Musikens egen Odysseus

tisdag, 15 juli, 2025, 14:39

The Godfather of Gypsy Soul, gatupoet, överlevare, serbisk bluesman. Šaban Bajramović var mycket. Nu är den oefterhärmlige sångaren aktuell med en dokumentär.

I en vit Mercedes glider Šaban Bajramović in i Niš romska kvarter, iklädd vit kostym, några buntar sedlar i fickorna och omgiven av två livvakter.

Han är ditbjuden för att delta i ett parti poker.

Några timmar senare när allt är över tillhör bilen, pengarna (en del varianter av berättelsen anger i stället juveler) och livvakterna någon annan.

Din egen fantasi får avgöra ifall den barskrapade och väderbitne barden åtminstone har den vita kostymen kvar då han med svansen mellan benen retirerar.

Själv lär The Godfather of Gypsy Soul, som han emellanåt kom att kallas, han kallades också Šabi eller Šale, ha förnekat den storyns sanningshalt. I och för sig tveksamt om det spelar någon större roll eftersom han i så hög grad levde dess innehåll. Šaban Bajramović (1936–2008) var George Jones, James Brown och Cornelis Vreeswijk i en och samma person, fast ändå ganska mycket mer. Med guldtänder och av ärr bepansrad läderhud var han en mytomspunnen hustler, charmör och spelmissbrukare vars relation till anvisningar, regler och tider var ungefär lika frihetligt sinnad som hela hans existens. En serbisk gatupoet och överlevare som sjöng om såväl njutningar som umbäranden, och längs vägen blev en sorts samlande symbolfigur för den romska diasporan. Ingen mindre än Indira Gandhi bjöd in Šaban till Indien för ett uppträdande och utsåg honom till Kungen av romsk musik.

Šaban Bajramović må ha varit frihetsivrare och livsnjutare men så växte han också upp under en extrem fattigdom som sammanföll med nazisternas placering av koncentrationsläger utanför Niš stadskärna där de gärna placerade romer. När Ŝaban sedan under Tito-styret flydde militärtjänstgöring för att leta efter en förlupen flickvän fick han spendera flera år bakom galler i det ökända Goli Otok-fängelset, Jugoslaviens eget Alcatraz, på en karg ö utanför den dalmatiska kusten i Kroatien. Det var ingen picknick direkt, men själv uttryckte han senare något som liknar tacksamhet över vistelsen för det var där han lärde sig läsa och skriva och inte minst spela musik. Det var där han blev en bluesman. Han såg det lite som sitt eget universitet.

Under sin karriär pendlade Ŝaban ständigt mellan att vara stadd vid kassa och totalt utblottad. Han kraschade bilar och missade spelningar, inte sällan för att i stället dyka upp som bröllopsunderhållare i någon östeuropeisk kåkstad. Han blev lurad, sviken, hotad, hatad, älskad. Det hände att han spelade in musik, oftast utgiven på kassett, enbart i syfte att kunna betala tillbaka skulder till maffian – samtidigt som han var ökänt givmild och gärna hjälpte mindre bemedlade människor.

Somligt av detta samt en hel del annat återberättas i den aktuella filmen »Šaban Bajramović – My Journey«.

Dokumentären, gjord av den prisade regissören, manusförfattaren och producenten Željko Mirković och just nu ute på filmfestivalturné världen över, har ett enkelt upplägg men är lite speciell. Med sepiatonat filter och anförd av en miniatyrreplika av statyn som restes till sångarens ära i Niš för femton år sedan rör den sig mellan människor och miljöer som korsade Šaban Bajramović väg. Bröder, barnbarn, vänner, allehanda musiker, kulturpersonligheter och politiker, från filmmusikstjärnan Goran Bregović och den romska musikens drottning Esma Redžepova till Serbiens före detta premiärminister Zoran Živković och självaste Maceo Parker, är alla med och pratar. I dokumentärens upptakt går romska barn runt med replikan i sin mahala samtidigt som Šaban i »Mi gili« med omisskännlig sorg, smärta och stolthet sjunger om sitt ursprung, sin identitet, sina eskapader när och fjärran, sin ständiga hemlängtan.

– Šaban Bajramović vandring genom livet kan liknas vid Odysseus hemresa efter krigets slut, säger Željko Mirković. Från prövning till prövning, vägledd av kärleken till sin familj och frihet, färdades Odysseus till havs tillsammans med sina vänner och soldater, med klokhet och mod som sina främsta vapen. Šabans livsresa präglades också av kärlek och frihet, men han var beväpnad med musik.

Även om »Šaban Bajramović – My Journey« saknar intervjuklipp med sitt objekt får tittaren ändå en rätt god bild av honom. Om vi undantar den brittiske journalisten Garth Cartwrights idogna arbete, förkroppsligat av den lika vindlande som klassiska reportageboken »Princes Amongst Men – Journeys with Gypsy Musicians«, är det här tämligen orörd mark, det finns helt enkelt så lite (någorlunda tillgänglig) dokumentation, att minsta försök till bättring är välkommet. Om inte annat som motpol till den ofta burleska karikatyrbild Emir Kusturica förmedlat av romsk kultur i sina mestadels hyllade men också kritiserade filmer (ibland med musik av Bregović, som i sig ifrågasatts för hur han har exploaterat arvet från exempelvis Šaban Bajramović).

Alldeles oavsett förtjänar en artist av sådan här dignitet upprättelse. Vi talar om en oerhörd sångare: karismatisk, lidelsefull, djup och mustig men också rik på nyanser, begåvad med förstånd att vara nertonad när så krävs och en särskild förmåga att klamra sig fast vid toner, vilket i sig ger svar på varför Joe Strummer högaktade honom, varför Time Magazine tog med Šaban Bajramović när de listade världens tio viktigaste bluesartister, varför New Orleans Jazz Museum förärade honom med en egen utställning under namnet From a Slumdog to the King of Romani Music och varför Nišville Jazz Festival i hemstaden till hans minne dels instiftat en Hall of Fame-liknande utmärkelse som genom åren tilldelats exempelvis Solomon Burke, Al Di Meola och Sun Ra Arkestra, dels tog initiativ till att bygga statyn över honom.

Vad gäller Šaban Bajramović är anekdoter knappast en bristvara.

Även om en av de finaste historierna hamnar farligt nära den karikatyrbild Kusturica kritiserats för att hemfalla åt berör den det tillfälle då Šaban under medgångsåren på åttiotalet i tv ombeds visualisera sin låt »Parno grass« (Den vita hästen).

I en sekvens är tanken att han ska filmas när han i sin svarta skinnjacka kommer ridandes på en vit häst.

Vilket också blir fallet, bara det att vår vän fortsätter, och fortsätter, och fortsätter rida för att till slut helt försvinna och aldrig mer återvända till inspelningsplatsen.

Odysseus, som han var, på väg hem. ■

Trailer till den nu aktuella dokumentären »Šaban Bajramović – My Journey«: