2025 års bästa album
Nedtonade småtimmarserenader och collage-liknande electrofunk, livsnödvändiga enheter av ljus och appalachisk sorg, Beach Boys-vurmer och Nashville 1964. Albumåret 2025 var mycket.
1. ROSALÍA
LUX
Columbia/Sony
Om hennes förra album, 2022 års »Motomami«, skrev vi att Rosalía »sjunger som en dröm, uppvisar en kreativitet som just nu saknar motstycke, gör mesta möjliga av varje sekund i studion och utstrålar en frihet som kommer inspirera nya generationer i all evighet«. Även om vi står fast vid varje ord lämnar det oss lite brydda över hur vi ska beskriva »LUX«, som trots allt är »Motomami« x 100 (utan att egentligen vara den skivan alls, lika lite som »Motomami« var »El mal querer«).
Backlashtrupperna på kultursidorna har förstås redan försökt flytta fram sina positioner och kan för all del få fortsätta lyssna på skrangliga indieband som om vi aldrig lämnat 1996 (OBS! Vi har inget emot skrangliga indieband: se det som ett exempel på människors, inklusive kulturpennors, skygglappar inför det som faller utanför det konforma) – det här är någonting annat. »Lux« opererar i den korsning där andlighet möter frestelser och högtflygande ambitioner. I så hög grad att det får Nick Cave att framstå som Tomas Brolin.
Nu är omfattande researcharbete i sig ingen garant för oförglömlig konst, samtidigt signalerar det och den symfoniska storvulenheten en våghalsighet i sig som skulle få de flesta andra artister att rygga, helt enkelt för att det krävs för mycket att bara komma på tanken. Då har vi inte gått in på själva utförandet, vars kulturkorsande komplexitet och emotionella bergochdalbana de facto kan matcha ansatsen. Mest imponerande ändå är hur den katalanska trettiotreåringen får ihop alla delar – och det är, för att uttrycka det hovsamt, några – till en sammanhållen, svårt bländande, visionär och just nu ack så livsnödvändig enhet av ljus.
2. LITTLE SIMZ
Lotus
AWAL/Border
Du behöver bara veta lite om upprinnelsen till det här albumet för att begripa vem öppningsspåret »Thief« riktar sig till. Men det som skulle kunna bli bittert eller hämndlystet i överkant använder Little Simz i stället som näring till en kreativ nystart som det slår fonky gnistor om i princip genom hela »Lotus«. Klart och tydligt visar hon att karriären knappast står och faller med producenten Inflo (som blåst henne på massa pengar), samtidigt som hon inte kan låta bli att ge honom på moppo när det passar. I många bemärkelser signalerar »Lotus« raserade förtroenden och uppbrott, för att inte tala om en vredgad överlevnadsinstinkt, men skivan markerar också en början på något annat. Det är nog sistnämnda hon bör klamra sig fast vid – nästa gång tar hon det gissningsvis ännu längre.
3. BAD BUNNY
DeBÍ TiRAR MáS FOToS
Rimas
Här finns en uppfinningsrikedom och musikalisk mångfald som få skivor i år, eller någonsin, varit i närheten av. Här finns sex, sorg, livslust, romantik, politisk subtilitet och okuvlig puertoricansk stolthet i form av reggaeton, salsa med mera. Här finns en medvetenhet om att det verkligt bra bara existerar i stunden, att det aldrig går att återskapa och väldigt lätt eller snabbt kan övergå i något annat. Bad Bunny var så klart stor redan tidigare, men det är med sitt sjätte album han blir en superstjärna med insikter, koll, självförtroende och resurser att de facto leverera som det anstår en superstjärna. Att han av bara farten levererar ett stort fuck you till en orange odåga i Vita huset får betraktas som en välkommen bonus.
4. DIJON
Baby
R&R/Warner
»Distorted drum samples smash against twinkling synth keys; piano is re-amped and fried into fragments; warm electric-guitar licks dissolve into noisy FX, FM-radio rips, and the odd Wu-Tang Clan sample.« Så beskrevs musiken på »Baby« i The New Yorker. Trettiotreårige Dijon Duenas är en multibegåvning som samarbetat med Brockhampton, Charli XCX, Bon Iver och Justin Bieber, inte minst står han fjolårets wunderkind MK.gee nära. I hans egen collage-liknande electrofunk är Prince och Frank Ocean granne med ett kaos som skulle kunna kallas framtid men antagligen utspelar sig rakt framför våra ögon här och nu.
5. BON IVER
SABLE, fABLE
Jagjaguwar/Playground
Han skriker inte högst och syns inte mest, Justin Vernon lägger snarare sin energi på att förfina sin konst, sitt uppehälle, sitt högre syfte. Hade han bara gjort soul skulle det antagligen ha kunnat landa farligt nära pastisch. Hade han bara gjort uppfuckade ljudinstallationer skulle vi till slut tappa tålamodet. Hade han bara gjort nedtonade singer-songwriterhymner från den sista utposten skulle han vara en i mängden. Att han lyckas tvinna ihop allt detta och mer till en sammanhängande, välljudande, inte sällan gripande helhet, en egen sorts Wisconsin-gospel, säger en del om hans begåvning och särställning, där varje nytt släpp de facto känns och blir en smärre happening.
6. VIAGRA BOYS
viagr aboys
Shrimptech/YEAR0001/Bertus
En mullrande grimasch åt alltings absurditet, samtidigt som vi aldrig har kommit Sebastian Murphy lika nära som vi gör den här gången. »viagr aboys« är Viagra Boys i kubik; Shrimptech-slimmat, hypereffektiviserat, en flygande freakshow utan vare sig fallskärmar eller landningsställ. Det är total frihet, frihet utan ett uns av ansvar, frihet utan minsta chans, och vad gör det med oss människor? Så länge sextetten gör sådana här skivor – soniskt sprakande, tematiskt träffande, fyllda av anthems för en förlorad värld – lär deras popularitet fortsätta att växa.
7. BONNIE PRINCE BILLY
The Purple Bird
Domino/Playground
Eftersom han är så produktiv och håller en så mestadels hög nivå är det lätt att ta Bonnie Prince Billy, alltså Will Oldham, för given och ibland kanske inte ens lyssna – ty innan du vet ordet av kommer en ny skiva, sedan en till… You win some, you lose some. »The Purple Bird« bör du emellertid låta bli att förbise. Albumet är med Oldham-mått konventionellt inspelat i Nashville under ledning av ärrade producenten David Ferguson (Johnny Cash, Sturgill Simpson, John Prine) men snarare än arketypisk Music City-country drar skivan åt folk, keltiska klanger, bråddjup old timey-svärta samt en del avväpnande lättsamheter. Här finns framför allt några av karlns starkaste melodier någonsin, som den förkrossande »Boise, Idaho« och ljuvliga »One of These Days (I’m Gonna Spend the Whole Night with You)«. När honkytonklegendaren John Anderson kliver in med all sin bräkande pondus i naturnära ekohymnen »Downstream« väcks den slumrande aktivisten i oss alla till liv.
8. JOHN GLACIER
Like a Ribbon
Young/Playground
Det är inte så att det direkt saknas hybrider i gränslandet mellan grime, drill, drum’n’bass, UK garage, R&B, karibisk vibe och arty pop, men långt ifrån alla får ut så mycket ur i sammanhanget så lite som den Hackney-härstammande poeten, producenten, rapparen John Glacier. Musiken är minimalistisk och leveransen på hennes inte särskilt övetydliga spoken word-flöden tämligen dåsig, för att inte säga nollställd. Men: det låter fantastiskt. Det låter som ingen annan. Det låter som att idéerna som flyter in och ut ur ljudbilden aldrig kan sina, aldrig riktigt bär i väg dit du tror att de ska hamna. Själv skrev hon om skivan: »If you listen closely, you might just catch where I’m headed next.« Vi är redo för vad som helst.
9. DAVE
The Boy Who Played the Harp
Dave/Neighbourhood/Universal
Efter två lika omedelbara som eviga klassiker i »Psychodrama« (2019) och »We’re All Alone in This Together« (2021) var förväntningarna allt annat än blygsamma på London-rapparens tredje album. Sedan senast har han dessutom haft en megahit i Central Cee-samarbetet »Sprinter«. Och även om »The Boy Who Played the Harp« kanske inte riktigt når ända fram på ett musikaliskt plan rör det sig tvivelsutan om en av årets mest fängslande lyssningsupplevelser tack vare den precision och självmedvetenhet Dave lägger in i sina betraktelser över tro, framgång, sin egen plats i tillvaron. Det som skulle utmynna i en rik stackars killes tunnelseende får i stället en mängd oanade dimensioner tack vare förmågan att zooma ut och se det lite större perspektivet.
10. GEESE
Getting Killed
Partisan/PIAS/Border
»There’s only dance music in times of war.« I takt med att hajpen runt »Heavy Metal«, fjolårets sent utgivna solodebut från Geese-sångaren Cameron Winter, växte och växte kom »Getting Killed« att personifiera årets mest väntade, och kanske mest efterlängtade, snöbollseffekt. New York-bandets tredje album är ofta en lika obegriplig som oortodox röra av jazzrock och Grateful Dead, av Williamsburg-indie och The Rolling Stones, av konstrock och Swans, eller bara Television med en ungdomlig aura. Oavsett är tajmingen perfekt, utförandet impulsivt, kaotiskt och desperadokul, och alla vill ha, typ, just det här just nu, så varför klaga.
11. ANNA VON HAUSSWOLFF
Iconoclasts
YEAR 0001/Bertus
»Djupt som Marianergraven«, skrev Mojo om det gotheborgska röst- och orgelfenomenets senaste album som mycket väl kan mäta sig med hennes tidiga tillika konstnärligt definierande verk som »Singing from the Grave« och »Ceremony«. »Iconoclasts« är på sitt sätt en sorts uppgörelse med vår skoningslösa samtid, samtidigt som skivan knappast väjer för det personligt begrundande. Och även om Ethel Cain-gästade »Aging Young Woman« pekar ditåt ska nog påståendet att von Hausswolff åter närmar sig pop tas med en nypa salt, särskilt som skivans verkliga laddning i hög grad ligger i samarbetet med den frisinnade jazzsaxofonisten Otis Sandsjö.
12. CLIPSE
Let God Sort Em Out
Clipse/Roc Nation
Femton års frånvaro är en smärre evighet i all populärmusik, inom hiphop är det närmast omöjligt att överblicka. Men när det som nu surras om att hiphopens popularitet stagnerat känns det talande att en av genrens största konstnärliga upplevelser i år har så lite gemensamt med det som utspelar sig i den mer trendkänsliga änden av rapsfären. »Let God Sort Em Out« är något annat, något betydligt hårdare och mer stilsäkert, därutöver med maximal laddning i leveransen av både lines och produktioner (Pharrell tvivelsutan i högform). Utan att hemfalla något särskilt åt nostalgi är det en påminnelse om hiphopen kapacitet, komplexitet och urkraft. Pusha T och Malice får gärna fortsätta på det här spåret.
13. YASMINE HAMDAN
I Remember I Forget بنسى وبتذكر
Hamdanistan/Kwaidan/Crammed
I centrum står minnet och allt annat som obönhörligt rinner mellan våra fingrar: tid, mänsklighet, hopp. Från sin Paris-exil och, på den här skivan, London-studio betraktar Yasmine Hamdan hemlandet Libanon, dess svårigheter och tragedier (som jätteexplosionen i hamnen 2020), men även det som sker runt knuten i Gaza. Hon gör det med en sammanbiten, lågmäld och ödesmättad dramatik som vägrar väja för smärtan och är svår att skaka av sig. Musiken kan bäst beskrivas som en sonisk kittlande fusion av triphop, electronica och mellanösternsounds; pulserande likt skrämda hjärtslag, samtidigt medryckande i sitt malande groove. Ständigt närvarande är döden, stadigt falnande är livet.
14. LILY ALLEN
West End Girl
Lily Allen/BMG
Där Storbritanniens egen Little Jinder med utgångspunkt i ett havererat äktenskap gör årets både smartaste och mest brutalt uppriktiga popmusik. Det smaskiga innehållet må ha fått flest spaltmeter, men låt oss nu inte förbise verkshöjden på låtsnickeriet – vilket de facto är det som får oss att återvända till »West End Girl« när texternas chockeffekt lagt sig. Rakt igenom begåvade melodier och arrangemang förhöjer dramat, smärtan, underhållningen. Charli XCX, PinkPantheress, Olivia Rodrigo och resten får se upp.
15. BLOOD ORANGE
Essex Honey
Domino/RCA/Sony
Vid det här laget har Dev Hynes varit med för länge för att kategoriseras som underbarn, vilket inte hindrar honom från att fortfarande vara alldeles underbar med all sin närmast patenterade intimitet och art vs pop-perfektion. Det finns en nästan oskuldsfull öppenhet som ofta också för med sig en sårbarhet, och det ihop med alla hans färdigheter som låtskrivare, producent, sångare och atmosfärskapare gör att den som lyssnar alltid får mycket att bearbeta. Den här gången i form av en drömlik uppväxtskildring där Paul Westerberg-hyllningar och Elliott Smith-lån samsas med gästspel från folk som Lorde, Caroline Polachek, Turnstile-Brendan och Zadie Smith; allt som allt en kollektivistisk, stundom funkig sovrumspop som den nog kunde ha låtit ifall Arthur Russell och Prince hade ingått en pakt.
16. VAN MORRISON
Remembering Now
Exile/Virgin/Border
Van Morrison? Har verkligen en grinig åttioåring till covidknäppskalle någonting att säga oss 2025? Ju längre in i »Remembering Now« vi kommer desto tydligare blir det att den soulgrymtande Belfast-barden fortfarande har en roll att fylla i våra liv, alltså utöver att åter reflektera över Ray Charles. Faktum är att det känns som att det undan för undan uppdagas även för honom själv vad det egentligen handlar om; »See where I started from«, som han sjunger. Det här är en rik, fyllig, kontemplativ och stundtals hypnotiskt vacker skiva som tillåter sig att sträcka ut benen utan att för den skull tänja på gränserna för vårt tålamod.
17. JASON ISBELL
Foxes in the Snow
Southeastern/Thirty Tigers/Border
Han har väl aldrig förlorat sin låtskrivarskärpa, men det har längs vägen blivit allt svårare att förbise att musiken som Jason Isbell gör med följeslagarna i The 400 Unit då och då ter sig en smula jämntjock. När han med »Foxes in the Snow« kör solo gör han det med ett gnistrande fokus och en konsekvent intimitet som ger gott om spelrum åt hans värme, historieberättande och humanism. Rätt lite här förmedlar en helt ny bild av Isbell, även om blotta hantverket hintar om en tämligen outtömlig resurs.
18. DEFTONES
private music
Reprise/Warner
Ingen kan påstå att våra årsbästalistor genom åren har flödat över av metal eller ens angränsande musik. Men när Deftones på sitt tionde album fortsätter att gå från klarhet till klarhet med benhård kompromisslöshet, intakt integritet samt en konstnärlig vision som synkar med både samtiden och de månghövdade shoegazekidsen är det bara att kapitulera. Särskilt som »private music« exkluderar allt som ens liknar utfyllnad. Att de kaliforniska veteranerna just nu upplever något av en renässans är med andra ord förståeligt och välförtjänt.
19. PANDA BEAR
Sinister Grift
Domino/Playground
Ett år då vi förlorade Brian Wilson står viss tröst att finna i den här skivans existens. Noah Lennox tar sin Beach Boys-vurm till mer euforiska och mörkare platser än någonsin tidigare. Andra halvan av skivan, när saknaden och sorgen kryper allt närmre, är naken på ett nästan skrämmande vis. Musikaliskt är det annars välbekant och den polyrytmiskt orienterade psykpopen intakt, om än med stegrande och någonstans logiska impulser från dub och reggae. Alldeles oavsett rör det sig om Animal Collective-fjärdedelens mest lättillgängliga skiva sedan 2007 års klassiker »Person Pitch«.
20. OKLOU
choke enough
True Panther/Caroline/Universal
Nedtonade småtimmarserenader för en sönderstimulerad hyperpopgeneration. Ursprungligen ville den klassiskt skolade franska begåvningen göra en helt annan skiva, ämnad för dansgolvet, men ödet ville annorlunda och resultatet är det lekfulla, fantasirika, graciösa, romantiskt bubblande, tämligen trumbefriade debutalbumet »choke enough«. I en intervju sa Oklou: »The album for me is like a messy bedroom.« Lyckligtvis har hon inte fel.
21. S.G. GOODMAN
Planting by the Signs
Slough Water/Thirty Tigers/Border
En sorts sångcykel som den bara kan låta när den är sprungen ur appalachisk sorg. Hos karaktärerna märks inte sällan livsvisdomar och en utsatthet vi även kan hitta i romaner och noveller av någon som Daniel Woodrell (1953–2025). Naturen – dess växtlighet, varelser, väsen, vidunderlighet, ödslighet – är ständigt närvarande. Bibeln, vapen, våld och opoider likaså. Men kanske framför allt vänskap och vad den alltid kommer att betyda, även när vännen ifråga går bort. S.G. Goodman har gjort finfina skivor tidigare i gränslandet mellan folk, country och singer-songwriter, med »Planting by the Signs« positionerar hon sig en gång för alla bland de allra mest tongivande och unika berättarna.
22. CHRONIXX
Exile
Forever Living Originals
Omtvistat album. »Exile« tycks ha placerat sig någonstans mitt emellan det läger som uteslutande önskade roots och den publik som helst hade sett en framåtblickande uppdatering från omhuldade (och av Little Simz ifrågasatte) Sault-producenten Inflo, så som också de facto är fallet åtminstone i albumets inledning. När röken har lagt sig, om den nu i sådana här sammanhang någonsin lägger sig, är det emellertid svårt att se skivan som något annat än en av senare års mest högklassiga reggaereleaser; både soulig och oförutsägbart vindlande, både djupt innerlig och medmänskligt omhändertagande.
23. SUDAN ARCHIVES
THE BPM
Stones Throw
Där Sudan Archives tidigare framför allt opererat i en värld där hon afropunkfusionerat sin fiol med allsköns elektronik och samplingar närmar sig hon som egentligen heter Brittney Parks på sitt tredje album sounds och klubbscener i föräldrarnas hemstäder Detroit och Chicago. »Ketamine and LSD complements my body« går texten på ett ställe, men det är inte bara nattlivshedonism och utlevelse utan också en högst personlig tripp nerför minnenas allé. Ett utforskande av det egna jaget parallellt med ett utforskande av dansmusik med såväl futuristisk blick som sensuellt rörelsemönster.
24. JESSE LOVELOCK
Jesse Lovelock & The Velvet Voices
Jesse Lovelock
Det är fullt möjligt att resa invändningar i stil med: »Det låter väldigt mycket Nashville 1964.« I sig ingalunda ett felaktigt påstående men hur mycket country det än finns i dag, good and bad, ugly and sad, är det väldigt få, om någon alls, som gör den på så här vis. Att denne för oss tidigare okände kaliforniencrooner enligt egen utsago är Joel Alme-fan signalerar i sig en fäbless för ambitiösa arrangemang, detaljerat hantverk och möjligen en strävan efter att backa tiden, ändå var vi inte riktigt förberedda på den genomgående höga nivån. Speciellt som sångare höjer sig Jesse Lovelock över mängden, likt en stoisk men knappast obekymrad predikant kräver han vår uppmärksamhet utan att för den skull spela över. Ge oss mer, nu.
25. JIM LEGXACY
Black British Music
(!)/XL/Playground
Rastlöst rör sig Jim Legxacy över hela det musikaliska spektrat men oavkortat på toppen av sin förmåga, som att han – »new david bowie« – måste bevisa sig i vartenda ord och varenda ton. »Black History Music« är ett oerhört underhållande, aldrig stillastående och hyperkreativt mixtape vars efterverkningar lär märkas åtskilliga år framåt. Tjugofemåringen från Lewisham i södra London hyllar sina rötter och stakar samtidigt ut vägen som väntar där UK garage idkar samkväm med afrobeats, drill och, typ, indierock. Eller som han själv sa i en intervju med Rolling Stone: »Our identity is still at a point where it’s malleable. We’re figuring out what that is.«
Strax utanför:
Mavis Staples, Angel Bat Dawid & Naima Nefertari, Lila Iké, Christian Kjellvander, Yazz Ahmed, Yellow Eyes, Darkside, Turnstile, Bar Italia, Emma-Jean Thackray, Andreas Tilliander & Goran Kajfeš, Hollie Cook, Carl Craig, Nära Döden, Raisa K, Colter Wall, Water From Your Eyes, Chicago Underground Duo, Deafheaven, Zé Ibarra, Los Thuthanaka, Paul St Hilaire, Todd Day Wait, Ancient Infinity Orchestra, Central Cee, Dylan Earl, Independent Orchestra, Eiko Ishibashi, Durand Jones & The Indications, H. SELF (»Efterskalv«), H. SELF (»Vildvisor«), Elijah Jamal Asani, Yttling Jazz, Kiitos för Allting, Zion I Kings, Joanne Robertson, Saint Etienne, Steve Gunn, Nine Inch Nails, Loscil, Alabaster DePlume.
Framröstat av:
Johan Apel Röstlund, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, Daniel Josefsson, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén. (De individuella listorna finns här.)
Relaterat