferson-material hårdvaluta hos producenter, artister, A&R-folk och skivbolag som efterfrågade vuxna men ändå motkulturellt frisinnade och samtidssynkade kvalitetslåtar. 

Eller som Johnny Cash framhärdar i sina artistdefinierande liner notes på baksidan av debutalbumet »Kristofferson« 1970:

Someone had finally noticed

and singers of soul finally sang along

Now we’ve all come to dig in our closets

for that lost Kristofferson song

Framgångarna som låtskrivare och artist med en svit egna lyckosamma skivor i början av sjuttiotalet förde med sig pengar, fester, hangarounds, påhälsningar i Stockholm hos Gösta Linderholm och Amelia Adamo, och för denne bildsköne svenskättling även en parad av ladies samt inte minst erbjudanden från Hollywood.

Plötsligt var killen som hade vänts ryggen av sin militärdekorerade familj i besvikelse över att han valt musiken framför en stabil armékarriär filmstjärna, countrystjärna och, med sin crossoverkapacitet, rockstjärna i ett enda skäggstubbigt paket.

Att Kristofferson hann passera trettio innan genombrottet kom såg han själv inte som någon nackdel.

– Nej. Jag var tillräckligt ung – och dum – som det var, berättade han för mig 2004.

– Jag hade bara begått ännu fler misstag. Tvärtom var det bara till min fördel att jag hade varit inom militären och haft olika jobb innan jag började skriva.

– Min tid i Oxford gav mig insyn i världens bästa skrivande, från William Blake till William Shakespeare, medan min tid som soldat gav mig en helt annan erfarenhet. 

Även om han levde livet och onekligen skulle komma att krascha (för underlag: lyssna på låten »Shipwrecked in the Eighties«) både på ett personligt och kommersiellt plan använde han med åren kändisskapet, nätverket och sitt från Cash, Dylan och folksångarscenens nedärvda patos alltmer till att engagera sig olika samhällsfrågor, orättvisor eller hemlandets illdåd i främmande länder. Knappast vad countrypubliken hade på sin önskelista men artisten och människan Kris Kristofferson vägde in andra aspekter i sin gärning. Han hängde med sandinistgerillan i Nicaragua, protesterade mot britternas inblandning på de irländska öarna, stödde ANC i Sydafrika, stod upp för den amerikanska ursprungsbefolkningen och gästarbetarnas rättigheter, gav välgörenhetskonserter för palestinska barn  med mera. Han såg det inte som någon uppoffring, det var bara en självklarhet som amerikan, medmänniska, tänkande individ. För övrigt en ryggmärgsreflex som hela världen kunde bevittna på den tv-sända Dylan-galan BobFest i Madison Square Garden 1992 då Sinead O’Connor buades ut av en tydligen marginellt tolerant publik efter att ha rivit sönder en bild på Påven i Saturday Night Live och fick stöd av… en enda artistkollega. Ni vet vem. Kristofferson stegade fram och omfamnade henne med ett numera ikoniskt: »Don’t let the bastards get you down.«

I mitten av 80-talet fick Kristofferson ett uppsving då han han ihop med gamla polarna Willie Nelson, Johnny Cash och Waylon Jennings bildade supergruppen Highwaymen, som sålde platinaupplagor och uppträdde på arenor världen över. När han träffade Lisa, som skulle bli hans fru, slog han läger på Maui och började få ny struktur på såväl privatliv som den egna musikkarriären. De sista decennierna hade han en återhållsam men hela tiden värdig skivutgivning krönt av den sparsmakade, livssammanfattande, ödmjukt förundrade och Don Was-producerade trilogin »This Old Road« (2006), »Closer to the Bone« (2009) och »Feeling Mortal« (2013).

Länge, innan bräckligheten omöjliggjorde dylikt, turnerade han ihärdigt och i regel på egen hand med akustisk gitarr, munspel och okuvad pondus. Sista Sverige-konserten hölls på Gröna Lund i Stockholm i juni 2019 och då i sällskap med delar av Merle Haggards kompband The Strangers. Det var allt annan än perfekt, av rösten återstod så här dags mest rosslande skärvor, men ändå gripande och på sitt eget vis övertygande när en låtkatalog få artister kan matcha rullades ut som ett bitterljuvt pärlband av populärmusikhistoria.

Någonstans i mitten av konserten kom en milt böljande version av »I’d Rather Be Sorry«, förmodligen mest känd i duettinspelning med forna hustrun Rita Coolidge och vars refräng påminde oss närvarande om Kris Kristoffersons hela livsfilosofi. En livsfilosofi som borde agera som föredöme för alla och envar:

»I’d rather be sorry for something I’ve done

Than for something that I didn’t do« ■

Spellista med Kristofferson-tolkningar