Way Out West dag 1-rapport

TORSDAGENS BÄSTA KONSERTER

H.SELF 

Jag är nyfiken på hur Henric Hammarbäck med anhang ska hantera den sena speltiden på den mindre scenen på ett festivalrusigt Pustervik. Det visar sig inte vara några som helst problem. På den dryga halvtimme som det sju personer starka och känsligt dynamiska livebandet står på scen ingjuter de så mycket känsla, passion och kraft i de på skiva genomgående lågmälda låtarna att de får helt nytt liv på scen. Det är som att Hammarbäck bestämt sig för att ingen i publiken, trots konkurrens från andra scener och lockande bardiskar, ens ska tänka tanken att missa en enda stavelse. Dagens bästa!  

Queens of the Stone Age 

Att Josh Hommes snart trettio år gamla rockkoloss är en en liveakt att räkna med kommer inte som någon direkt chock, men en så svängig, tajt och distinkt föreställning som de bjuder Slottsskogen på är ändå anmärkningsvärd. En perfekt upplagd låtlista där »No One Knows« dyker upp redan som andralåt gör att publikhavet är med på noterna från start till mål. Homme själv är på strålande humör: sjunger fantastiskt, rör sig över hela scenen och interagerar med publiken, bland annat genom att kalla klientelet på VIP-läktaren för »rich assholes«. Och när han i falsett wailar loss i discofesten »Make It Wit Chu« är det tydligt att han har mer gemensamt med Prince än de andra rocksångare han brukar klumpas ihop med. 

Cymande 

De engelska funkseniorerna inleder festivalen och gör det sannerligen med den äran. Spelglädjen är påtaglig och svänget så följsamt och mjukt att det ger känslan av att du precis anlänt till en hemmafest som du omöjligen vill lämna. Med hela nio personer på scen, där alla instrument tar plats i ljudbilden på ett självklart sätt, är det inget annat än fröjd att beskåda orkestern som fick en revival långt efter splittringen på sjuttiotalet när de flitigt samplades av hiphopakter som De la Soul, EPMD och MC Solaar. En perfekt start på Way Out West 2025.

ÖVRIGT

Det var veteranernas dag i Slottsskogen. Förutom Cymande och Queens of the Stone Age var det rörande att se åttiosexåriga Mavis Staples och sjuttioåttaårige Iggy Pop göra precis allt och lite till som går att förvänta sig av dessa båda ikoner på Flamingoscenen. Även Portishead-bekanta Beth Gibbons bjöd på en laddad och skarp konsert i Linnétältet. Av de snäppet yngre förmågorna förtjänar Pearl Charles och Girl Scout ett hedersomnämnande för sina spelningar på Pustervik.